HH sjunger god natt- sång för yngsta grabben. Koppången ikväll.
Den är otroligt fin även i HHs version, och om jag tänker till, kan jag känna den där ledsamheten som bodde i min kropp efter det att mormor dog. Varje gång jag hörde den här låten rann tårarna, det var som en Pavlowsk reflex.
Så skönt då att veta att HH alltid fanns där nära till hands, alltid fanns där med sin trygga axel att luta sej emot, en varm hand som kunde torka ens tårar. Enda gången han inte fanns där var precis när hon dog...Då var han i Kina... Men sedan dess har han troget stått vid min sida, och jag tror inte att du förstår hur glad jag är för det!
---
I går, söndag, var vi på buggkurs, fortsättning 1, och det var så otroligt roligt! Delvis var det kanske nervositeten som släppte, men också för att det helt enkelt är skoj att träffa nya människor, lära sig nya saker (turer!) och faktiskt också komma ut och göra något vuxet och par-aktigt efter barnfria veckan som den här veckan innebar barn fram till torsdag istället för måndag! *morra*
Efter buggkursen styrde vi kosan mot ishallen, FM Mattson Arena, för att svettiga och upprymda av dansruset liksom chockfrysas i ishallens kyla och stelna till lite. Micke och Ola och resten av LAIK var uppe i Mora för att ge Venjan Devils storstryk, och där på den i övrigt nästan tomma läktaren satt jag och HH och fnissade åt det taffliga spelet i allmänhet och åt delar av publiken i synnerhet. Kommentaren "fan domarn du förstör hela matchen" när två Venjanspelare utvisades samtidigt säger kanske allt....
Så där satt vi, käkade gott&blandat, fnissade och mådde allmänt gott. Det är härligt att ha HH i sitt liv. Och han sa faktiskt (aaatt han sa det, faaaktiskt) att jag berikade hans liv! Underbart att höra tycker jag, även om jag nog känner mej ganska övertygad om att så är fallet även när han inte säger det.
Nu ska vi spela TP, heja Emma friskt humör!
2010-11-01
2010-10-26
En offentlig person
Att vara lärare på en så här pass liten ort som Mora innebär verkligen att vara en offentlig person. Det var något jag minns att vi pratade om under seminarier på högskolan, och nu är jag mitt i den verklighet vi då pratade om, men som då kändes så avlägsen.
Vi var på hockey i lördags, Mora- Västerås (5-3 blev resultatet, vinst förstås) och jag hejade på elever till höger och vänster, både från Sollerön och Mora. Tur i oturen kanske att jag bara vickar på två skolor just nu- tänk om jag skulle känna elever från alla skolor i Mora kommun!!...
Igår när jag vickade sa den ena eleven efter den andra "jag såg dej på hockeyn", och jag måste erkänna att jag nog bara sett hälften av dem som sett mej, alltså har de ögonen på sin lärare även utanför klassrummet. Och alltså, jag är en offentlig person så tillvida att jag inte kan koppla bort mitt yrke på min fritid och inte hälsa eller låtsas se/känna igen dem när vi möts utanför skolan.
Jag kan med andra ord, precis som vi diskuterade på högskolan, inte bete mej hur som helst på min fritid, utan behöver tänka mej för så att jag fortfarande är en bra förebild för eleverna. Att vara lärare blir på det viset mer av en livsstil och en del av ens person, än vad det är ett regelrätt yrke.
Och om man fortsätter den här tanken på att man är en offentlig person som lärare, så innebär det egentligen att läraryrket är det bästa tänkbara när man flyttar till en ny ort, eftersom man ganska automatiskt får en hel drös människor att hälsa på när man går på stan, ser på hockey eller handlar på affärn!
Vi var på hockey i lördags, Mora- Västerås (5-3 blev resultatet, vinst förstås) och jag hejade på elever till höger och vänster, både från Sollerön och Mora. Tur i oturen kanske att jag bara vickar på två skolor just nu- tänk om jag skulle känna elever från alla skolor i Mora kommun!!...
Igår när jag vickade sa den ena eleven efter den andra "jag såg dej på hockeyn", och jag måste erkänna att jag nog bara sett hälften av dem som sett mej, alltså har de ögonen på sin lärare även utanför klassrummet. Och alltså, jag är en offentlig person så tillvida att jag inte kan koppla bort mitt yrke på min fritid och inte hälsa eller låtsas se/känna igen dem när vi möts utanför skolan.
Jag kan med andra ord, precis som vi diskuterade på högskolan, inte bete mej hur som helst på min fritid, utan behöver tänka mej för så att jag fortfarande är en bra förebild för eleverna. Att vara lärare blir på det viset mer av en livsstil och en del av ens person, än vad det är ett regelrätt yrke.
Och om man fortsätter den här tanken på att man är en offentlig person som lärare, så innebär det egentligen att läraryrket är det bästa tänkbara när man flyttar till en ny ort, eftersom man ganska automatiskt får en hel drös människor att hälsa på när man går på stan, ser på hockey eller handlar på affärn!
Så här roligt är det för det allra mesta att jobba som lärare! :-)
2010-10-14
Om någon skulle döma mej
nej kanske inte döma, men bedöma, utvärdera, försöka förstå vem jag är, genom att kolla i min plånbok...undrar vilka slutsatser den människan skulle göra om mej då?
Tänker ibland på hur de i deckarserier på teve försöker förstå offret genom att gå igenom lägenheten, kolla bland post, klädkammaren, skivsamlingen osv. Hur skulle de tro att jag var?
I min plånbok finns numera ett säsongskort till Mora IKs hemmamatcher, vad säger det om mej?
Eller ett Åhlénskort men inget H&Mkort?
Ihopvikta sedlar bland kvitton istället för i sedelfacket?
Några säkerhetsnålar och ett frimärke bland mynten i myntfacket?
Att jag överhuvudtaget har pengar i plånboken och inte bara använder kort?
Vilka mataffärer jag handlar på, och att jag betalar kontant på bussen istället för att ha busskort?
Antagligen kan man utläsa ganska mycket om mej bara genom att studera min plånbok. Kanske går det att mynta (!) uttrycket "visa mej din plånbok och jag ska säga dej vem du är", lika väl som med..ja vad det nu är man brukar säga?
---
Tänker ibland på hur de i deckarserier på teve försöker förstå offret genom att gå igenom lägenheten, kolla bland post, klädkammaren, skivsamlingen osv. Hur skulle de tro att jag var?
I min plånbok finns numera ett säsongskort till Mora IKs hemmamatcher, vad säger det om mej?
Eller ett Åhlénskort men inget H&Mkort?
Ihopvikta sedlar bland kvitton istället för i sedelfacket?
Några säkerhetsnålar och ett frimärke bland mynten i myntfacket?
Att jag överhuvudtaget har pengar i plånboken och inte bara använder kort?
Vilka mataffärer jag handlar på, och att jag betalar kontant på bussen istället för att ha busskort?
Antagligen kan man utläsa ganska mycket om mej bara genom att studera min plånbok. Kanske går det att mynta (!) uttrycket "visa mej din plånbok och jag ska säga dej vem du är", lika väl som med..ja vad det nu är man brukar säga?
---
2010-10-05
En vision om ett fritidsintresse
Idag var det meningen att jag skulle gå på första delen av en första-hjälpen-kurs som Röda Korset i Mora håller. Men det visade sej att jag var den enda som kommit för att delta, inte ens ledaren dök upp!
Så det bidde ingen kurs idag, men vad bidde det då? Det bidde lite information om Röda Korsets första-hjälpen-grupp istället och sen en omvägscykeltur på vägen hem. Bättre lycka den 19:e får jag hoppas!
Men fortfarande måste jag säga att jag tycker att det här med att ingå i en första-hjälpen-grupp verkar väldigt...bra. Rätt. Riktigt. Och rätt spännande! Vi ska så småningom till och med få lära oss att använda defilibratorer (heter det så?), sådana maskiner som stöter igång hjärtat om det stannat.
Röda Korset brukar finnas med vid Vasaloppet, i Dalhalla, Svenska Rallyt m.m. och det vore ju schysst att kunna göra en insats på detta sätt, samtidigt som jag lär känna lite nya människor, får se lite av varje av evenemangen... Ja det verkar skoj!
Jag behöver ett fritidsintresse, och det här kanske kan vara något? I alla fall om kursen kommer igång som planerat nästa tillfälle och några fler dyker upp.
---
Nu är det tisdagskväll och jag har även andra glädjeämnen än fritidsintresset att rapportera om.
På Rättviks marknad i helgen köpte nämligen jag och HH ett par vacuum-påsar som man ska stoppa ex kuddar och täcken i, för att sedan suga ur luften med dammsugaren och göra påsarna och dess innehåll maximalt minimala! Tro´t eller ej, men när jag provade produkten här hemma nu ikväll så fungerade de- vilken lycka! Vi som är så trångbodda, med hjälp av de där påsarna (vi måste nog köpa fler nu!) kan sådana där skrymmande saker som extratäcken, kuddar, filtar osv. enkelt minimeras och packeteras. Kanon!
Så det bidde ingen kurs idag, men vad bidde det då? Det bidde lite information om Röda Korsets första-hjälpen-grupp istället och sen en omvägscykeltur på vägen hem. Bättre lycka den 19:e får jag hoppas!
Men fortfarande måste jag säga att jag tycker att det här med att ingå i en första-hjälpen-grupp verkar väldigt...bra. Rätt. Riktigt. Och rätt spännande! Vi ska så småningom till och med få lära oss att använda defilibratorer (heter det så?), sådana maskiner som stöter igång hjärtat om det stannat.
Röda Korset brukar finnas med vid Vasaloppet, i Dalhalla, Svenska Rallyt m.m. och det vore ju schysst att kunna göra en insats på detta sätt, samtidigt som jag lär känna lite nya människor, får se lite av varje av evenemangen... Ja det verkar skoj!
Jag behöver ett fritidsintresse, och det här kanske kan vara något? I alla fall om kursen kommer igång som planerat nästa tillfälle och några fler dyker upp.
---
Nu är det tisdagskväll och jag har även andra glädjeämnen än fritidsintresset att rapportera om.
På Rättviks marknad i helgen köpte nämligen jag och HH ett par vacuum-påsar som man ska stoppa ex kuddar och täcken i, för att sedan suga ur luften med dammsugaren och göra påsarna och dess innehåll maximalt minimala! Tro´t eller ej, men när jag provade produkten här hemma nu ikväll så fungerade de- vilken lycka! Vi som är så trångbodda, med hjälp av de där påsarna (vi måste nog köpa fler nu!) kan sådana där skrymmande saker som extratäcken, kuddar, filtar osv. enkelt minimeras och packeteras. Kanon!
Lånade denna bild från en annan hemsida, JAG skulle aldrig stava fel så där! :-)
Point is: på samma sätt funkar även våra påsar. Rekommenderas varmt!
Nå, nu får det vara slut med husmorstips för idag, jag blir alldeles trött i mössan av att vara så här fiffig. Dags för soffläge med käraste bengt.
2010-10-01
Jag har tänkt en del
men problemet med att tänka är att om det inte finns papper och penna nära till hands när tankarna blir tänkta, glöms de lätt bort i vardagslunkens måsten och krav. Det är synd om de intressanta tankarna som blir bortglömda för att jag måste tänka på vad jag ska handla för middag eller hur jag ska komma till jobbet.
Om jag bara kunde bli sponsrad så att jag blev ekonomiskt oberoende, servad med tjänstebil (eller ännu hellre privatchaufför) och hushållerska som både handlade och lagade maten åt mej, så skulle jag säkerligen kunna tänka fram en hel massa lösningar på svåra problem, de eviga frågorna och sånt. Meningen med livet kanske till och med, om jag fick tillräckligt mycket tid till mitt förfogande!
---
Skämt åsido, jag tror att jag måste börja blogga lite oftare för att fånga tankarna i skrift, som det känns nu flyger de bara sin kos när de blivit tänkta, och det känns lite väl slösaktigt.
---
Tuppen i hönsgår´n!
Min käraste bengt är ju väldigt förtjust i sin sköna höna...
2010-09-15
Gräsänka
Jag har varit det en del nu, för HH har en reseperiod med jobbet och har avverkat både Halmstad och Polen under de närmsta veckorna. Själv har jag hållit mej på hemmaplan, även om min hemmaplan faktiskt sträcker sej från Mora till Skäve och tillbaka igen. Det är skönt med många hemman, jag har kommit på att man inte alls måste välja ut ett och bara ha det. Man kan nog ha hur många hemman som helst. Men den här lägenheten börjar förstås verkligen bli hemma-hemma. Särskilt nu när jag fått vara gräsänka här och pyssla lite som jag vill utan att behöva ta en massa jobbigt hänsyn till sambo och barn... Det har blivit en del målande, signalrött, och en del prylplockande- har fått hit lite mer av mina prylar nämligen.
---
Annars är det mest sådana tråkiga vuxengrejer som gäller. Jobb eller inte jobb- Arbetsförmedling- A-kassa- jobbsökande, jobbintervjubesökande, ekonomifunderande.
Jag jobbar nu varje måndag i klass 6 åt en lärare som vidareutbildar sej, och varje fredag i en 6årsgrupp åt en lärare som är tjänstledig. De andra tre dagarna springvickar jag, och hittills har jag inte varit ledig mycket alls. Skönt att det rullar på, men ändå jobbigt med osäkerheten- vad händer om jag blir sjuk??
---
Just nu väntar jag på att ett matbröd som jag håller på och bakar ska jäsa färdigt så jag får skjutsa in det i ugnen. Danskt rågbröd är det, och om det blir gott ska jag lägga ut receptet här. Enligt Sara & Kristin var det ett jättelätt bröd att baka, men man vet aldrig när sådana bakproffs uttalar sej, vad som helst kan ju vara enkelt för dem! :-)
---
Funderar förresten fortfarande på hur jag ska rösta i valet. I kommunvalet får jag nästan lov att lita på HHs ord om vilka partier som åstadkommer någonting, men i landsting och riksdag ska jag väl kunna komma med ett eget beslut. Vänstern eller miljöpartiet det är frågan...
---
Annars är det mest sådana tråkiga vuxengrejer som gäller. Jobb eller inte jobb- Arbetsförmedling- A-kassa- jobbsökande, jobbintervjubesökande, ekonomifunderande.
Jag jobbar nu varje måndag i klass 6 åt en lärare som vidareutbildar sej, och varje fredag i en 6årsgrupp åt en lärare som är tjänstledig. De andra tre dagarna springvickar jag, och hittills har jag inte varit ledig mycket alls. Skönt att det rullar på, men ändå jobbigt med osäkerheten- vad händer om jag blir sjuk??
---
Just nu väntar jag på att ett matbröd som jag håller på och bakar ska jäsa färdigt så jag får skjutsa in det i ugnen. Danskt rågbröd är det, och om det blir gott ska jag lägga ut receptet här. Enligt Sara & Kristin var det ett jättelätt bröd att baka, men man vet aldrig när sådana bakproffs uttalar sej, vad som helst kan ju vara enkelt för dem! :-)
---
Funderar förresten fortfarande på hur jag ska rösta i valet. I kommunvalet får jag nästan lov att lita på HHs ord om vilka partier som åstadkommer någonting, men i landsting och riksdag ska jag väl kunna komma med ett eget beslut. Vänstern eller miljöpartiet det är frågan...
2010-08-24
Ett formulär kommer lastat...
- med vadå?
- med frågor lika onödiga och oväsentliga som eventuellt underhållande. Håll till godo!
Favoritplagg?
- Mina snickarbyxor är nog mitt favoritplagg.
Favoritlåt?
- Det här pratade jag och HH om för bara några veckor sen, men nu har jag glömt bort vad den heter. Den är typ den gladaste bugglåten på Marajas skiva, en gammal klassiker, en amerikansk sångerska..hjälp mej! En sån där tidlös låt som man aldrig tröttnar på i alla fall. Den måste väl vara bäst?
Favoritfärg?
- Lila börjar väga över här i garderoben, men egentligen gillar jag brandgul, röd, brun, mossgrön, ja liksom höstfärger över lag.
Favoritblomma?
- Alla som jag lyckats få att leva och blomma är mina favoriter ute i min trädgårdstäppa. Men kanske vallmon är allra finast?
Favoritnamn?
- Om jag får ett barn någongång i livet ska barnet heta Alice (uttal: Alise), eller Alfred/August. Eller Adina/Annie. Så fem barn vore det bästa. :-)
Favoritdjur?
- Förut var jag en riktig kattmänniska, men nu är jag mer sugen på att skaffa en hund, en dvärgschnauser (hur det nu stavas?) eller liknande, en lugn och stabil hund som inte är för stor.
Favorithemsida?
- För ett tag nu har det varit Tipsy Tessies hemsida, där jag fått instruktioner för tillverkandet av min hissgardin. www. tispsytessie.blogspot.com
Samlar du på någonting speciellt?
- Ja, jag samlar på träelefanter. :-) Eller kanske bara elefanter, men de ska vara såna som kan stå upp, och vara utskurna ur något, alltså inte kuddar eller affischer och sånt.
Har du någon dold talang?
- Dold och dold, jag kan nå näsan med tungan, det verkar inte så många kunna. Jäkligt praktiskt..!
Vilken årstid gillar du bäst?
- Tycker att alla årstider har sin charm, det skulle vara bra trist att inte få uppleva dem alla. Tänk dej ett år utan våren, en enda lång sommar, eller ingen höst, skitvinter med bara slask..nej fy. Årstider ska det vara, och de ska vara rejäla! Varmt på sommaren, kallt på vintern, mörkt på hösten och slaskig på våren. :-)
Sådär, då var frågorna besvarade. Bloggen är uppdaterad, det är dags för mig att sjunka ner i tevesoffan och äta lasagne från igår och se på mitt-på-dagen-teve en stund. So long!
- med frågor lika onödiga och oväsentliga som eventuellt underhållande. Håll till godo!
Favoritplagg?
- Mina snickarbyxor är nog mitt favoritplagg.
Favoritlåt?
- Det här pratade jag och HH om för bara några veckor sen, men nu har jag glömt bort vad den heter. Den är typ den gladaste bugglåten på Marajas skiva, en gammal klassiker, en amerikansk sångerska..hjälp mej! En sån där tidlös låt som man aldrig tröttnar på i alla fall. Den måste väl vara bäst?
Favoritfärg?
- Lila börjar väga över här i garderoben, men egentligen gillar jag brandgul, röd, brun, mossgrön, ja liksom höstfärger över lag.
Favoritblomma?
- Alla som jag lyckats få att leva och blomma är mina favoriter ute i min trädgårdstäppa. Men kanske vallmon är allra finast?
Favoritnamn?
- Om jag får ett barn någongång i livet ska barnet heta Alice (uttal: Alise), eller Alfred/August. Eller Adina/Annie. Så fem barn vore det bästa. :-)
Favoritdjur?
- Förut var jag en riktig kattmänniska, men nu är jag mer sugen på att skaffa en hund, en dvärgschnauser (hur det nu stavas?) eller liknande, en lugn och stabil hund som inte är för stor.
Favorithemsida?
- För ett tag nu har det varit Tipsy Tessies hemsida, där jag fått instruktioner för tillverkandet av min hissgardin. www. tispsytessie.blogspot.com
Samlar du på någonting speciellt?
- Ja, jag samlar på träelefanter. :-) Eller kanske bara elefanter, men de ska vara såna som kan stå upp, och vara utskurna ur något, alltså inte kuddar eller affischer och sånt.
Har du någon dold talang?
- Dold och dold, jag kan nå näsan med tungan, det verkar inte så många kunna. Jäkligt praktiskt..!
Vilken årstid gillar du bäst?
- Tycker att alla årstider har sin charm, det skulle vara bra trist att inte få uppleva dem alla. Tänk dej ett år utan våren, en enda lång sommar, eller ingen höst, skitvinter med bara slask..nej fy. Årstider ska det vara, och de ska vara rejäla! Varmt på sommaren, kallt på vintern, mörkt på hösten och slaskig på våren. :-)
Sådär, då var frågorna besvarade. Bloggen är uppdaterad, det är dags för mig att sjunka ner i tevesoffan och äta lasagne från igår och se på mitt-på-dagen-teve en stund. So long!
2010-08-15
Så arg!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, känner bara att jag behöver det. Skriva. Skriva av mej lite, fast jag inte riktigt får. Sekretess vet du.
Jag är bara heligt förbannad, det kanske räcker så. Har precis haft en rejäl dust med en av de boende, och känner hur blodet susar i huvudet. Adrenalin heter det väl egentligen, det där man känner som ett susande när man blir arg, och rädd.
Nu ska jag lugna ner mej, sätta mej på altanen med ett glas vatten och bara andas lite. Nästa gång vi möts behöver jag vara proffsig, och det klarar jag eftersom jag är just det- proffsig. Ens egentliga känslor är på sätt och vis inte intressanta, man får förlåta och glömma i speedad takt för att klara av det här jobbet.
Jag är bara heligt förbannad, det kanske räcker så. Har precis haft en rejäl dust med en av de boende, och känner hur blodet susar i huvudet. Adrenalin heter det väl egentligen, det där man känner som ett susande när man blir arg, och rädd.
Nu ska jag lugna ner mej, sätta mej på altanen med ett glas vatten och bara andas lite. Nästa gång vi möts behöver jag vara proffsig, och det klarar jag eftersom jag är just det- proffsig. Ens egentliga känslor är på sätt och vis inte intressanta, man får förlåta och glömma i speedad takt för att klara av det här jobbet.
2010-08-13
Svårt att leva svårt att dö...
...svårt att skita i meterdjup snö...
Ibland kan jag tänka tanken på att inte få barn och bara rycka på axlarna åt den. Okej då, det var inte meningen att jag skulle bli mamma, so what? Det finns mycket annat att fylla ett liv med, det behöver inte bli torftigt och tomt för det. Det finns massor av människor att leva för, med, barn att älska, busa med, ta hand om tillfälligt när föräldrar behöver vila upp sej lite. Det kan vara ett helt okej liv tillsammans med HH och hans barn, och när barnen blir stora kan det vara ett helt okej med bara HH- alla resor vi kan göra, alla möjligheter vi har då...
Och andra gånger kan jag inte överhuvudtaget begripa hur jag kan tänka den tanken... Hur kan jag tänka att jag nog klarar mej ändå? Jag som längtat efter att bli med barn, att bli mamma, rätt så länge nu. Skulle jag klara av att släppa den längtan och istället acceptera ett barnlöst öde?
Idag fick jag höra att en tjej på mitt jobb är gravid. Av tre sommarvikarier är alltså två gravida nu, en i slutet av sin graviditet och en alldeles i början. Och så jag. Som inte kan göra annat än skratta när de säger "passa dej, det kanske är något som smittar!". Jag kan inte med att säga "nej jag kommer aldrig bli mamma, jag är immun, min kille vill inte". Det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte ha en kille som inte vill ha barn med mej och ändå vill jag ha HH. Det går inte ihop.
Vad vill jag ha?
En partner som är precis som HH på alla sätt som han är, underbar och skitdryg och extremt älskvärd. Men en partner som dessutom vill ha barn, ett barn till ett ett första- det spelar ingen roll, men någon som skulle se fram emot det på samma sätt som jag, någon som skulle vara delaktig och motiverad, och framför allt någon som utan tvekan skulle älska barnet. Skulle HH göra det med ett eventuellt inseminerat barn?
Ibland kan jag tänka tanken på att inte få barn och bara rycka på axlarna åt den. Okej då, det var inte meningen att jag skulle bli mamma, so what? Det finns mycket annat att fylla ett liv med, det behöver inte bli torftigt och tomt för det. Det finns massor av människor att leva för, med, barn att älska, busa med, ta hand om tillfälligt när föräldrar behöver vila upp sej lite. Det kan vara ett helt okej liv tillsammans med HH och hans barn, och när barnen blir stora kan det vara ett helt okej med bara HH- alla resor vi kan göra, alla möjligheter vi har då...
Och andra gånger kan jag inte överhuvudtaget begripa hur jag kan tänka den tanken... Hur kan jag tänka att jag nog klarar mej ändå? Jag som längtat efter att bli med barn, att bli mamma, rätt så länge nu. Skulle jag klara av att släppa den längtan och istället acceptera ett barnlöst öde?
Idag fick jag höra att en tjej på mitt jobb är gravid. Av tre sommarvikarier är alltså två gravida nu, en i slutet av sin graviditet och en alldeles i början. Och så jag. Som inte kan göra annat än skratta när de säger "passa dej, det kanske är något som smittar!". Jag kan inte med att säga "nej jag kommer aldrig bli mamma, jag är immun, min kille vill inte". Det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte ha en kille som inte vill ha barn med mej och ändå vill jag ha HH. Det går inte ihop.
Vad vill jag ha?
En partner som är precis som HH på alla sätt som han är, underbar och skitdryg och extremt älskvärd. Men en partner som dessutom vill ha barn, ett barn till ett ett första- det spelar ingen roll, men någon som skulle se fram emot det på samma sätt som jag, någon som skulle vara delaktig och motiverad, och framför allt någon som utan tvekan skulle älska barnet. Skulle HH göra det med ett eventuellt inseminerat barn?
2010-08-10
Vem styr mitt liv?
När jag stod och diskade nyss började tankarna fara i huvudet, så där som de ofta gör när man sysselsätter händerna med någonting och huvudet liksom frikopplas.
Jag tänkte på framtiden, på hur svårt det är att leva ett liv som verkligen verkligen är sitt eget. Det är så lätt att bli styrd av andra människor, utan att ens vara medveten om det.
Hur många av mina livsval har jag själv tagit, och hur många gånger har jag vågat gå emot någons slags ström?
Oftast flyter jag nog mest med, låter livet hända mej utan att styra.
Eller är det inte livet som styr utan andra människor runt mej, känslor så som skuld och skyldighet?
Jag skulle vilja gifta mej medan morfar och farmor fortfarande lever, skulle vilja dansa vals med morfar- men för min skull eller hans? Hur mycket i mitt liv är beroende på vad jag vet att andra människor önskar och vill, och hur många beslut tar jag på grund av skuldkänslor och någon slags skyldighet jag kan känna till andra människor att leva mitt liv på ett visst sätt...
Och hur lever man ett liv helt fritt från allt det här? Går det ens?
Jag tänkte på framtiden, på hur svårt det är att leva ett liv som verkligen verkligen är sitt eget. Det är så lätt att bli styrd av andra människor, utan att ens vara medveten om det.
Hur många av mina livsval har jag själv tagit, och hur många gånger har jag vågat gå emot någons slags ström?
Oftast flyter jag nog mest med, låter livet hända mej utan att styra.
Eller är det inte livet som styr utan andra människor runt mej, känslor så som skuld och skyldighet?
Jag skulle vilja gifta mej medan morfar och farmor fortfarande lever, skulle vilja dansa vals med morfar- men för min skull eller hans? Hur mycket i mitt liv är beroende på vad jag vet att andra människor önskar och vill, och hur många beslut tar jag på grund av skuldkänslor och någon slags skyldighet jag kan känna till andra människor att leva mitt liv på ett visst sätt...
Och hur lever man ett liv helt fritt från allt det här? Går det ens?
Ett tips
Jag hittade en av mina gamla bloggar,
hade faktiskt glömt bort den..!
är adressen dit,
spännande att läsa om saker som hände för ett par år sen
och som var viktigt då.
Märkligt hur livet förändras!
2010-08-02
Om man gjorde allt man borde
Om man gjorde allt man borde, på en gång, så vore det kanske inte så dumt.
Men jag är en sån som drar på det, som går runt och har ont i magen över det istället för tar tag i det. Och det är nog dumt.
Jag får ta tag i allt det där jag borde idag, så att jag sedan kan luta mej tillbaka och känna att jag faktiskt har gjort vad jag kan, allt det jag kan, allt det där jag så länge borde ha gjort.
Typ anmäla mej på arbetsförmedlingen.
Typ kolla upp telefonabonnemang.
Typ gå på banken.
Huvva vad jag gruvar mej!
Men jag är en sån som drar på det, som går runt och har ont i magen över det istället för tar tag i det. Och det är nog dumt.
Jag får ta tag i allt det där jag borde idag, så att jag sedan kan luta mej tillbaka och känna att jag faktiskt har gjort vad jag kan, allt det jag kan, allt det där jag så länge borde ha gjort.
Typ anmäla mej på arbetsförmedlingen.
Typ kolla upp telefonabonnemang.
Typ gå på banken.
Huvva vad jag gruvar mej!
2010-07-31
Framtiden?
Kanske att jag har någon slags 27-års kris i alla fall, en lightkris där allt går att hantera utan att bli hysterisk på något sätt.
Men jag har ändå en klump i magen, och den växer lite och gör lite ont när jag tänker framåt, på framtiden...Den som är ganska närstående, typ om en månad eller så.
Den framtid där det är osäkert om jag har något jobb, inkomst, lön, där det är osäkert var jag bor och hur jag bor, och med vem.
Fick jag bestämma själv skulle jag ju gärna bo kvar här i Mora med HH och barnen, och äntligen äntligen känna att någonstans är hemmahemma. Men jag vet inte, och osäkerheten gör mej orolig.
Dessutom känns det som att jag vill sätta igång och leva nu efter alla år som student, med livet på paus, med begränsad ekonomi, utan möjlighet att spara undan pengar, utan möjlighet att resa eller köpa mej saker. Utan möjlighet att ens packa upp alla mina pinaler, en del har faktiskt varit nerpackat sen jag flyttade från Säter till Gävle för att börja plugga 2004....
Jag drömmer om att få ett fast jobb, kunna köpa ett hus, skaffa mej ett barn, och sen bara leva Svensson-liv i många år med fasta rutiner, jämna utgifter... Men livet är allt annat än inrutat, det känns som om jag inte vet någonting om vad som ska komma att hända och det stör mej!
Det enda som egentligen är säkert är att jag vill fortsätta leva med HH. Och det är inte så bara!...
Men jag har ändå en klump i magen, och den växer lite och gör lite ont när jag tänker framåt, på framtiden...Den som är ganska närstående, typ om en månad eller så.
Den framtid där det är osäkert om jag har något jobb, inkomst, lön, där det är osäkert var jag bor och hur jag bor, och med vem.
Fick jag bestämma själv skulle jag ju gärna bo kvar här i Mora med HH och barnen, och äntligen äntligen känna att någonstans är hemmahemma. Men jag vet inte, och osäkerheten gör mej orolig.
Dessutom känns det som att jag vill sätta igång och leva nu efter alla år som student, med livet på paus, med begränsad ekonomi, utan möjlighet att spara undan pengar, utan möjlighet att resa eller köpa mej saker. Utan möjlighet att ens packa upp alla mina pinaler, en del har faktiskt varit nerpackat sen jag flyttade från Säter till Gävle för att börja plugga 2004....
Jag drömmer om att få ett fast jobb, kunna köpa ett hus, skaffa mej ett barn, och sen bara leva Svensson-liv i många år med fasta rutiner, jämna utgifter... Men livet är allt annat än inrutat, det känns som om jag inte vet någonting om vad som ska komma att hända och det stör mej!
Det enda som egentligen är säkert är att jag vill fortsätta leva med HH. Och det är inte så bara!...
2010-07-29
Födelsedagsåret som gått
När jag var yngre brukade jag ha en liten ritual för mej kvällen innan min födelsedag. Jag brukade göra en slags resumé över året som gått sedan förra gången jag fyllde år, och kunde alltid ganska nöjt konstatera att det hänt en hel del under året trots att man vid första tanken inte tyckte det.
Igår kväll glömde jag bort detta skrivande, så i år får jag sitta här på födelsedagsmorgonen (på jobbet dessutom) och skriva en kortfattad sammanställning av året som 26 åring.
Förra födelsedagsmorgonen vaknade jag hemma hos mamma. Jag bodde där hela förra sommaren, och hade bara lyckats skaffa mej en veckas sommarjobb. Därför är jag ganska säker på att jag vaknade hemma. Jag fick en massa bra saker, bland annat skor som mamma och jag provat ut i förväg, och så låg där ett paket som inte var från mamma utan från...HH. Ja vi hade ju nästan nyss träffats vid den här tiden förra året men han hade i alla fall skickat ett litet paket på posten, och jag minns att jag var smått tårögd över bara den bedriften. Sen att jag knappt vågade öppna presenten av rädsla för att bli besviken över innehållet är en annan sak, jag var så innerligt glad bara över att få en present!
Ja efter födelsedagen flöt livet på, jag och HH började på allvar inse att vi hade hittat kärleken, även om vi inte sågs så förfärligt mycket, tror att det bara blev två eller tre gånger under sommaren (HH hade semester med barnen den perioden).
När hösten kom blev det dags för mej att börja plugga igen. Och flytta till Gävle. Först var idén att jag skulle hitta ett rum och vara inneboende hos någon för att slippa flytta alltihop av bohag och pinaler för enbart en termin, men det slutade efter en del om och men med att jag flyttade till en lägenhet på Fridstaplan i Villastan i Gävle. Dessförinnan hade jag varit inneboende hos Syster Marie ett par veckor, och tittat på ett rum i Furuvik som inte hade någon dörr... Ja det var väldigt skönt att ha något eget efter den perioden!
Sen var det plugg plugg plugg, och en massa kärlek som gällde under hösten. Jag och HH åkte på en semestertripp till Riga, promenerade runt i Gävle, lärde känna Mora.
Vi joggade en hel del, som bäst kunde jag springa 5 km utan att stanna och vila!
Sen dog mormor.
Förlåt för den abrupta meningen, men det var ju så det var. Som ett abrupt avbrott mitt i det liv som liksom bara rullat på dittills. Dagarna och kvällarna när vi vakade hos mormor efter hjärnblödningen, all omvårdnad vi gav henne, alla mjuka röster hon ändå måste ha hört från oss medan vi satt där och hoppades...
Jag minns en gång då hon vände på huvudet, tittade på mej och log något slags leende medan hon sa "hej" på ett mycket sluddrigt och slappt sätt men ändå. Det var sista gången hon meddelade sej med mej på något sätt. Eller i alla fall innan hon dog. Sedan dess känns hon ibland väldigt närvarande stundtals, och jag kan riktigt höra vad hon skulle ha sagt i olika dilemman.
Efter mormors död gick det inte att fortsätta plugga. Uppsatsen som var halvfärdig då hann aldrig bli helfärdig den terminen, det mesta gick som i ett töcken. Livet stannar liksom upp vid dödsfall, man kan inte förvänta sej att man ska kunna fungera som vanligt.
Så efter jul (som jag och HH firade med min släkt) och nyår (som vi firade med HHs barn och vänner) fortsatte jag mina studier i Gävle. Men det gick trögt. Jag läste några extrakurser också för att komma upp i nivå för att få studiemedel och att läsa 45 h p en termin var väl kanske i mesta laget. Men jag spenderade mycket tid framför datorn både uppe hos HH och nere hos mej själv i Gävle, framför allt blev det en himla massa Farmville och Facebook....
Vad hände mer då?
Vi har förstås varit på en hel del trevliga fester under året, påsken blev en osedvanligt lyckad roadtrip, Wallans 30 års/inflyttningsfest var också en höjdpunkt. Vi åkte till Sälen med barnen en gång och med Kristin och Sara en gång, och jag skadade ledbandet i högra knäts insida. Efter ett par gånger hos sjukgymnasten i Gävle var det dock inte så farligt med knät, men jag känner fortfarande att det inte är helt bra, och därför skyller jag på knät för att inte behöva börja jogga och slutligen komma upp i de där 5 km som jag orkade springa förra hösten...!
Ett år har gått, ett år av mycket HH, kärlek och Mora. Nu ser jag fram emot ett till!
Idag på eftermiddan ska jag och HH packa bilen för att åka ner till mamma och fira min födelsedag med familjen. Senare idag ska vi sedan åka till Falun och dansa på Lilltorpet till Blender, för att sedan återvända till Skäve för att sova och inte åka hem till Mora förrän i morgon vid 14-tiden. Jag jobbar natt i morgon igen nämligen, och börjar 16.
Grattis till mej själv på 27års dagen! Wohooo!
Igår kväll glömde jag bort detta skrivande, så i år får jag sitta här på födelsedagsmorgonen (på jobbet dessutom) och skriva en kortfattad sammanställning av året som 26 åring.
Förra födelsedagsmorgonen vaknade jag hemma hos mamma. Jag bodde där hela förra sommaren, och hade bara lyckats skaffa mej en veckas sommarjobb. Därför är jag ganska säker på att jag vaknade hemma. Jag fick en massa bra saker, bland annat skor som mamma och jag provat ut i förväg, och så låg där ett paket som inte var från mamma utan från...HH. Ja vi hade ju nästan nyss träffats vid den här tiden förra året men han hade i alla fall skickat ett litet paket på posten, och jag minns att jag var smått tårögd över bara den bedriften. Sen att jag knappt vågade öppna presenten av rädsla för att bli besviken över innehållet är en annan sak, jag var så innerligt glad bara över att få en present!
Ja efter födelsedagen flöt livet på, jag och HH började på allvar inse att vi hade hittat kärleken, även om vi inte sågs så förfärligt mycket, tror att det bara blev två eller tre gånger under sommaren (HH hade semester med barnen den perioden).
När hösten kom blev det dags för mej att börja plugga igen. Och flytta till Gävle. Först var idén att jag skulle hitta ett rum och vara inneboende hos någon för att slippa flytta alltihop av bohag och pinaler för enbart en termin, men det slutade efter en del om och men med att jag flyttade till en lägenhet på Fridstaplan i Villastan i Gävle. Dessförinnan hade jag varit inneboende hos Syster Marie ett par veckor, och tittat på ett rum i Furuvik som inte hade någon dörr... Ja det var väldigt skönt att ha något eget efter den perioden!
Sen var det plugg plugg plugg, och en massa kärlek som gällde under hösten. Jag och HH åkte på en semestertripp till Riga, promenerade runt i Gävle, lärde känna Mora.
Vi joggade en hel del, som bäst kunde jag springa 5 km utan att stanna och vila!
Sen dog mormor.
Förlåt för den abrupta meningen, men det var ju så det var. Som ett abrupt avbrott mitt i det liv som liksom bara rullat på dittills. Dagarna och kvällarna när vi vakade hos mormor efter hjärnblödningen, all omvårdnad vi gav henne, alla mjuka röster hon ändå måste ha hört från oss medan vi satt där och hoppades...
Jag minns en gång då hon vände på huvudet, tittade på mej och log något slags leende medan hon sa "hej" på ett mycket sluddrigt och slappt sätt men ändå. Det var sista gången hon meddelade sej med mej på något sätt. Eller i alla fall innan hon dog. Sedan dess känns hon ibland väldigt närvarande stundtals, och jag kan riktigt höra vad hon skulle ha sagt i olika dilemman.
Efter mormors död gick det inte att fortsätta plugga. Uppsatsen som var halvfärdig då hann aldrig bli helfärdig den terminen, det mesta gick som i ett töcken. Livet stannar liksom upp vid dödsfall, man kan inte förvänta sej att man ska kunna fungera som vanligt.
Så efter jul (som jag och HH firade med min släkt) och nyår (som vi firade med HHs barn och vänner) fortsatte jag mina studier i Gävle. Men det gick trögt. Jag läste några extrakurser också för att komma upp i nivå för att få studiemedel och att läsa 45 h p en termin var väl kanske i mesta laget. Men jag spenderade mycket tid framför datorn både uppe hos HH och nere hos mej själv i Gävle, framför allt blev det en himla massa Farmville och Facebook....
Vad hände mer då?
Vi har förstås varit på en hel del trevliga fester under året, påsken blev en osedvanligt lyckad roadtrip, Wallans 30 års/inflyttningsfest var också en höjdpunkt. Vi åkte till Sälen med barnen en gång och med Kristin och Sara en gång, och jag skadade ledbandet i högra knäts insida. Efter ett par gånger hos sjukgymnasten i Gävle var det dock inte så farligt med knät, men jag känner fortfarande att det inte är helt bra, och därför skyller jag på knät för att inte behöva börja jogga och slutligen komma upp i de där 5 km som jag orkade springa förra hösten...!
Ett år har gått, ett år av mycket HH, kärlek och Mora. Nu ser jag fram emot ett till!
Idag på eftermiddan ska jag och HH packa bilen för att åka ner till mamma och fira min födelsedag med familjen. Senare idag ska vi sedan åka till Falun och dansa på Lilltorpet till Blender, för att sedan återvända till Skäve för att sova och inte åka hem till Mora förrän i morgon vid 14-tiden. Jag jobbar natt i morgon igen nämligen, och börjar 16.
Grattis till mej själv på 27års dagen! Wohooo!
2010-07-20
Sommarförvirring
Vad är det som händer med mej? De senaste dagarna är det som om jag har lämnat min hjärna någon annanstans och bara klantar och flummar. Det senaste i raden av klantigheter var i morse då jag skulle sätta på locket till sockerburken och istället vickade till det så att jag fick hela knät fullt i socker. Igår kväll smällde jag en påse mot knät så att det poffar så där skönt, det var dock inte lika skönt att sprida mjöl runt mej- det var ju en mjölpåse... Om man bara tänkt till lite innan... Men något hindrar mej från att göra det... Jag liksom valsar runt i en slags tokighetsbubbla, hjärnan verkar inte riktigt påslagen. Glömmer, missar, tokar till det. "Tänkte inte på det"- känns som en slogan för denna period...
HH tror att det har att göra med att jag börjat jobba, och kanske kan det vara så pass enkelt. Ett jobb tar mer energi än man tror, att passa tider, kliva upp, utföra arbetet, vara alert, lära sej nya rutiner och sånt... Ja, det kanske tär på krafterna.. I söndags, då jag och HH firade vår 1 års dag med att äta middag på Strandrestaurangen, blev jag full på 1 öl och ett halvt glas vin... Det säger kanske något?
---
Men förutom denna sinnesförvirring tycker jag att livet är alldeles underbart just nu. Tänk att jag och HH har hållit ihop i ett år redan, jag tycker att det gått väldigt fort! Vi har en himla bra period nu, ett par dagars barnledigt har gjort oss riktigt fånigt kära igen, och det är skönt att få rå om honom helt själv. Inte för att vi gör något speciellt, jag jobbar och planerar för bröllopet på lördag, men det är skönt att bara vara ihop med honom.
Min allra käraste älsklingsbengt. Tänk att för drygt ett år sen kände jag inte HH, visste inte ens om att han existerade. Och nu har jag lärt känna honom, hans barn, hans vänner, hans familj. Och jag tycker mycket om dem. Sån tur jag har som har fått lära känna dem. Ja, lycka är fortfarande att lära känna Henrik Hansson, precis som det kändes förra sommaren. Vad härligt!
HH tror att det har att göra med att jag börjat jobba, och kanske kan det vara så pass enkelt. Ett jobb tar mer energi än man tror, att passa tider, kliva upp, utföra arbetet, vara alert, lära sej nya rutiner och sånt... Ja, det kanske tär på krafterna.. I söndags, då jag och HH firade vår 1 års dag med att äta middag på Strandrestaurangen, blev jag full på 1 öl och ett halvt glas vin... Det säger kanske något?
---
Men förutom denna sinnesförvirring tycker jag att livet är alldeles underbart just nu. Tänk att jag och HH har hållit ihop i ett år redan, jag tycker att det gått väldigt fort! Vi har en himla bra period nu, ett par dagars barnledigt har gjort oss riktigt fånigt kära igen, och det är skönt att få rå om honom helt själv. Inte för att vi gör något speciellt, jag jobbar och planerar för bröllopet på lördag, men det är skönt att bara vara ihop med honom.
Min allra käraste älsklingsbengt. Tänk att för drygt ett år sen kände jag inte HH, visste inte ens om att han existerade. Och nu har jag lärt känna honom, hans barn, hans vänner, hans familj. Och jag tycker mycket om dem. Sån tur jag har som har fått lära känna dem. Ja, lycka är fortfarande att lära känna Henrik Hansson, precis som det kändes förra sommaren. Vad härligt!
2010-07-13
Sommarfunderingar
Om någon någonsin erbjuder sej att bädda rent i din säng kan du ge dej den på att denne någon har haft sex i din säng... Som barn bör man även uppmärksamma att denna någon kan vara ens förälder eller förälderns partner... Det är bäst att bara tacka och ta emot, det är ju så skönt att sova i en renbäddad säng!!
---
Åskvädret i natt var i filmklass, trodde ärligt talat inte att det någonsin blixtrade på det viset, så där så att hela rummet lyses upp av blixtarna! Det fick mej att återigen känna hur liten människan är. Vi tror att vi är något va? Men vi är så ynka små egentligen. Mot naturens enorma krafter har vi inte mycket att sätta emot. Med skräckblandad förtjusning stod jag i fönstret och såg blixtarna förgrena sej över nattsvart himmel, och göra mörkret mycket mycket mindre mörkt. Det är mäktigt! (inte lika mäktigt med strömavbrott sen när det är dags att gå upp och göra i ordning de boende inför jobbet dock).
---
Vi är för övrigt hemma från vår tripp till Halmstad/Lysekil/Uddevalla. Även under den resan gick mina tankar till hur små vi människor egentligen är, vilka små liv vi lever framför allt! Hur liten del av världen som är "vår", alltså den värld vi lever i. Min värld är absolut inte större, även om jag bott på en del ställen vid det här laget. "Min värld" är så begränsad, rent geografiskt alltså. Det finns så många människor som lever så många liv på så många platser, lika små liv som mitt eget, när man reser igenom Sverige så märker man det på ett annat sätt än om man är kvar på samma ställe hela tiden. Man har sitt umgänge, sina affärer, sin pizzeria, sin bank, sitt dagis, skola, jobb. Man har sin sommarstuga, sin vanliga camping, sin båt, sitt favoritresmål i Thailand... Så går livet, mitt också, och helt plötsligt är det bara slut kvar.
Jag menar egentligen inte att jag är missnöjd med mitt liv, jag trivs med att ha mina rutiner och bekantskapkretsar, jag trivs med att ha ansvar för en trädgård (även om den är liten) och har inget emot att leva det begränsade livet. Vill bara inte blunda och tro att mitt liv är det enda livet, som en del verkar tro. Att våga se sej själv ur ett större perspektiv- det är svårt, men nödvändigt tror jag.
Men nogfunderat för idag, O:s säng är bäddad, och jag ska gå ut och rensa ogräs i min lilla rabatt innan det är dags för picknick med HHs syster och hennes familj på Sandön. Båtliv! Familjeliv! Sommarliv!
---
Åskvädret i natt var i filmklass, trodde ärligt talat inte att det någonsin blixtrade på det viset, så där så att hela rummet lyses upp av blixtarna! Det fick mej att återigen känna hur liten människan är. Vi tror att vi är något va? Men vi är så ynka små egentligen. Mot naturens enorma krafter har vi inte mycket att sätta emot. Med skräckblandad förtjusning stod jag i fönstret och såg blixtarna förgrena sej över nattsvart himmel, och göra mörkret mycket mycket mindre mörkt. Det är mäktigt! (inte lika mäktigt med strömavbrott sen när det är dags att gå upp och göra i ordning de boende inför jobbet dock).
---
Vi är för övrigt hemma från vår tripp till Halmstad/Lysekil/Uddevalla. Även under den resan gick mina tankar till hur små vi människor egentligen är, vilka små liv vi lever framför allt! Hur liten del av världen som är "vår", alltså den värld vi lever i. Min värld är absolut inte större, även om jag bott på en del ställen vid det här laget. "Min värld" är så begränsad, rent geografiskt alltså. Det finns så många människor som lever så många liv på så många platser, lika små liv som mitt eget, när man reser igenom Sverige så märker man det på ett annat sätt än om man är kvar på samma ställe hela tiden. Man har sitt umgänge, sina affärer, sin pizzeria, sin bank, sitt dagis, skola, jobb. Man har sin sommarstuga, sin vanliga camping, sin båt, sitt favoritresmål i Thailand... Så går livet, mitt också, och helt plötsligt är det bara slut kvar.
Jag menar egentligen inte att jag är missnöjd med mitt liv, jag trivs med att ha mina rutiner och bekantskapkretsar, jag trivs med att ha ansvar för en trädgård (även om den är liten) och har inget emot att leva det begränsade livet. Vill bara inte blunda och tro att mitt liv är det enda livet, som en del verkar tro. Att våga se sej själv ur ett större perspektiv- det är svårt, men nödvändigt tror jag.
Men nogfunderat för idag, O:s säng är bäddad, och jag ska gå ut och rensa ogräs i min lilla rabatt innan det är dags för picknick med HHs syster och hennes familj på Sandön. Båtliv! Familjeliv! Sommarliv!
2010-07-07
Skapar jag mina egna konflikter?
Varför är det nödvändigtvis så att så fort man tror att allt är lugnt och stabilt, lyckligt och allt det där ni vet, så händer det någonting? HH har en egen teori om det där, som jag faktiskt inte gillar alls, och det är att jag inte kan hantera lycka i för stora doser. När allt har varit bra ett tag, på gränsen till FÖR bra, då menar HH att jag liksom Skapar konflikter och diskussioner "bara för att"... Jag hatar tanken på att han skulle ha rätt, för jag hatar våra bittra gräl och hetska diskussioner som nästan alltid leder till gråt. Vad skulle jag inte ge för att få vara lite mer balanserad, lite mer "lagom" i allt. För kanske finns det ett korn av sanning i HHs teori, det kornet är ju att jag faktiskt brusar upp relativt fort över saker som det kanske inte är värt att tjafsa över... Kanske är det dags att börja praktisera 1,2,3- metoden och räkna tyst i huvudet innan jag pratar. Kanske är det dags att helt enkelt låta vissa irritationsmoment bara vara, och ta upp dem typ dagen efter eller när helst de svalnat och går att föra en vettig dialog kring istället för gnäll, tjafs, svartsjuka...
Ja jag erkänner.
- Hej jag heter Emma och är svartsjuk.
- Hej Emma!
I fredags hade HHs jobb som jag skrev om i förra inlägget sommarfest, och precis enligt planerna kom jag och Helen dit lite senare på kvällen. Vi hade förfestat lite, var på toppenhärligt sommarfesthumör, hade fina kläder på och allt sånt. Men när vi klev ombord på båten var det något som inte kändes helt hundra- det var HHs nya anställda Karin som struttade runt där i minimala shorts. Min svarsjuka gör att jag inte kan beskriva henne på ett objektivt sätt, varken hennes klädsel eller beteende, men hon gjorde i alla fall att min kväll inte alls blev vad jag hade önskat- sen låter jag det vara osagt om hon gjorde det med flit eller inte... Natten slutade i alla fall med ett praktgräl, gråt och ensamcykling hem. Det var INTE så jag hade föreställt mej att den kvällen skulle bli, det var inte min plan. Sen får HH prata hur mycket han vill om att jag själv skapar diskussioner, den här gången hade ingenting hänt om det inte vore för Karin och hennes påflugna sätt mot min karl. Och min karl sen, som inte har vett att hålla människan ifrån sej åtminstone så länge jag är med. Jag försökte istället att diskret vända bort blicken när hon pussade på honom, äcklad och förtvivlad över att HH inte gjorde någonting för att skapa distansen mellan henne och han själv. Folk som såg vårt sällskap inne på Strandrestaurangen den kvällen skulle aldrig ha gissat att det var HH och jag som egentligen hörde ihop kan jag bara säga....
---
Nå, det där är old news nu, jag har bestämt mej för att Karin inte är värd att bry sej om. Om HH känner attraktion till henne så kommer någonting att hända, och jag kommer aldrig kunna stoppa det, precis som ingen någonsin kan stoppa sin partner från att vara otrogen eller träffa någon annan. Jag får bara hålla andan och hopppas på det bästa nästa affärsresa de ska ut på tillsammans, för även om jag litar på HH och tror mej veta att han inte skulle vilja såra mej såsom hans exfru sårade honom, så litar jag inte för fem öre på Karin och vet inte hennes dolda agenda.
---
Nu är det onsdag morgon och jag har jobbat natt. Det är snart dags att väcka nästa boende, men inte än så jag har lite tid till mitt förfogande att borsta tänder och bädda ur mina sängkläder. Senare idag drar vi i lill-familjen Hansson-Sköns mot nya äventyr- vi ska bila ner till Halmstad idag och sen köra Västkusten uppåt på lördag och söndag. Det ska bli så trevligt!
(Hoppas bara att det inte blir FÖR trevligt, så att HHs teori återigen får visa sej stämma. Jag ska minsann visa dem!)
Ja jag erkänner.
- Hej jag heter Emma och är svartsjuk.
- Hej Emma!
I fredags hade HHs jobb som jag skrev om i förra inlägget sommarfest, och precis enligt planerna kom jag och Helen dit lite senare på kvällen. Vi hade förfestat lite, var på toppenhärligt sommarfesthumör, hade fina kläder på och allt sånt. Men när vi klev ombord på båten var det något som inte kändes helt hundra- det var HHs nya anställda Karin som struttade runt där i minimala shorts. Min svarsjuka gör att jag inte kan beskriva henne på ett objektivt sätt, varken hennes klädsel eller beteende, men hon gjorde i alla fall att min kväll inte alls blev vad jag hade önskat- sen låter jag det vara osagt om hon gjorde det med flit eller inte... Natten slutade i alla fall med ett praktgräl, gråt och ensamcykling hem. Det var INTE så jag hade föreställt mej att den kvällen skulle bli, det var inte min plan. Sen får HH prata hur mycket han vill om att jag själv skapar diskussioner, den här gången hade ingenting hänt om det inte vore för Karin och hennes påflugna sätt mot min karl. Och min karl sen, som inte har vett att hålla människan ifrån sej åtminstone så länge jag är med. Jag försökte istället att diskret vända bort blicken när hon pussade på honom, äcklad och förtvivlad över att HH inte gjorde någonting för att skapa distansen mellan henne och han själv. Folk som såg vårt sällskap inne på Strandrestaurangen den kvällen skulle aldrig ha gissat att det var HH och jag som egentligen hörde ihop kan jag bara säga....
---
Nå, det där är old news nu, jag har bestämt mej för att Karin inte är värd att bry sej om. Om HH känner attraktion till henne så kommer någonting att hända, och jag kommer aldrig kunna stoppa det, precis som ingen någonsin kan stoppa sin partner från att vara otrogen eller träffa någon annan. Jag får bara hålla andan och hopppas på det bästa nästa affärsresa de ska ut på tillsammans, för även om jag litar på HH och tror mej veta att han inte skulle vilja såra mej såsom hans exfru sårade honom, så litar jag inte för fem öre på Karin och vet inte hennes dolda agenda.
---
Nu är det onsdag morgon och jag har jobbat natt. Det är snart dags att väcka nästa boende, men inte än så jag har lite tid till mitt förfogande att borsta tänder och bädda ur mina sängkläder. Senare idag drar vi i lill-familjen Hansson-Sköns mot nya äventyr- vi ska bila ner till Halmstad idag och sen köra Västkusten uppåt på lördag och söndag. Det ska bli så trevligt!
(Hoppas bara att det inte blir FÖR trevligt, så att HHs teori återigen får visa sej stämma. Jag ska minsann visa dem!)
2010-07-02
Sommar
Sommar, sommar, sommar...*nynnar* Livet leker!
Jobbet har börjat, solen skiner, vattnet i Siljan är klart badvänligt numera, solbrännan börjar ta sej, ja...allt känns toppen!
Det är dags att ta cykeln ner till Tingsnäsbadet tillsammans med grannen Helen för att sola och bada, förhoppningsvis dyker Emma 1 upp också, och framåt kvällen ska jag ta mej till båten och hälsa på HH och de andra från hans jobb som har sommarfest där. Hoppas det finns lite mat kvar åt mej!
Jag har få saker att skriva om, för det är ju så att det alltid är svårare att formulera ord som handlar om lyckan, tillfredskänslan, lugnet, än om de andra känslorna, de mörkare och tyngre. Dumt egentligen, för alla känslor borde ju få utrymme i bloggen!
Ska försöka bättra mej, och skriva ett rosenskimrande inlägg om hur lycklig jag är över att ha en man som HH, så generös, öppensinnad, ärlig och omtänksam. Bättre man kan jag inte hitta! :-)
Jobbet har börjat, solen skiner, vattnet i Siljan är klart badvänligt numera, solbrännan börjar ta sej, ja...allt känns toppen!
Det är dags att ta cykeln ner till Tingsnäsbadet tillsammans med grannen Helen för att sola och bada, förhoppningsvis dyker Emma 1 upp också, och framåt kvällen ska jag ta mej till båten och hälsa på HH och de andra från hans jobb som har sommarfest där. Hoppas det finns lite mat kvar åt mej!
Jag har få saker att skriva om, för det är ju så att det alltid är svårare att formulera ord som handlar om lyckan, tillfredskänslan, lugnet, än om de andra känslorna, de mörkare och tyngre. Dumt egentligen, för alla känslor borde ju få utrymme i bloggen!
Ska försöka bättra mej, och skriva ett rosenskimrande inlägg om hur lycklig jag är över att ha en man som HH, så generös, öppensinnad, ärlig och omtänksam. Bättre man kan jag inte hitta! :-)
2010-06-24
Glad midsommar!
Jag tänkte bara skriva en snabbis, medan spenat-och-fetaostpajen gräddas färdigt och den sista packningen iordningsställs. Om en liten stund ska jag vandra iväg mot tågstationen för att ta mej till Säter, till Runes Ur och Snygg-Per för att synundersöka mej och skaffa nya linser. Det är typ den enda lyx jag tycker att jag kan unna mej den här sommaren, att åtminstone kunna se när jag badar! Är det för mycket begärt? Va, va, va?
---
Det blir en fin helg tror jag, middagar, lekar, släkt och vänner och förstås jordgubbar! Jippie!
---
Det blir en fin helg tror jag, middagar, lekar, släkt och vänner och förstås jordgubbar! Jippie!
2010-06-20
En dålig dag
En dålig dag kan till exempel börja redan kvällen före. Med missförstånd och somnanden i soffor. Sen kan den dåliga dagen fortsätta med en natt full av mardrömmar och obehagskänslor, och en sambos som inte vaknar när man behöver dem.
Och när den dåliga morgonen gryr är den redan dålig, då spelar det ingen roll hur mycket man försöker knipa igen munnen för att inte låta gnäll och tjafs slippa ut genom läpparna. Då spelar det ingen roll med någonting tror jag. Det är bara att fortsätta knipa igen och längtansfullt se på klockan och hur dess visare långsamt vandrar fram mot en ny dag, en förhoppningsvis bättre dag.
Det är jobbigt att ha dåliga dagar. Men en sak som är skön är i alla fall att de dåliga dagarna på sätt och vis är bundna till vissa personer. För när jag åkte till Kättboåsen och hälsade på Lisa, hennes kille Mathias och lillasyster Sandra, var den dåliga dagen som bortblåst. Det var skönt med promenad, trädgårdsfix och snack vid trädgårdsmöbeln! Den dåliga dagen återvände inte förrän jag närmade mej Mora på nytt.
"Första helgen som sambo", nu ska jag verkligen bo in mej, vi ska njuta av varandra, av möjligheterna som finns nu när jag bor här uppe. Och så blir inget som man riktigt tänkt sej. Den där förbannade besvikelsen! Tänk vad livet vore härligt om ingen besvikelse fanns! Ska försöka leva mer i nuet och planera mindre, för utan att planera kan man ju inte bli besviken...Eller?
Och när den dåliga morgonen gryr är den redan dålig, då spelar det ingen roll hur mycket man försöker knipa igen munnen för att inte låta gnäll och tjafs slippa ut genom läpparna. Då spelar det ingen roll med någonting tror jag. Det är bara att fortsätta knipa igen och längtansfullt se på klockan och hur dess visare långsamt vandrar fram mot en ny dag, en förhoppningsvis bättre dag.
Det är jobbigt att ha dåliga dagar. Men en sak som är skön är i alla fall att de dåliga dagarna på sätt och vis är bundna till vissa personer. För när jag åkte till Kättboåsen och hälsade på Lisa, hennes kille Mathias och lillasyster Sandra, var den dåliga dagen som bortblåst. Det var skönt med promenad, trädgårdsfix och snack vid trädgårdsmöbeln! Den dåliga dagen återvände inte förrän jag närmade mej Mora på nytt.
"Första helgen som sambo", nu ska jag verkligen bo in mej, vi ska njuta av varandra, av möjligheterna som finns nu när jag bor här uppe. Och så blir inget som man riktigt tänkt sej. Den där förbannade besvikelsen! Tänk vad livet vore härligt om ingen besvikelse fanns! Ska försöka leva mer i nuet och planera mindre, för utan att planera kan man ju inte bli besviken...Eller?
2010-06-17
Konst och religion
Nu är jag tillbaka på högskolan. När jag tryckte på sänd-knappen i fredags trodde jag väl knappast att det skulle ta mindre än en vecka innan jag var tillbaka, men det är jag. För att ytterligare utöka mina möjligheter till arbete som lärare i höst har jag beslutat mej för att försöka få till den avslutande delen av en kurs som jag läst parallellt med både Pedagogik C och Religion och Sexualitet den här terminen...Rätt schysst att få 60 hp registrerade under en enda termin...
---
Så därför sitter jag här och skriver om konst kopplat till religion, om Lars Vilks och Elisabeth Ohlson-Wallin, och återigen slås jag av hur fantastiskt kul det är att lära sej saker! Kanske har jag inte pluggat färdigt, kanske fortsätter jag med någon distanskurs i höst...Vem vet?
---
Idag fyller pappa år, så efter plugg och nyckelinlämning på Kåren, ska jag ta tåget till Falun och fira honom en smula- han bjuder på grillat och presenten blir att jag dyker upp. Sedan tar jag sista tåget från Borlänge för att äntligen få somna bredvid HH i dubbelsängen i Mora i natt. Har sovit på Cissis soffa två nätter nu och även om den är skön, så längtar jag till min säng, vår säng, vår säng och vårt liv, och vår första helg som sambos! Wohooo!
2010-06-15
Flyttkaos
Antalet kartonger som fortfarande är ouppackade är nere i 4, och det känns skönt! Det börjar så smått se ut som ett hem här, ett väldigt mixat hem- vårt hem!
Jag ska ta lite kort och lägga ut här för dej som inte har möjlighet att komma upp och hälsa på. Men det blir nog inte förrän till helgen, för idag bär det av neråt landet igen, tillbaka till Gävle för ett par dagar av intensivt pluggande på den tredje och sista kursen jag gått denna termin. Sen är det baske mej klart, och anledningarna till att åka till Gävle efter det är enbart för att träffa Cissi eller Thres, nöjesresor med andra ord! Härligt!
Jag har ingen som helst lust att åka, men a woman has to do what a woman has to do... Och nycklarna behöver lämnas tillbaka, och en flyttstädningsinspektion ska helst genomföras. Hoppas det hinns med!
Skulle mycket hellre vara kvar här uppe, nu när jag faktiskt ska bo här, känns det som att jag bara vill boa in mej och inte åka iväg direkt. Vill få till en lägenhet som speglar både min och HHs personlighet, och samtidigt att det är en lägenhet som barnen trivs i. Och det gör de nog så fort alla kartonger är borta och livet på sätt och vis kan återgå till det normala, bara med andra tallrikar i skåpen och andra gardiner i fönstren... Jag som var så orolig innan flytten kan känna att allt är lugnt nu, jag har bestämt mej för att njuta av nuet istället för att oroa mej för en eventuell framtid!
Jag ska ta lite kort och lägga ut här för dej som inte har möjlighet att komma upp och hälsa på. Men det blir nog inte förrän till helgen, för idag bär det av neråt landet igen, tillbaka till Gävle för ett par dagar av intensivt pluggande på den tredje och sista kursen jag gått denna termin. Sen är det baske mej klart, och anledningarna till att åka till Gävle efter det är enbart för att träffa Cissi eller Thres, nöjesresor med andra ord! Härligt!
Jag har ingen som helst lust att åka, men a woman has to do what a woman has to do... Och nycklarna behöver lämnas tillbaka, och en flyttstädningsinspektion ska helst genomföras. Hoppas det hinns med!
Skulle mycket hellre vara kvar här uppe, nu när jag faktiskt ska bo här, känns det som att jag bara vill boa in mej och inte åka iväg direkt. Vill få till en lägenhet som speglar både min och HHs personlighet, och samtidigt att det är en lägenhet som barnen trivs i. Och det gör de nog så fort alla kartonger är borta och livet på sätt och vis kan återgå till det normala, bara med andra tallrikar i skåpen och andra gardiner i fönstren... Jag som var så orolig innan flytten kan känna att allt är lugnt nu, jag har bestämt mej för att njuta av nuet istället för att oroa mej för en eventuell framtid!
2010-06-08
Spontanitet!
När jag satt vid datorn för ungefär en halvtimme sedan, och i full koncentration försökte få till en slags sammanfattning av uppsatsen som jag ska opponera på i morgon, hände något märkligt. För att uppnå högsta möjliga koncentration har jag märkt att jag behöver lyssna på musik som jag inte förstår texterna till, och således hade jag min Afrikanska spellista på Spotify rullande, men mellan låtarna hördes fortfarande trummor... Hur kunde det komma sej egentligen? Jag hade hört det ett par gånger innan jag kom på att trumljudet kanske kom utifrån och inte från Spotify. Så jag öppnade balkongdörren och hörde med ens mycket tydligare hur hela Villastaden vibrerade av Afrikanska trummor. De liksom ekade mellan de gedigna huskropparna och jag blev givetvis väldigt nyfiken!
Så jag kastade på mej lite kläder och begav mej ut på jakt efter musiken- utan att ha en aning om var de kom ifrån eller varför de hördes. Min hörselspaning ledde mej mot Konserthuset där jag möttes av en kulturell mångfald av sällan skådat slag! Där var jag med mitt kaukatiska (är det så man benämner vita med mer korrekt ord?) utseende i minoritet, för där vimlade av människor från världens alla hörn och nationaliteter. "Rapatac" gick av stapeln, en festival!
Och visst, mitt norra öra hade hört rätt, där satt även en grupp och spelade, medan några tappra själar dansade framför. Härligt!
Så där stod jag, som en exotisk fågel i detta myller och lyssnade på de underbara rytmerna, och kände hur det ryckte i kroppen, den eviga längtan efter att få dansa gjorde sej påmind. Men, som den otroligt stele och sege svensken som jag är, kom jag inte längre än till att stampa takten med foten innan en låt var slut och jag blev tvungen att börja om i arbetet med att uppbringa tillräckligt mycket mod för att våga dansa... Å vad jag önskar att jag var lite mindre stel och tråkig!
Så jag kastade på mej lite kläder och begav mej ut på jakt efter musiken- utan att ha en aning om var de kom ifrån eller varför de hördes. Min hörselspaning ledde mej mot Konserthuset där jag möttes av en kulturell mångfald av sällan skådat slag! Där var jag med mitt kaukatiska (är det så man benämner vita med mer korrekt ord?) utseende i minoritet, för där vimlade av människor från världens alla hörn och nationaliteter. "Rapatac" gick av stapeln, en festival!
Och visst, mitt norra öra hade hört rätt, där satt även en grupp och spelade, medan några tappra själar dansade framför. Härligt!
Så där stod jag, som en exotisk fågel i detta myller och lyssnade på de underbara rytmerna, och kände hur det ryckte i kroppen, den eviga längtan efter att få dansa gjorde sej påmind. Men, som den otroligt stele och sege svensken som jag är, kom jag inte längre än till att stampa takten med foten innan en låt var slut och jag blev tvungen att börja om i arbetet med att uppbringa tillräckligt mycket mod för att våga dansa... Å vad jag önskar att jag var lite mindre stel och tråkig!
Men jag är i alla fall spontan, alltid något!
Ingen enkel människa
Jag är ingen enkel människa. Varken att leva med eller älska tror jag. Jag använder huvudet onormalt mycket mer än vad jag använder kroppen, och den obalansen speglas i mina förhållanden. Det går inte att tänka fram känslor, det går inte att grubbla sönder situationer.
---
Idag är jag nervös. Egentligen är jag kanske mest nervös över att ha ventileringen av uppsatsen i morgon, men känslan sprider sej till andra tankeområden tills allt blir infekterat och känsligt. Igår hade jag och HH en maratondiskussion som sträckte sej över flera timmar, och som på något märkligt vis vävde in alla mina rädslor och orosmoment i ett. Ett enda hopplöst läge, liksom.
Uppsats, flytt, ekonomi, framtid (främst jobb, boende och barn)..Allt smetades ihop till något som knappt gick att diskutera, något som mest kändes som det där blodiga, bultande hjärtat som man kan se utslitna ur människokroppen på film ibland. Liggandes lite för sej självt, hjälplöst och döende.
---
Jag träffade Rogers barn i helgen. De hade blivit så stora, det går så fort! Men de kom fortfarande springande emot mej när jag gick från parkeringen in till mammas hus, de ville fortfarande kramas och sitta knä och jag kände mej saknad. De frågade en massa frågor om mej och deras pappa och jag svarade så gott jag kunde, det är inte alls känsligt att prata om längre, men samtidigt vill man ju att barnen ska få bra svar på sina frågor så jag tänkte efter ordentligt.
Och efter det känslomässiga mötet med barnen började tankarna mala...Ska jag göra om samma sak igen nu? Ge upp allt som är mitt för att flytta till en man med barn som bor rätt så långt bort från mina vänner och släktingar..? Flytta in hos honom, foga mej till deras redan existerande liv? Är jag inte riktigt klok!? Hur vågar jag egentligen? Det har ju varit min störta rädsla sedan Roger mer eller mindre kastade ut mej, att återigen vara beroende av en mans nåd för att få bo kvar.
Som Bob Hund sjöng i någon låt- "Rusar som en tjur rakt in i nästa", är det det jag håller på med? Har jag inte lärt mej någonting av mina hjärtsmärtande år? Slickade jag bara såren för att uppleva alltihop en gång till? Då vore jag ju dummare än jag själv förstått...
Nästa vecka, efter det att flyttlasset gått till Mora, ska vi skriva om hyresavtalet, så att vi hyr gemensamt. Förhoppningsvis kan det minska känslan av att vara inneboende, trots att jag ju är ekonomiskt beroende av HH. Min första lön kommer ju inte förrän i slutet av juli och då bara för några få dagar i juni...
Tänk vad gamla rädslor kan ställa till det, när man ger dem utrymme i huvudet. Kanske borde jag istället för att tänka försöka stänga av knoppen och lyssna på kroppen istället...? För det känns ju oerhört bra med HH, han har aldrig gett mej en enda anledning till att tveka på att han vill mitt bästa och älskar mej.
---
Idag är jag nervös. Egentligen är jag kanske mest nervös över att ha ventileringen av uppsatsen i morgon, men känslan sprider sej till andra tankeområden tills allt blir infekterat och känsligt. Igår hade jag och HH en maratondiskussion som sträckte sej över flera timmar, och som på något märkligt vis vävde in alla mina rädslor och orosmoment i ett. Ett enda hopplöst läge, liksom.
Uppsats, flytt, ekonomi, framtid (främst jobb, boende och barn)..Allt smetades ihop till något som knappt gick att diskutera, något som mest kändes som det där blodiga, bultande hjärtat som man kan se utslitna ur människokroppen på film ibland. Liggandes lite för sej självt, hjälplöst och döende.
---
Jag träffade Rogers barn i helgen. De hade blivit så stora, det går så fort! Men de kom fortfarande springande emot mej när jag gick från parkeringen in till mammas hus, de ville fortfarande kramas och sitta knä och jag kände mej saknad. De frågade en massa frågor om mej och deras pappa och jag svarade så gott jag kunde, det är inte alls känsligt att prata om längre, men samtidigt vill man ju att barnen ska få bra svar på sina frågor så jag tänkte efter ordentligt.
Och efter det känslomässiga mötet med barnen började tankarna mala...Ska jag göra om samma sak igen nu? Ge upp allt som är mitt för att flytta till en man med barn som bor rätt så långt bort från mina vänner och släktingar..? Flytta in hos honom, foga mej till deras redan existerande liv? Är jag inte riktigt klok!? Hur vågar jag egentligen? Det har ju varit min störta rädsla sedan Roger mer eller mindre kastade ut mej, att återigen vara beroende av en mans nåd för att få bo kvar.
Som Bob Hund sjöng i någon låt- "Rusar som en tjur rakt in i nästa", är det det jag håller på med? Har jag inte lärt mej någonting av mina hjärtsmärtande år? Slickade jag bara såren för att uppleva alltihop en gång till? Då vore jag ju dummare än jag själv förstått...
Nästa vecka, efter det att flyttlasset gått till Mora, ska vi skriva om hyresavtalet, så att vi hyr gemensamt. Förhoppningsvis kan det minska känslan av att vara inneboende, trots att jag ju är ekonomiskt beroende av HH. Min första lön kommer ju inte förrän i slutet av juli och då bara för några få dagar i juni...
Tänk vad gamla rädslor kan ställa till det, när man ger dem utrymme i huvudet. Kanske borde jag istället för att tänka försöka stänga av knoppen och lyssna på kroppen istället...? För det känns ju oerhört bra med HH, han har aldrig gett mej en enda anledning till att tveka på att han vill mitt bästa och älskar mej.
2010-06-02
Vänner/kompisar/bekanta
Jag har funderat hela dagen på mitt förhållande till mina vänner. Det är komplicerat, precis som alla andra relationer, men frågan är om inte förhållandet till vännerna är det som är krångligast?
Det händer nämligen ofta att jag känner mej besviken på personer som jag räknar som vänner, eftersom jag inte tillåts delta i viktiga och avgörande skeden i deras liv. Jag vill så hemskt gärna finnas där när någon mår dåligt, vill kunna hjälpa, vill lyssna, trösta, eventuellt ge något råd, men framför allt vara en person som mina vänner vänder sig till när livet är tungt.
Jag tycker det är så svårt att hantera att inte bli insläppt, inte tillåtas delta, att inte få förtroendet... Eftersom jag vill kunna anförtro mej till dem, vill ju jag att de ska anförtro sej åt mej, annars är inte vänskapen jämlik.
Det här är ett återkommande ämne i min blogghistorik, och jag kommer liksom inte runt det. Över det. Har så svårt att bara rycka på axlarna och tänka "okej so what, vi är väl vänner ändå, men bara inte så nära som jag hade önskat", utan jag blir istället ledsen och besviken. Vad är det med mej som gör att mina vänner väljer att anförtro sej till andra än mej, vad är det hos mej som inte inbjuder till att dela nakenhet och sårbarhet?
Det finns förstås olika nivåer av vänskap, och jag måste kanske inse att flera av mina vänner egentligen är kompisar, att några kompisar snarare är bekanta, och att de riktigt nära vännerna är skrämmande få. Men det vill jag liksom inte, och därför fortsätter min trägna besvikelse när jag märker att jag inte är invigd i någon av mina vänners problem och funderingar.
Har i alla fall haft en otroligt skön eftermiddag i Boulognern med Cissi, det har visat sej att vi är i lite samma situation vad det gäller framtiden och familjeplaneringen.
Det händer nämligen ofta att jag känner mej besviken på personer som jag räknar som vänner, eftersom jag inte tillåts delta i viktiga och avgörande skeden i deras liv. Jag vill så hemskt gärna finnas där när någon mår dåligt, vill kunna hjälpa, vill lyssna, trösta, eventuellt ge något råd, men framför allt vara en person som mina vänner vänder sig till när livet är tungt.
Jag tycker det är så svårt att hantera att inte bli insläppt, inte tillåtas delta, att inte få förtroendet... Eftersom jag vill kunna anförtro mej till dem, vill ju jag att de ska anförtro sej åt mej, annars är inte vänskapen jämlik.
Det här är ett återkommande ämne i min blogghistorik, och jag kommer liksom inte runt det. Över det. Har så svårt att bara rycka på axlarna och tänka "okej so what, vi är väl vänner ändå, men bara inte så nära som jag hade önskat", utan jag blir istället ledsen och besviken. Vad är det med mej som gör att mina vänner väljer att anförtro sej till andra än mej, vad är det hos mej som inte inbjuder till att dela nakenhet och sårbarhet?
Det finns förstås olika nivåer av vänskap, och jag måste kanske inse att flera av mina vänner egentligen är kompisar, att några kompisar snarare är bekanta, och att de riktigt nära vännerna är skrämmande få. Men det vill jag liksom inte, och därför fortsätter min trägna besvikelse när jag märker att jag inte är invigd i någon av mina vänners problem och funderingar.
Har i alla fall haft en otroligt skön eftermiddag i Boulognern med Cissi, det har visat sej att vi är i lite samma situation vad det gäller framtiden och familjeplaneringen.
Saknar mormor
Jag tänker på mormor idag. Lyssnade nyss på "hennes låt", alltså den låt jag lyssnade mycket på när hon först låg på sjukhuset och sedan dog.
Vad jag hade önskat att jag kunde ringa till mormor idag och berätta att uppsatsen var klar, ja ofta kommer jag på mej själv med att önska att hon fortfarande fanns och kunde vara delaktig i mitt liv... Tänk om hon hade kunnat vara med på Annas bröllop i sommar till exempel, hon som älskade fest och finkläder. Vi skulle ha fixat hennes naglar, letat nya skor (men antagligen inte hittat några), och sen skrattat gott med henne när hon skulle ha hållit ett småtokigt tal på bröllopsmiddagen.
Mormor är verkligen saknad, det blev ett stort hål när hon dog. Det hålet kommer alltid finnas tror jag, och aldrig krympa ihop, och läka. Snarare blir hålet ännu större när morfar så småningom inte heller finns, och inte heller farmor. Ska ringa morfar idag, bäst att passa på medan man fortfarande kan!
Kära älskade mormor, som du fattas oss alla. Nu sitter jag här tårögd med en klump i magen, men det är dags att gå ut i solskenet och njuta av livet, för det vet jag att mormor hade velat!
Vad jag hade önskat att jag kunde ringa till mormor idag och berätta att uppsatsen var klar, ja ofta kommer jag på mej själv med att önska att hon fortfarande fanns och kunde vara delaktig i mitt liv... Tänk om hon hade kunnat vara med på Annas bröllop i sommar till exempel, hon som älskade fest och finkläder. Vi skulle ha fixat hennes naglar, letat nya skor (men antagligen inte hittat några), och sen skrattat gott med henne när hon skulle ha hållit ett småtokigt tal på bröllopsmiddagen.
Mormor är verkligen saknad, det blev ett stort hål när hon dog. Det hålet kommer alltid finnas tror jag, och aldrig krympa ihop, och läka. Snarare blir hålet ännu större när morfar så småningom inte heller finns, och inte heller farmor. Ska ringa morfar idag, bäst att passa på medan man fortfarande kan!
Kära älskade mormor, som du fattas oss alla. Nu sitter jag här tårögd med en klump i magen, men det är dags att gå ut i solskenet och njuta av livet, för det vet jag att mormor hade velat!
2010-05-29
Lyckorus!
Gårdagen var underbar!
Först redovisade jag lill-uppsatsen i Religion och Sexualitetskursen, och det gick tämligen smärtfritt förutom att jag missat att skriva in något om just sexualitet i uppsatsen, något som jag fick lite backning på. Men inte mer än att jag ska skriva till i diskussionsdelen om varför jag missade en så pass väsentlig del av kursinnehållet...:-)
Sedan följde ett par timmar intensivt pluggande på stor-uppsatsen, som nu bara har några dagar på sej att bli helt färdig. Det rullar på och jag har tillförsikt och tror att det nog blir bra till slut.
Efter en paus på någon timme då jag hämtade ut datorn från reparationen och köpte lite käk, fortsatte jag pluggeriet. Med hjälp av moroten att få åka på HHs rygg hela vägen från datasalen och till bilen för att få skjuts de resterande 500 meterna hem till mej från skolan, kämpade jag på med uppsatsen tills dess att HH ringde och sa att han snart var framme.
Som jag har längtat efter honom! Det är ju nästan löjligt. En vecka ifrån varandra och det känns som att varje cell i min kropp saknar honom. Minns ni Tomas Andersson Wijs låt? Goes like this:
"Varje cell i min kropp
saknar dej
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dej".
Intensiteten. Lyckoruset av att äntligen ha honom hos mej igen. Pirret i magen. Leendet som inte riktigt vill ge sej. Och så kyssarna...mot hårda betongväggar i skolans underjordiska gångar. Hettan. Lusten. Viljan. Och så föreningen.
Vi grillade lamm och njöt av ett gott rödvin, såg sedan Million Dollar Baby, som verkligen är en fantastiskt bra film! Och somnade, äntligen återigen tätt tätt tillsammans. Ibland kan en vecka kännas som tusen år, nästan. Minst.
Efter ett par timmars plugg här på högskolan idag, och en massa hjälp med uppsatsen från olika människor under veckan, känner jag att nu kan jag snart göra helg på riktigt. Småspringa i regnet hem till en väntande HH, som med sitt skäggiga ansikte nästan ser ut som en hamster kommer att le emot mej med världens vackraste leende och jag kommer att älska honom hur länge som helst!
Först redovisade jag lill-uppsatsen i Religion och Sexualitetskursen, och det gick tämligen smärtfritt förutom att jag missat att skriva in något om just sexualitet i uppsatsen, något som jag fick lite backning på. Men inte mer än att jag ska skriva till i diskussionsdelen om varför jag missade en så pass väsentlig del av kursinnehållet...:-)
Sedan följde ett par timmar intensivt pluggande på stor-uppsatsen, som nu bara har några dagar på sej att bli helt färdig. Det rullar på och jag har tillförsikt och tror att det nog blir bra till slut.
Efter en paus på någon timme då jag hämtade ut datorn från reparationen och köpte lite käk, fortsatte jag pluggeriet. Med hjälp av moroten att få åka på HHs rygg hela vägen från datasalen och till bilen för att få skjuts de resterande 500 meterna hem till mej från skolan, kämpade jag på med uppsatsen tills dess att HH ringde och sa att han snart var framme.
Som jag har längtat efter honom! Det är ju nästan löjligt. En vecka ifrån varandra och det känns som att varje cell i min kropp saknar honom. Minns ni Tomas Andersson Wijs låt? Goes like this:
"Varje cell i min kropp
saknar dej
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dej".
Intensiteten. Lyckoruset av att äntligen ha honom hos mej igen. Pirret i magen. Leendet som inte riktigt vill ge sej. Och så kyssarna...mot hårda betongväggar i skolans underjordiska gångar. Hettan. Lusten. Viljan. Och så föreningen.
Vi grillade lamm och njöt av ett gott rödvin, såg sedan Million Dollar Baby, som verkligen är en fantastiskt bra film! Och somnade, äntligen återigen tätt tätt tillsammans. Ibland kan en vecka kännas som tusen år, nästan. Minst.
Efter ett par timmars plugg här på högskolan idag, och en massa hjälp med uppsatsen från olika människor under veckan, känner jag att nu kan jag snart göra helg på riktigt. Småspringa i regnet hem till en väntande HH, som med sitt skäggiga ansikte nästan ser ut som en hamster kommer att le emot mej med världens vackraste leende och jag kommer att älska honom hur länge som helst!
2010-05-27
Skrivkrampen släpper
Igår var det tungt att vara lärarstuderande Emma Sköns, men idag känns det bättre. Det verkar som att det är så mitt plugg fungerar: först ett par riktigt jäkla slitiga dagar så liksom ingenting kommer av sig självt, när varje ord man får in i uppsatsen känns som en bedrift, och motståndet mot skrivandet är enormt. Skrivkramp kanske det kallas, jag vet inte.
För sen kommer i alla fall dagar som idag, då det liksom "släpper", det flyter på, orden liksom kommer till mej utan ansträngning. Härlig känsla!
För sen kommer i alla fall dagar som idag, då det liksom "släpper", det flyter på, orden liksom kommer till mej utan ansträngning. Härlig känsla!
2010-05-25
Stress---
Nu har jag fått mej lite miljöombyte. Efter att ha suttit ett par timmar och tragglat med lill-uppsatsen i Högskolebiblioteket har jag nu förflyttat mej ner till en av skolans datasalar för att fortsätta mitt tragglande här nere. Omväxling förnöjer, eller hur var det nu?
---
Omväxling blir det också i morgon då jag ska fortsätta arbeta med stor-uppsatsen. Det var ju flera dagar sen sist... Äsch, jag vet att ironi inte gör sej särskilt bra i skriven form, det är lätt att den missförstås eller helt enkelt inte uppfattas. Men jag är grymt ironisk när jag försöker få det att låta som att omväxling är något positivt. Det är det inte. Det är inte ens någon omväxling. Och vet du varför? Jo för att stressen som finns inuti kroppen är densamma oavsett var jag sitter och skriver och faktiskt oavsett vad jag skriver på. Liten eller stor, uppsats som uppsats... ("Fredrik som Fredrik"..) Jag upplever väldigt sällan stress men nu lever den i mej som en organism som tagit över min kropp... Jag sover dåligt, har mängder av munblåsor, och självklart känns magen av också.
Ska jag verkligen klara av att få ihop en C-uppsats till nästa vecka? Hur ska det gå till? Hur ska jag hinna, men framför allt, hur ska jag klara av det rent intellektuellt? Jag känner mej som en nolla, som står inför ett berg av svårigheter... hur diskuterar man kring sina resultat i en uppsats vars resultat känns ganska obefintliga..? Ska man ha litteraturhänvisningar? Hur djupt och välarbetat ska det egentligen vara..? Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en skrivarkompis nu, någon som kunde stå vid min sida under opponering och ventilering, jag är så nervös!
---
Omväxling blir det också i morgon då jag ska fortsätta arbeta med stor-uppsatsen. Det var ju flera dagar sen sist... Äsch, jag vet att ironi inte gör sej särskilt bra i skriven form, det är lätt att den missförstås eller helt enkelt inte uppfattas. Men jag är grymt ironisk när jag försöker få det att låta som att omväxling är något positivt. Det är det inte. Det är inte ens någon omväxling. Och vet du varför? Jo för att stressen som finns inuti kroppen är densamma oavsett var jag sitter och skriver och faktiskt oavsett vad jag skriver på. Liten eller stor, uppsats som uppsats... ("Fredrik som Fredrik"..) Jag upplever väldigt sällan stress men nu lever den i mej som en organism som tagit över min kropp... Jag sover dåligt, har mängder av munblåsor, och självklart känns magen av också.
Ska jag verkligen klara av att få ihop en C-uppsats till nästa vecka? Hur ska det gå till? Hur ska jag hinna, men framför allt, hur ska jag klara av det rent intellektuellt? Jag känner mej som en nolla, som står inför ett berg av svårigheter... hur diskuterar man kring sina resultat i en uppsats vars resultat känns ganska obefintliga..? Ska man ha litteraturhänvisningar? Hur djupt och välarbetat ska det egentligen vara..? Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en skrivarkompis nu, någon som kunde stå vid min sida under opponering och ventilering, jag är så nervös!
2010-05-21
Trädgårdslusta
Trädgården börjar bli just det, en trädgård nu faktiskt.
Igår köpte och planterade jag en svartvinbärsbuske och några perenner till vår första rabatt, det enda som saknas nu är något slags vårdträd. Kristin sa till mej när hon var här och hälsade på i början av veckan att om man ens funderat på att plantera ett träd så skulle man göra det också, och det låter klokt. Det känns som att varje träd man planterar är en god gärning, och råkar det bli så att vi flyttar härifrån innan trädet har hunnit börja ge frukt, så blir det väl till glädje åt den som bor här sen! Man får inte tänka egoistiskt vad det gäller plantering, då blir nog inte mycket gjort...
Hittade en artikel i Annonsbladet för någon dag sen om Attityd i trädgården, och blev väldigt väldigt väldigt sugen på att bli rik och köpa prylar från gardenattitude.se. Att allting som är snyggt nödvändigtvis måste kosta en förmögenhet, det tycker jag är dumt...
Idag ska jag försöka packa ihop mej och mina pinaler från Mora, för att först resa till Skäve över helgen och sedan fortsätta till Gävle på söndag, tillsammans med Lillebror.
Det känns jobbigt att behöva packa ihop, vill inte åka, vill inte vara utan HH ens en endaste dag känns det som. Det är så bekvämt att ha honom nära för jämnan... Nu dröjer det minst 5 dagar och kanske typ 2 veckor innan vi ses igen, tänk så ovant att inte få somna bredvid... Det enda som känns bra är vetskapen om att det eventuellt är sista gången som jag håller på och packar så här, snart bor jag här permanent, vilket ska bli extremt skönt. Jag längtar efter att låta mina rötter rota sej någonstans och här är ett bra ställe att göra det på. :-)
Igår köpte och planterade jag en svartvinbärsbuske och några perenner till vår första rabatt, det enda som saknas nu är något slags vårdträd. Kristin sa till mej när hon var här och hälsade på i början av veckan att om man ens funderat på att plantera ett träd så skulle man göra det också, och det låter klokt. Det känns som att varje träd man planterar är en god gärning, och råkar det bli så att vi flyttar härifrån innan trädet har hunnit börja ge frukt, så blir det väl till glädje åt den som bor här sen! Man får inte tänka egoistiskt vad det gäller plantering, då blir nog inte mycket gjort...
Hittade en artikel i Annonsbladet för någon dag sen om Attityd i trädgården, och blev väldigt väldigt väldigt sugen på att bli rik och köpa prylar från gardenattitude.se. Att allting som är snyggt nödvändigtvis måste kosta en förmögenhet, det tycker jag är dumt...
Idag ska jag försöka packa ihop mej och mina pinaler från Mora, för att först resa till Skäve över helgen och sedan fortsätta till Gävle på söndag, tillsammans med Lillebror.
Det känns jobbigt att behöva packa ihop, vill inte åka, vill inte vara utan HH ens en endaste dag känns det som. Det är så bekvämt att ha honom nära för jämnan... Nu dröjer det minst 5 dagar och kanske typ 2 veckor innan vi ses igen, tänk så ovant att inte få somna bredvid... Det enda som känns bra är vetskapen om att det eventuellt är sista gången som jag håller på och packar så här, snart bor jag här permanent, vilket ska bli extremt skönt. Jag längtar efter att låta mina rötter rota sej någonstans och här är ett bra ställe att göra det på. :-)
2010-05-19
Det mest förbjudna*
Igår kväll låg jag och HH och gjorde något som jag nästan trodde var förbjudet. Ja i alla fall att göra tillsammans med en manlig partner. Ja i alla fall när man inte ens varit ihop i ett år.
Vi planerade bröllop!
Jag trodde det var sånt stort no-no, bland de största felen man kunde begå som nykär flicka. Jag trodde det var sånt som skrämde iväg den manliga hälften av förhållandet, sånt som bara gjorde att saker blev fel.
Men icke sa nicke. Där låg vi och skrev ner vilka vi skulle bjuda, min släkt, hans släkt, mina kompisar, hans kompisar, och så de gemensamma. 110 personer fick vi till! Det känns som att vi måste börja bli osams med lite folk, vänta tills några släktingar dör, eller helt enkelt åka till Las Vegas och gifta oss helt utan vittnen om vi ska fixa det! Nej då, men vi måste spara ihop minst en 40 000 först, så du som väntar dej en bröllopsinbjudan från oss får nog vänta ett par år, minst!
Det är spännande med en man som HH, som helt bryter mot alla konventioner om hur en man "ska" vara. Han skiter högaktningsfullt i normerna om hur han förväntas vara, han vågar sticka ut här i Mora där allt är värt att skvallras om. Nu är det till exempel hans skägg som är på folks läppar... Inte kan man må bra om man har så där mycket skägg i ansiktet? Hur mår HH egentligen?
Jag väntar med förtjusning på den dag då håret på huvudet åker av, så att jag får en man med stort skägg och rakat huvud. Då låter nog inte reaktionerna vänta på sig!
Men jag är stolt över min man, som vågar sticka ut hakan i denna bygd där mansrollen känns mer snäv än vad som kan vara sunt. Jag är stolt över att ha en man som går sina egna vägar, och jag är glad att hans väg och min väg går så väldigt nära varandra!
Det är väldigt mycket kärlek mellan oss, den liksom sprakar känns det som, mitt i vardagen, uppsatsstress, tidsbrist och båtfix. Den finns där när jag planterar smultronplantor, den finns där när jag går vid dikeskanterna och förgäves letar brännässlor.
Kärleken finns där när vi ligger och planerar ett framtida bröllop ihop, när vi pratar gäster, lokal och klädsel...Och lyckan!
Lycka är att lära känna Henrik Hansson. Har jag sagt det någon gång förut?
*Det mest förbjudna, en bok som starkt rekommenderas. Kerstin Thorvall är ju den bästa!
2010-05-11
På väg iväg från en lägenhet...
...Ja så känns det när jag är här i Gävle numera. Det börjar kännas att det bara är några veckor kvar innan jag säger tack och hej till Villastan och tar mitt pick och pack därifrån. Härifrån. Ja, jag sitter i lägenheten just nu faktiskt. Här, här hemma. Eller?
Det börjar nog bli så att "hem" faktiskt mer är i Mora än här i Gävle. Men allra mest är nog "hem" hos mamma i Skäve.
Fast jag önskar att jag verkligen kände mej hemma någonstans, inte bara mer eller mindre hemma. Vi pratade om det när vi gick på Rättviks marknad i helgen, jag och Donna, att ingen av oss har ett sådant ställe där vi är "hemma", där man känner en massa folk att hälsa på under en tur på stan, eller kan varenda skrymsle. I Skäve, där jag kanske borde vara hemmahemma vet jag inte längre namnen på gårdarna och vet inte vilka folk som jag möter där är. Det flyttar in folk, ut folk, byts namn, byts partners, byts hus och jag som faktiskt inte bottbott i Skäve på typ 10 år har svårt att hänga med.
Och Säter... Det är ännu mindre hemma. Hedemora? Gävle? Ljusdal? Skutskär? Nej ingenstans finns mitt hem, inte ännu. Men jag har inte gett upp hoppet om att en dag kunna känna det där självklara- ah, här är mitt hem, här ska jag bo!
Jag är verkligen ingen person som lever efter devisen "home is where I lay my hat", jag är ingen kringresande, rastlös människa. Och nu längtar jag efter att få gräva ner mina rötter någonstans och att de får vara kvar där i mullen i många många år...
Idag är det dags att åka tillbaka till Mora i alla fall, och jag sitter här och funderar på vad jag ska ta med mej. För nu börjar det kännas som att den här lägenheten ska tömmas på innehåll, tömmas till den till slut bara består av kala väggar och tomma skåp, och alla mina pryttlar finns i pappkartonger eller är uppackade i HHs lägenhet. Inneboende eller sambo? Det är nästa rädsla. Men den tar vi en annan gång!
Det börjar nog bli så att "hem" faktiskt mer är i Mora än här i Gävle. Men allra mest är nog "hem" hos mamma i Skäve.
Fast jag önskar att jag verkligen kände mej hemma någonstans, inte bara mer eller mindre hemma. Vi pratade om det när vi gick på Rättviks marknad i helgen, jag och Donna, att ingen av oss har ett sådant ställe där vi är "hemma", där man känner en massa folk att hälsa på under en tur på stan, eller kan varenda skrymsle. I Skäve, där jag kanske borde vara hemmahemma vet jag inte längre namnen på gårdarna och vet inte vilka folk som jag möter där är. Det flyttar in folk, ut folk, byts namn, byts partners, byts hus och jag som faktiskt inte bottbott i Skäve på typ 10 år har svårt att hänga med.
Och Säter... Det är ännu mindre hemma. Hedemora? Gävle? Ljusdal? Skutskär? Nej ingenstans finns mitt hem, inte ännu. Men jag har inte gett upp hoppet om att en dag kunna känna det där självklara- ah, här är mitt hem, här ska jag bo!
Jag är verkligen ingen person som lever efter devisen "home is where I lay my hat", jag är ingen kringresande, rastlös människa. Och nu längtar jag efter att få gräva ner mina rötter någonstans och att de får vara kvar där i mullen i många många år...
Idag är det dags att åka tillbaka till Mora i alla fall, och jag sitter här och funderar på vad jag ska ta med mej. För nu börjar det kännas som att den här lägenheten ska tömmas på innehåll, tömmas till den till slut bara består av kala väggar och tomma skåp, och alla mina pryttlar finns i pappkartonger eller är uppackade i HHs lägenhet. Inneboende eller sambo? Det är nästa rädsla. Men den tar vi en annan gång!
2010-05-06
Har du tänkt på att det är valår i år?
Jag tycker att det märks, det pratas lite mer politik än vanligt runt omkring.
Igår när Staffan var hit på kvällsfika kom vi in på ämnet, och jag tycker att det händer allt oftare. Det är skönt, fast också lite fegt, att kunna prata politik i mer allmänna ordalag, att inte alltid behöva nästla in sig i partipolitik, sakfrågor och ideologier. Särskilt eftersom jag inte längre är särskilt insatt. Allt som oftast när jag och HH kommer in på någon politisk fråga, visar det sig att jag inte har några argument för min åsikt, jag "bara känner så". Allt jag vet är att jag har hjärtat åt vänster, och det speglar ju förstås mycket av mina tankar och åsikter, även om jag inte kan rabbla fakta, siffror eller vet vilket parti som tycker som jag.
Måste man ha koll redan?
Det räcker väl att veta strax innan valet?
Bara jag vaknar på morgonen den 19/9 och känner mej säker, så är det väl nog?
---
Till något helt annat, det har blivit väldigt mysigt här hos HH nu. Vi har shoppat lite på IKEA, lite på Loppis och Second hand, och lite har vi hittat i förråd både hos HH och hos mej. Det blir en salig blandning, men jag tror att vi kommer att vara nöjda med slutresultatet! Trots att det blir en hel del svart, kommer mina elefanter, skulpturer och tyger att smälta in fint. Etno v/s funktionellt svart kanske man kan kalla blandningen... Och vi är nöjda.
Jag ska ju nämligen bo här i sommar, eftersom jag har fått sommarjobb nu. Ska jobba på ett gruppboende här i närheten av HHs lägenhet, vilket känns toppen då jag är lite tveksam till om jag kommer att kunna cykla i sommar. Knät känns fortfarande inte alls bra, igår och idag gör det riktigt ont igen... Men i sommar kan jag i alla fall GÅ till jobbet, kanon!
---
Nu ska jag fortsätta läsa om de Abrahamitiska religionerna. Jääääääsp.
Igår när Staffan var hit på kvällsfika kom vi in på ämnet, och jag tycker att det händer allt oftare. Det är skönt, fast också lite fegt, att kunna prata politik i mer allmänna ordalag, att inte alltid behöva nästla in sig i partipolitik, sakfrågor och ideologier. Särskilt eftersom jag inte längre är särskilt insatt. Allt som oftast när jag och HH kommer in på någon politisk fråga, visar det sig att jag inte har några argument för min åsikt, jag "bara känner så". Allt jag vet är att jag har hjärtat åt vänster, och det speglar ju förstås mycket av mina tankar och åsikter, även om jag inte kan rabbla fakta, siffror eller vet vilket parti som tycker som jag.
Måste man ha koll redan?
Det räcker väl att veta strax innan valet?
Bara jag vaknar på morgonen den 19/9 och känner mej säker, så är det väl nog?
---
Till något helt annat, det har blivit väldigt mysigt här hos HH nu. Vi har shoppat lite på IKEA, lite på Loppis och Second hand, och lite har vi hittat i förråd både hos HH och hos mej. Det blir en salig blandning, men jag tror att vi kommer att vara nöjda med slutresultatet! Trots att det blir en hel del svart, kommer mina elefanter, skulpturer och tyger att smälta in fint. Etno v/s funktionellt svart kanske man kan kalla blandningen... Och vi är nöjda.
Jag ska ju nämligen bo här i sommar, eftersom jag har fått sommarjobb nu. Ska jobba på ett gruppboende här i närheten av HHs lägenhet, vilket känns toppen då jag är lite tveksam till om jag kommer att kunna cykla i sommar. Knät känns fortfarande inte alls bra, igår och idag gör det riktigt ont igen... Men i sommar kan jag i alla fall GÅ till jobbet, kanon!
---
Nu ska jag fortsätta läsa om de Abrahamitiska religionerna. Jääääääsp.
2010-05-01
Sköna maj välkommen
Det är första maj och solen skiner! Ja lite i alla fall, ibland, lite mellan molnen... Tillsammans med Johannes och morfar ska jag och HH åka på Myckelby marknad om en liten stund, skönt att fördriva lite tid här hemma, oplanerat, tidspressfritt...
Gårdagskvällen var lugn. Vi käkade smörgåstårta med släkten, genomförde tipspromenad, eldade brasa och gick sedan ner till Fäggeby bro för att se på fyrverkerierna. Det var ett lagomt företag med kryckorna, idag är jag liksom "trött i knät" och ska ta det lugnt. Fast det är svårt att ta det lugnt, man vill ju så mycket!
Leta nässlor, leta rullgardiner, räfsa löv, bära ris, hjälpa till med veden.. Allt som man skulle kunnat göra en vanlig helg här hos mamma. Nu är jag lite för handikappad för att det ska vara möjligt....Tråkigt!
Gårdagskvällen var lugn. Vi käkade smörgåstårta med släkten, genomförde tipspromenad, eldade brasa och gick sedan ner till Fäggeby bro för att se på fyrverkerierna. Det var ett lagomt företag med kryckorna, idag är jag liksom "trött i knät" och ska ta det lugnt. Fast det är svårt att ta det lugnt, man vill ju så mycket!
Leta nässlor, leta rullgardiner, räfsa löv, bära ris, hjälpa till med veden.. Allt som man skulle kunnat göra en vanlig helg här hos mamma. Nu är jag lite för handikappad för att det ska vara möjligt....Tråkigt!
2010-04-29
So unsexy- Alanis Morisette
So unsexy- Alanis Morisette
Oh these little rejections how they add up quickly.
One small sideways look and I feel so ungood.
Somewhere along the way I think I gave you the power to make
Me feel the way I thought only my father could.
Oh these little rejections how they seem so real to me
One forgotten birthday I´m all but cooked
How these little abandonments seem to sting som easily
I´m 13 again, am I 13 for good?
I can feel so unsexy for someone so beautiful
So unloved for someone so fine
I can feel so boring for someone so interesting
So ignorant for someone of sound mind.
Oh these little protections how they fail to serve me
One forgotten phone call and I'm deflated
Oh these little defenses how they fail to comfort me
Your hand pulling away and I'm devastated.
When will you stop leaving baby?
When will I stop deserting baby?
When will I start staying with myself?
Oh these little projections how they keep springing from me
I jump my ship as I take it personally
Oh these little rejections how they disappear quickly
The moment I decide not to abandon me.
Jag tycker att Alanis Morisette skriver grymma texter. Det är ju sådär man känner det ibland, och ändå finns vetskapen där om att det bara är jag själv som kan hjälpa mej genom att sluta vara hård mot mej själv, och älska mej själv. Älska dej själv som du älskar din nästa, och så var vi där igen. Kan man älska någon annan om man inte är kapabel till att älska sej själv?...
Oh these little rejections how they add up quickly.
One small sideways look and I feel so ungood.
Somewhere along the way I think I gave you the power to make
Me feel the way I thought only my father could.
Oh these little rejections how they seem so real to me
One forgotten birthday I´m all but cooked
How these little abandonments seem to sting som easily
I´m 13 again, am I 13 for good?
I can feel so unsexy for someone so beautiful
So unloved for someone so fine
I can feel so boring for someone so interesting
So ignorant for someone of sound mind.
Oh these little protections how they fail to serve me
One forgotten phone call and I'm deflated
Oh these little defenses how they fail to comfort me
Your hand pulling away and I'm devastated.
When will you stop leaving baby?
When will I stop deserting baby?
When will I start staying with myself?
Oh these little projections how they keep springing from me
I jump my ship as I take it personally
Oh these little rejections how they disappear quickly
The moment I decide not to abandon me.
Jag tycker att Alanis Morisette skriver grymma texter. Det är ju sådär man känner det ibland, och ändå finns vetskapen där om att det bara är jag själv som kan hjälpa mej genom att sluta vara hård mot mej själv, och älska mej själv. Älska dej själv som du älskar din nästa, och så var vi där igen. Kan man älska någon annan om man inte är kapabel till att älska sej själv?...
2010-04-27
Heja Serbien!
Nu har de chans att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen igen! Minns var ni hört det först. En kanonbra låt!
---
Själv sitter jag och fördriver tid i lägenheten i Gävle. Skönt att man har dator och teve, för tiden går lite fortare tack vare dessa medier. Facebook. Spotify. Schlagergenomgång på SVT1.
Knät gör lite ont igen nu eftersom jag försökte sätta mej på knä (inte bra!), annars går den knäliga utvecklingen verkligen åt rätt håll, det blir bättre för varje dag. Snart släpper jag kryckorna!
---
Själv sitter jag och fördriver tid i lägenheten i Gävle. Skönt att man har dator och teve, för tiden går lite fortare tack vare dessa medier. Facebook. Spotify. Schlagergenomgång på SVT1.
Knät gör lite ont igen nu eftersom jag försökte sätta mej på knä (inte bra!), annars går den knäliga utvecklingen verkligen åt rätt håll, det blir bättre för varje dag. Snart släpper jag kryckorna!
2010-04-23
Inte tack var mej, väl?
Så ändrades allting. Hux flux och till synes helt utan min inverkan. Var det verkligen så?
När HH kom hem från jobbet igår var allt annorlunda. Det var som att de isande vindarna som blåst mellan oss den senaste veckan hade slutat blåsa kyla över oss, och istället var värmen tillbaka. Vårvindar friska svepte in över vår relation, och vi var som vanligt igen. Kanske till och med lite mer tillgivna än vanligt. Som om det till slut inte går att tjafsa mer och man ger upp, jag vet inte. Jag känner mej inte delaktig eller ansvarig för förändringen, den "bara blev". Och hur som helst, jag är väldigt glad åt att vi är tillbaka.
---
Lycka är att sjunga HH till sömns, lycka är att känna hans vibrerande snarkningar mot min bröstkorg i tevesoffan, lycka är att hoppa på kryckorna bredvid honom och sneglande inse att min karl är den finaste som finns... Lycka är att rida ut stormar och överleva istider. Lycka är att få uppleva både uppgångar och nedgångar ihop, och känna att man blir starkare av dem!
Nu sitter jag här och lyssnar på Lolita Pop och väntar på att klockan ska bli två och att familjen ska komma hem igen. Då ska vi motorsåga ner buskarna vid ingången, de tjocka grenar som är kvar och som jag inte rår på med sekatören. Det kommer att bli fint, vårkänsligt.
HH har haft i uppdrag att hitta något lämpligt smeknamn på mej, och det senaste han försöker med är Prinsessa.
När HH kom hem från jobbet igår var allt annorlunda. Det var som att de isande vindarna som blåst mellan oss den senaste veckan hade slutat blåsa kyla över oss, och istället var värmen tillbaka. Vårvindar friska svepte in över vår relation, och vi var som vanligt igen. Kanske till och med lite mer tillgivna än vanligt. Som om det till slut inte går att tjafsa mer och man ger upp, jag vet inte. Jag känner mej inte delaktig eller ansvarig för förändringen, den "bara blev". Och hur som helst, jag är väldigt glad åt att vi är tillbaka.
---
Lycka är att sjunga HH till sömns, lycka är att känna hans vibrerande snarkningar mot min bröstkorg i tevesoffan, lycka är att hoppa på kryckorna bredvid honom och sneglande inse att min karl är den finaste som finns... Lycka är att rida ut stormar och överleva istider. Lycka är att få uppleva både uppgångar och nedgångar ihop, och känna att man blir starkare av dem!
Nu sitter jag här och lyssnar på Lolita Pop och väntar på att klockan ska bli två och att familjen ska komma hem igen. Då ska vi motorsåga ner buskarna vid ingången, de tjocka grenar som är kvar och som jag inte rår på med sekatören. Det kommer att bli fint, vårkänsligt.
HH har haft i uppdrag att hitta något lämpligt smeknamn på mej, och det senaste han försöker med är Prinsessa.
Princess- Lolita Pop
Hey Princess- Popsicle
Vi får väl se om HH kommer på det ultimata smeknamnet snart, tror inte att prinsessa kommer få fotfäste riktigt. Hans försök med Hönan gick inte heller hem helt och hållet...!
Hönan Agda- Cornelis Vreeswijk
Rap-Hönan- Electric Banana Band
Vem kan man lita på - Björn Afzelius och Mikael Wiehe
2010-04-22
Flykt
Jag vill fly. Vill packa väskan, halta bort till busshållplatsen och ta mej ner till tågstationen. Hoppa på första tåg som tar mej härifrån och sedan bara hålla mej undan. Flyktbeteende. Så jäkla omoget! Det är inte det som kommer hända, jag kommer på sin höjd börja packa väskan. Jag är för medveten om mitt beteende för att låta det ske, låta mej svepas med av vindar som snarare stjälper än hjälper. Stanna och slåss, det är vad jag ska göra. Inte rymma iväg och ge upp.
---
Det är tjafsigt nu. Kanske är det jag, kanske är det HH, kanske är det båda två. Det spelar egentligen ingen roll, för vi triggar i vilket fall varandra till oändliga tjafs om allt mellan himmel och jord. Och vi har gjort så i ungefär en vecka nu. Förra veckan vid den här tiden fick jag mens, och vi båda andades liksom ut. Aha- det var PMS som gjorde att allt blev osamsheter och gräl! Men i så fall borde det ha gått över nu, vi borde vara supersams och urgulliga mot varandra igen nu, men det är vi inte. Varken jag eller HH. Oavsett om han kommer med blommor eller om jag fixar och donar här i lägenheten, så finns taggen av irritation och lättretlighet kvar, och så länge taggen finns där, kommer minsta motgång bli till tjafs.
---
Hur bryter man en ond spiral, hur löser man tjafs som beror på tjafs som beror på tidigare tjafs? Hur drar man ett streck över allt och börjar om? Jag är inte långsint, jag är explosiv. HH verkar inte heller vara långsint, så varför är det så svårt att bara släppa taget och fortsätta framåt?
Jag vill inte. Vill inte ha det så här, för det drar fram en massa gamla rädslor hos mej som gör att jag drar felaktiga kopplingar mellan vad som händer nu och det som hänt i det förflutna.
Jag vill inte. Vill inte somna osams, vakna osams, gå igenom hela dagar med muttrande och gruffande, där allting misstolkas och överanalyseras. Där vi tror att vi kommunicerar, men hela tiden går förbi varandra och missförstår. Med flit? Nej det tror jag inte. Det vill jag inte tro.
---
HH frågade mej igår om jag ville göra slut. Det är klart att jag inte vill det, det handlar inte om det. Det handlar inte om huruvida vi ska fortsätta vara tillsammans eller inte, utan snarare om hur vi ska vara tillsammans. Hur vi ska lösa allting. Hur vi ska hitta vårt sätt att leva. Vårt sätt att älska. Vårt sätt att få våra liv att passa ihop, så att båda blir nöjda. Hur vi ska göra med barnfrågan, hur vi ska bo ihop på för vis, hur jag ska hantera hans barn, hur vi ska inreda, hur vi ska dela upp arbetsuppgifterna i hemmet, hur vi planera och hur vi ska prioritera.
Visst, det är en himla massa "hur", men det är inga "om". Hos mej finns inga om. Vi kommer att klara det, frågan är bara...hur.
Och jag ska inte fly ifrån alltihop, bara för att det känns som den enklaste utvägen, jag ska stanna kvar här och fortsätta prata med HH i eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Ska försöka lämna mina hjulspår och se saker från hans perspektiv, försöka ändra lite på mej, om jag ser att han försöker ändra lite på sej. Kompromissa. Kasta min stolthet. Fortsätta älska.
---
Det är tjafsigt nu. Kanske är det jag, kanske är det HH, kanske är det båda två. Det spelar egentligen ingen roll, för vi triggar i vilket fall varandra till oändliga tjafs om allt mellan himmel och jord. Och vi har gjort så i ungefär en vecka nu. Förra veckan vid den här tiden fick jag mens, och vi båda andades liksom ut. Aha- det var PMS som gjorde att allt blev osamsheter och gräl! Men i så fall borde det ha gått över nu, vi borde vara supersams och urgulliga mot varandra igen nu, men det är vi inte. Varken jag eller HH. Oavsett om han kommer med blommor eller om jag fixar och donar här i lägenheten, så finns taggen av irritation och lättretlighet kvar, och så länge taggen finns där, kommer minsta motgång bli till tjafs.
---
Hur bryter man en ond spiral, hur löser man tjafs som beror på tjafs som beror på tidigare tjafs? Hur drar man ett streck över allt och börjar om? Jag är inte långsint, jag är explosiv. HH verkar inte heller vara långsint, så varför är det så svårt att bara släppa taget och fortsätta framåt?
Jag vill inte. Vill inte ha det så här, för det drar fram en massa gamla rädslor hos mej som gör att jag drar felaktiga kopplingar mellan vad som händer nu och det som hänt i det förflutna.
Jag vill inte. Vill inte somna osams, vakna osams, gå igenom hela dagar med muttrande och gruffande, där allting misstolkas och överanalyseras. Där vi tror att vi kommunicerar, men hela tiden går förbi varandra och missförstår. Med flit? Nej det tror jag inte. Det vill jag inte tro.
---
HH frågade mej igår om jag ville göra slut. Det är klart att jag inte vill det, det handlar inte om det. Det handlar inte om huruvida vi ska fortsätta vara tillsammans eller inte, utan snarare om hur vi ska vara tillsammans. Hur vi ska lösa allting. Hur vi ska hitta vårt sätt att leva. Vårt sätt att älska. Vårt sätt att få våra liv att passa ihop, så att båda blir nöjda. Hur vi ska göra med barnfrågan, hur vi ska bo ihop på för vis, hur jag ska hantera hans barn, hur vi ska inreda, hur vi ska dela upp arbetsuppgifterna i hemmet, hur vi planera och hur vi ska prioritera.
Visst, det är en himla massa "hur", men det är inga "om". Hos mej finns inga om. Vi kommer att klara det, frågan är bara...hur.
Och jag ska inte fly ifrån alltihop, bara för att det känns som den enklaste utvägen, jag ska stanna kvar här och fortsätta prata med HH i eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Ska försöka lämna mina hjulspår och se saker från hans perspektiv, försöka ändra lite på mej, om jag ser att han försöker ändra lite på sej. Kompromissa. Kasta min stolthet. Fortsätta älska.
2010-04-21
7th heaven
Vad har egentligen hänt med den serien? Den som brukar vara proppfull av moralkakor och kristna värderingar... Man brukar veta vad man får när man käkar sin lunch med familjen Camden, men inte nu längre! Idag bestod hela avsnittet av en urförbannad Lucy, och en storfamilj som liksom strök runt väggarna för att inte göra henne upprörd i onödan. Vad har hänt?
I sann paranoid anda, funderade jag ett tag på om serien blivit någon slags spegel av mitt eget liv, och att Lucy reflekterade mitt eget beteende på något märkligt sätt, genom tid och rum. Om jag hade suttit där och strålat av lycka, kanske Lucy betett sej annorlunda? Det är en befängd tanke, men jag kan inte riktigt släppa den.
Antagligen fäste jag mej vid hennes beteende för att det liknar mitt eget. Känner mej som en riktig tjurtjej just nu. Det är inte mycket som är värt att le stora leenden åt, eller känna glädje ända in i själen över.
-Kanske är det på grund av knät: kryckhoppningen och invaliditeten som gör mej isolerad och smått handlingsförlamad. Kanske beror det på något helt annat? Tänk om jag hade haft en personlig psykoanalytiker att plocka fram närhelst jag ville analysera mej själv? Gissa om hon skulle få mycket att göra!
Det känns som att jag är ännu en ny människa nu mot hur jag var när jag träffade HH, inte nödvändigtvis vare sej bättre eller sämre, bara annorlunda. Hur många nya människor måste man bli? Kan det inte räcka snart? Jag skulle bara vilja lära känna mej själv, förstå hur jag funkar och med hjälp av det kunna undvika en del gräl och tjafs. Om jag var säkrare på mej själv skulle jag säkert kunna slappna av och hantera livet bättre?
---
Vi pratade om självbild för någon helg sedan, jag och HH. Kanske känner du igen det, att man tror att man ser ut på ett visst sätt tills man råkar se sej själv i t.ex. ett skyltfönster eller en spegel, och inser att man ser helt annorlunda ut? Ibland när jag går på stan kan jag få för mej att jag går där och ser rätt cool ut, men allt ändras när jag ser mej själv- då ser jag bara stora lår, trång jacka, korta ben, dubbelhaka och töntig frisyr. HH menar att jag tittar efter de sakerna, och därför ser dem. Därför missar jag en massa andra saker med mej som är snygga och coola, och kanske har han rätt... Jag vet bara inte vad det skulle vara för något. Vad är det som är snyggt och coolt med mej och mina kläder, min personlighet...? Vad utstrålar jag? Vem är jag? Vilken bild ger jag andra omedvetet? Hur uppfattas jag av människor som inte känner mej? Och hur uppfattas jag av de som redan känner mej? Vet inte vad som är mest intressant egentligen!
Det fanns ett program på teven förut som hette "how to look good naked". I det programmet fick en mullig tjej se sej själv på stora affischer i en storstad och okända personer på gatan fick kommentera henne. De såg alla positiva saker med hennes utseende och hennes kropp, saker som hon själv inte såg. Kanske skulle jag också må bra av att höra från andra vad som är bra med mej? Men ska det verkligen behövas? Ska man inte kunna hitta den inre styrkan, självsäkerheten som gör att man kan vila i någon slags trygghet om att man är bra och duger, oavsett om man får bekräftelse från någon annan eller inte?
Önskar mej ett 7th heaven-avsnitt om självkänsla, så att jag kan lära mej av Lucy hur man gör!
I sann paranoid anda, funderade jag ett tag på om serien blivit någon slags spegel av mitt eget liv, och att Lucy reflekterade mitt eget beteende på något märkligt sätt, genom tid och rum. Om jag hade suttit där och strålat av lycka, kanske Lucy betett sej annorlunda? Det är en befängd tanke, men jag kan inte riktigt släppa den.
Antagligen fäste jag mej vid hennes beteende för att det liknar mitt eget. Känner mej som en riktig tjurtjej just nu. Det är inte mycket som är värt att le stora leenden åt, eller känna glädje ända in i själen över.
-Kanske är det på grund av knät: kryckhoppningen och invaliditeten som gör mej isolerad och smått handlingsförlamad. Kanske beror det på något helt annat? Tänk om jag hade haft en personlig psykoanalytiker att plocka fram närhelst jag ville analysera mej själv? Gissa om hon skulle få mycket att göra!
Det känns som att jag är ännu en ny människa nu mot hur jag var när jag träffade HH, inte nödvändigtvis vare sej bättre eller sämre, bara annorlunda. Hur många nya människor måste man bli? Kan det inte räcka snart? Jag skulle bara vilja lära känna mej själv, förstå hur jag funkar och med hjälp av det kunna undvika en del gräl och tjafs. Om jag var säkrare på mej själv skulle jag säkert kunna slappna av och hantera livet bättre?
---
Vi pratade om självbild för någon helg sedan, jag och HH. Kanske känner du igen det, att man tror att man ser ut på ett visst sätt tills man råkar se sej själv i t.ex. ett skyltfönster eller en spegel, och inser att man ser helt annorlunda ut? Ibland när jag går på stan kan jag få för mej att jag går där och ser rätt cool ut, men allt ändras när jag ser mej själv- då ser jag bara stora lår, trång jacka, korta ben, dubbelhaka och töntig frisyr. HH menar att jag tittar efter de sakerna, och därför ser dem. Därför missar jag en massa andra saker med mej som är snygga och coola, och kanske har han rätt... Jag vet bara inte vad det skulle vara för något. Vad är det som är snyggt och coolt med mej och mina kläder, min personlighet...? Vad utstrålar jag? Vem är jag? Vilken bild ger jag andra omedvetet? Hur uppfattas jag av människor som inte känner mej? Och hur uppfattas jag av de som redan känner mej? Vet inte vad som är mest intressant egentligen!
Det fanns ett program på teven förut som hette "how to look good naked". I det programmet fick en mullig tjej se sej själv på stora affischer i en storstad och okända personer på gatan fick kommentera henne. De såg alla positiva saker med hennes utseende och hennes kropp, saker som hon själv inte såg. Kanske skulle jag också må bra av att höra från andra vad som är bra med mej? Men ska det verkligen behövas? Ska man inte kunna hitta den inre styrkan, självsäkerheten som gör att man kan vila i någon slags trygghet om att man är bra och duger, oavsett om man får bekräftelse från någon annan eller inte?
Önskar mej ett 7th heaven-avsnitt om självkänsla, så att jag kan lära mej av Lucy hur man gör!
2010-04-15
om Beröring
"touch me, touch meeee..." nynnas det i mitt huvud. Tror det är en Depeche Mode låt, men hittar den inte när jag googlar. Kanske vet du vilken jag menar?
Det känns som flashbacks till en annan tid, i ett annat liv då jag törstade som en dåre efter någon slags beröring, och då beröring i form av bekräftelse på något sätt tror jag. Det fanns ett annat liv då beröringen, eller snarare sagt bristen på beröring, gjorde mej sjuk. Sjuk av oro, sjuk av känslor av att jag inte dög, att jag inte var någon att tycka om, eller vilja ta på. Det var en tid då jag undvek att visa mej utan kläder för partnern, eftersom det gjorde så ont att vara naken utan att få vare sej blickar eller beröring. Bekräftelse. Och de senaste dagarna har varit som någon slags enorm flashback. Återigen finner jag mej själv byta om inuti handduken efter duschen, eller vänta tills HH försvunnit in på toa på morgonen innan jag kliver upp ur sängen och skyndsamt sätter på mej kläderna tills han är tillbaka. Återigen finner jag mej ligga där i sängen och liksom skrika inombords efter beröringen, som liksom inte kommer...
Nu är det ju inte samma situation i övrigt, så anledningen till beröringsbristen nu är inte densamma som då. Nu är det kanske snarare brist på grund av småtjafs, trötthet och irritation som beröringen uteblir, det är ingen kärlek som är på väg att tyna bort. Men rädslan inom mej är på något vis sammankopplad med den rädslan jag kände då...Tänk om jag återigen inte duger i min älskades ögon? Hur ska jag då överleva?
Det är inte sex jag pratar om, tro inte det. Det handlar istället om de där mjuka strykningarna över ryggen, en hand som hittar en annan i halvslummer, eller stryker bort en hårtest från ansiktet. En arm runt axlarna när man går på affären, eller en smekning i förbifarten när man står och diskar. En bekräftelse på att någon tänker på en, längtar efter en, tycker att man är värd att ta på. Det handlar inte om sex, det handlar om att vårda en relation tycker jag. Om man ser par som varit ihop länge och ser att de fortfarande rör vid varann, då känns det hoppfullt tycker jag, då vet man att det finns en intimitet och en närhet mellan dem som fortfarande lever trots alla år tillsammans. Det behöver ju inte vara grovhångel och "balla balla" för det....
Det känns som flashbacks till en annan tid, i ett annat liv då jag törstade som en dåre efter någon slags beröring, och då beröring i form av bekräftelse på något sätt tror jag. Det fanns ett annat liv då beröringen, eller snarare sagt bristen på beröring, gjorde mej sjuk. Sjuk av oro, sjuk av känslor av att jag inte dög, att jag inte var någon att tycka om, eller vilja ta på. Det var en tid då jag undvek att visa mej utan kläder för partnern, eftersom det gjorde så ont att vara naken utan att få vare sej blickar eller beröring. Bekräftelse. Och de senaste dagarna har varit som någon slags enorm flashback. Återigen finner jag mej själv byta om inuti handduken efter duschen, eller vänta tills HH försvunnit in på toa på morgonen innan jag kliver upp ur sängen och skyndsamt sätter på mej kläderna tills han är tillbaka. Återigen finner jag mej ligga där i sängen och liksom skrika inombords efter beröringen, som liksom inte kommer...
Nu är det ju inte samma situation i övrigt, så anledningen till beröringsbristen nu är inte densamma som då. Nu är det kanske snarare brist på grund av småtjafs, trötthet och irritation som beröringen uteblir, det är ingen kärlek som är på väg att tyna bort. Men rädslan inom mej är på något vis sammankopplad med den rädslan jag kände då...Tänk om jag återigen inte duger i min älskades ögon? Hur ska jag då överleva?
Det är inte sex jag pratar om, tro inte det. Det handlar istället om de där mjuka strykningarna över ryggen, en hand som hittar en annan i halvslummer, eller stryker bort en hårtest från ansiktet. En arm runt axlarna när man går på affären, eller en smekning i förbifarten när man står och diskar. En bekräftelse på att någon tänker på en, längtar efter en, tycker att man är värd att ta på. Det handlar inte om sex, det handlar om att vårda en relation tycker jag. Om man ser par som varit ihop länge och ser att de fortfarande rör vid varann, då känns det hoppfullt tycker jag, då vet man att det finns en intimitet och en närhet mellan dem som fortfarande lever trots alla år tillsammans. Det behöver ju inte vara grovhångel och "balla balla" för det....
2010-04-14
Ett snack med den där uppe
Ju mer jag läser om religioner och trosutövning, och faktiskt delvis också historia, desto mindre känner jag att jag vet om vad jag själv egentligen tror på.
Förut var det så enkelt: jag tror på Gud, sa jag om någon frågade, och så var det inte mer med det. Men nu, när jag läst om kristendomens utveckling, om stridigheterna mellan samfunden och de olika förgreningarna, när jag läst om andra religioner än den kristna och märker att det är mer som förenar än som skiljer dem åt.. då blir jag osäker på vad jag själv egentligen ska tro på.
För att jag ska tro på något, det är jag övertygad om. Det finns något högre än jag själv, större än livet, något som vet mer och förstår mer, även om det kanske inte har någon reell makt att kunna förändra ett liv eller så.
Gud? Gudinna?
Ett gott väsen? En kraft? Något att tillbe i alla fall, någon att snacka med om saker som är svåra och någon att hitta styrka hos när det känns som att min egen styrka inte räcker till. Kanske kan det räcka så tills vidare?
---
Igår eftermiddag tog jag och HH picknickkorgen och fyllde den med käk och bubbel och gick ut till Alderholmen för att käka middagen i det gröna. Hittade en supermysig plats på en brygga och satt sedan där och skålade i bubbel, åt grillad kyckling, potatissallad och brytbröd med mjukost och gurka i vinegrette. Det var så himla mysigt, bara lite lite för kallt för att kunna njuta till hundra procent. Och sen...på vägen hem från detta mysiga..förstörde jag alltihop, allt det mysigt romantiska...för jag började prata om barn.
Barn, detta förbjudna område, detta minfält av svåra frågor och smärtsamma funderingar. Jag hade massor av chanser att avbryta, ändra diskussionsämne, men på något sätt så kändes det som att jag var starkare än vad jag någonsin förut varit vad det gäller ämnet. Jag vågade trycka på lite mer än jag gjort tidigare, vågade ställa än mer obehagliga frågor, vågade lyssna på än mer obehagliga svar... Det gick bra. Till en magisk gräns, och när den gränsen var nådd, fanns bara tårarna kvar. Så sista biten hem från stan gick jag med tårfyllda ögon och försökte fokusera på mobilen bara för att inte brista ut i hysterisk ledsengråt ute bland folk. Ett par meter bakom en lika tyst HH gick jag och visste knappt vart jag skulle ta vägen... Den smärtan som kommer i mej när vi haft barnsnacket, den smärtan kan jag knappt beskriva. Det är nästan som att bli dumpad, det är nästan som att få hjärtat krossat. Och ändå är det inte det HH vill. Det är inte hans fel att han inte kan känna det jag känner inför barn. Det är snarare tvärtom, han har inte gjort något fel, han är ärlig, rak, uppriktig- han lurar mej aldrig och invaggar mej aldrig i någon slags falsk bild av att allt ordnar sej med tiden.
När jag så till slut kommit in i lägenheten, skyndade jag mej in på toan och lät de undanträngda tårarna komma forsande. Jag satt där inne, vem vet hur länge, och bara lät allting komma över mej, medan jag pratade tyst för mej själv. Jag bad om styrka, styrka och ork att orka vara rättvis och sann både mot mej själv och HH. Han ska inte behöva ta någon skit för sitt beslut. Och jag ska inte behöva utplåna mej själv och min längtan. Så hur gör man? Jag bad om hjälp, och sköljde sedan ansiktet i iskallt vatten innan jag gick ut till HH som stod och diskade upp vår picknick. Försökte prata, men det var kroppen som fick hjälpa mej att uttrycka mej: en hand mot skuldran, ett gråtfyllt huvud mot ryggen... Sedan gick jag min väg och lät saken bero.
Gjorde jag rätt?
Hur skulle du ha gjort?
Förut var det så enkelt: jag tror på Gud, sa jag om någon frågade, och så var det inte mer med det. Men nu, när jag läst om kristendomens utveckling, om stridigheterna mellan samfunden och de olika förgreningarna, när jag läst om andra religioner än den kristna och märker att det är mer som förenar än som skiljer dem åt.. då blir jag osäker på vad jag själv egentligen ska tro på.
För att jag ska tro på något, det är jag övertygad om. Det finns något högre än jag själv, större än livet, något som vet mer och förstår mer, även om det kanske inte har någon reell makt att kunna förändra ett liv eller så.
Gud? Gudinna?
Ett gott väsen? En kraft? Något att tillbe i alla fall, någon att snacka med om saker som är svåra och någon att hitta styrka hos när det känns som att min egen styrka inte räcker till. Kanske kan det räcka så tills vidare?
---
Igår eftermiddag tog jag och HH picknickkorgen och fyllde den med käk och bubbel och gick ut till Alderholmen för att käka middagen i det gröna. Hittade en supermysig plats på en brygga och satt sedan där och skålade i bubbel, åt grillad kyckling, potatissallad och brytbröd med mjukost och gurka i vinegrette. Det var så himla mysigt, bara lite lite för kallt för att kunna njuta till hundra procent. Och sen...på vägen hem från detta mysiga..förstörde jag alltihop, allt det mysigt romantiska...för jag började prata om barn.
Barn, detta förbjudna område, detta minfält av svåra frågor och smärtsamma funderingar. Jag hade massor av chanser att avbryta, ändra diskussionsämne, men på något sätt så kändes det som att jag var starkare än vad jag någonsin förut varit vad det gäller ämnet. Jag vågade trycka på lite mer än jag gjort tidigare, vågade ställa än mer obehagliga frågor, vågade lyssna på än mer obehagliga svar... Det gick bra. Till en magisk gräns, och när den gränsen var nådd, fanns bara tårarna kvar. Så sista biten hem från stan gick jag med tårfyllda ögon och försökte fokusera på mobilen bara för att inte brista ut i hysterisk ledsengråt ute bland folk. Ett par meter bakom en lika tyst HH gick jag och visste knappt vart jag skulle ta vägen... Den smärtan som kommer i mej när vi haft barnsnacket, den smärtan kan jag knappt beskriva. Det är nästan som att bli dumpad, det är nästan som att få hjärtat krossat. Och ändå är det inte det HH vill. Det är inte hans fel att han inte kan känna det jag känner inför barn. Det är snarare tvärtom, han har inte gjort något fel, han är ärlig, rak, uppriktig- han lurar mej aldrig och invaggar mej aldrig i någon slags falsk bild av att allt ordnar sej med tiden.
När jag så till slut kommit in i lägenheten, skyndade jag mej in på toan och lät de undanträngda tårarna komma forsande. Jag satt där inne, vem vet hur länge, och bara lät allting komma över mej, medan jag pratade tyst för mej själv. Jag bad om styrka, styrka och ork att orka vara rättvis och sann både mot mej själv och HH. Han ska inte behöva ta någon skit för sitt beslut. Och jag ska inte behöva utplåna mej själv och min längtan. Så hur gör man? Jag bad om hjälp, och sköljde sedan ansiktet i iskallt vatten innan jag gick ut till HH som stod och diskade upp vår picknick. Försökte prata, men det var kroppen som fick hjälpa mej att uttrycka mej: en hand mot skuldran, ett gråtfyllt huvud mot ryggen... Sedan gick jag min väg och lät saken bero.
Gjorde jag rätt?
Hur skulle du ha gjort?
2010-04-02
Sovande älskling
Du ligger i min säng nu, min sovande älskling. Lite röd om kinderna av värmen i sängen, rufsig och ihopkurad i fosterställning med mitt reservtäcke slingrat kring kroppen. Nu säger du god morgon, och jag tror att du vaknar, men när du frågar vad klockan är och att du då hinner köpa en present till Åke innan klockan ett, så förstår jag att du fortfarande sover, och har tagit efter min vana att prata i sömnen.
Du ligger där, äntligen, du ligger i min säng och låter den bli full av doft av min käraste HH, du låter mej se dina fötter sticka ut från täcket i fotändan, kanske är allting i min värld lite för kort för dej...? till och med sängen ser det ut som ibland.
Jag tycker om fötter, det har jag nog alltid gjort. Minns en nyårsafton för tio år sen när jag ch Sara firade i Falun hos Stefan och Erik, och jag fick Magnus stora fuktiga fötter i mitt ansikte, och jag minns att jag verkligen gillade det. Samma sak är det med dina, om de bara inte vore så kittliga skulle jag med glädje ha dem i mitt ansikte, kyssa dem, smaka på dem. Eller som du gjorde igår, det känns som en utveckling av fotfetischen..
Nu snarkar du lätt, och jag avundas dej för att du har så lätt att somna om. Själv har jag varit vaken en timme nu, packat inför påsken, veckan efter och helgen därefter som innebär utgång i Hedemora. Solen skiner bakom gardinerna, jag hör fågelkvitter och känner verkligen att jag börjar ladda för att skapa den där underbara påsken som jag hoppats på, det blir inte bättre än man gör det till, och jag vet att förutsättningarna verkligen finns där! Bara det att jag får vara med dej min kära, gör det härligt, och att sen få träffa en massa underbara vänner under vår turné känns bara ännu bättre. Tror inte det kan bli bättre, särskilt inte när solen skiner! Hoppas på att kunna ha lågskor och kjol, utan att frysa!
Jag ska krypa ner hos dej igen nu, är lite för trött för att tycka att det är mysigt att sitta uppe och vänta tills du vaknar. Vill krypa ner och gosa in mej mot din sängvarma kropp och kyssa området mellan dina skuldror. Min älskade- nu kommer jag!
Du ligger där, äntligen, du ligger i min säng och låter den bli full av doft av min käraste HH, du låter mej se dina fötter sticka ut från täcket i fotändan, kanske är allting i min värld lite för kort för dej...? till och med sängen ser det ut som ibland.
Jag tycker om fötter, det har jag nog alltid gjort. Minns en nyårsafton för tio år sen när jag ch Sara firade i Falun hos Stefan och Erik, och jag fick Magnus stora fuktiga fötter i mitt ansikte, och jag minns att jag verkligen gillade det. Samma sak är det med dina, om de bara inte vore så kittliga skulle jag med glädje ha dem i mitt ansikte, kyssa dem, smaka på dem. Eller som du gjorde igår, det känns som en utveckling av fotfetischen..
Nu snarkar du lätt, och jag avundas dej för att du har så lätt att somna om. Själv har jag varit vaken en timme nu, packat inför påsken, veckan efter och helgen därefter som innebär utgång i Hedemora. Solen skiner bakom gardinerna, jag hör fågelkvitter och känner verkligen att jag börjar ladda för att skapa den där underbara påsken som jag hoppats på, det blir inte bättre än man gör det till, och jag vet att förutsättningarna verkligen finns där! Bara det att jag får vara med dej min kära, gör det härligt, och att sen få träffa en massa underbara vänner under vår turné känns bara ännu bättre. Tror inte det kan bli bättre, särskilt inte när solen skiner! Hoppas på att kunna ha lågskor och kjol, utan att frysa!
Jag ska krypa ner hos dej igen nu, är lite för trött för att tycka att det är mysigt att sitta uppe och vänta tills du vaknar. Vill krypa ner och gosa in mej mot din sängvarma kropp och kyssa området mellan dina skuldror. Min älskade- nu kommer jag!
2010-04-01
Påsktider
det börjar närma sej nu, om bara några timmar är min käraste bengt här och vi får äntligen ses igen, efter 3 veckor ifrån varandra. Det är egentligen inte klokt, men man klarar det ju när man måste. Man klarar av kvällsprat om nonsenssaker, kvällsprat om kapitalism och annan politik, man klarar av att missa en massa i den andres liv, ombyggnationer och förnyelse, man klarar av den andres utekvällar, vinkvällar med grannar och kompisar, man klarar av en eller annan bakfull förmiddag utan den andre. Man klarar av att äta själv (i mitt fall) och att diska själv (i HHs fall) men aldrig att det är lika kul som det är när man är tillsammans.
Lyssnade på sången som jag och HH spelade in en kväll på väg hem från puben, och återigen slås jag av den där märkliga känslan- lycka är att få lära känna HH. Lycka är att hitta en person som man kan skratta, flamsa, tramsa, toka och busa med, lika väl som man kan gråta, skrika och bråka med.. Lycka är att hitta en person som både är en nära vän, en underbar älskare, och en diskussionspartner. Lycka är att lära känna HH.
Jag tror att det kommer att bli en fantastisk påsk, förutsättningarna finns verkligen där! I morgon förmiddag åker vi iväg och vem vet, kanske står vi utanför din dörr och ringer på?
Lyssnade på sången som jag och HH spelade in en kväll på väg hem från puben, och återigen slås jag av den där märkliga känslan- lycka är att få lära känna HH. Lycka är att hitta en person som man kan skratta, flamsa, tramsa, toka och busa med, lika väl som man kan gråta, skrika och bråka med.. Lycka är att hitta en person som både är en nära vän, en underbar älskare, och en diskussionspartner. Lycka är att lära känna HH.
"Han är femton, vet hur man ska göra, tror att att han är bäst, moped, moped moped..",
det är texten till vår sång.
Jag tror att det kommer att bli en fantastisk påsk, förutsättningarna finns verkligen där! I morgon förmiddag åker vi iväg och vem vet, kanske står vi utanför din dörr och ringer på?
2010-03-28
Tveksam
Nu börjar det bli krångligt att uppdatera bloggen, det är så mycket som händer som inte riktigt kan skrivas ner här i det offentliga, men som ändå påverkar mej och känslorna som är i omlopp... Som läsare får du nog helt enkelt finna dej i att inte riktigt förstå och se helheten.
Jag känner mej märkligt kluven. Det är som att jag både vill och verkligen inte vill, på samma gång. Som att jag både är grymt sugen och nyfiken och intresserad, och känner mej lyckligt lottad och glad över öppenheten och ärligheten.. Min chans att få uppleva nya saker och detta dessutom tillsammans med HH. Så vad är problemet? Det undrar jag också och förbannar mej själv för att jag inte till fullo kan njuta av allt som verkar vara möjligt. Är det svartsjuka? Är det osäkerhet? Det känns i alla fall grymt skönt att vi ska träffas på onsdag, jag och HH. Då ramlar nog de sista bitarna på plats. Vill bara verkligen inte att vi ska rusa iväg och göra något som vi sedan kommer att ångra.
2010-03-26
Det här är egentligen inget egentligt inlägg. Ville bara lägga in en bild på min finaste bengt och skriva att jag faktiskt är gryyymt kär i honom. Ifall någon undrade hur det låg till med den saken... Han är det bästa som hänt mej tror jag på fullaste allvar, han är på något absurt sätt svaret på mina böner om en partner att bli gammal med och leva ett helt liv med. Jag älskar honom på ett sätt som jag aldrig älskat förut.
2010-03-16
Att ta hand om sej
Ibland tänker jag att vuxna människor är fruktansvärt dåliga på att ta hand om sej själva. Kanske till och med främst vuxna som är föräldrar och har barn som är så pass stora att de inte bor hemma längre. Kanske är det dessa vuxna som man borde vara mest uppmärksam på?
Det känns som om jag omges av vuxna som inte sköter om sej. De jobbar för mycket, för länge och för hårt. De är kvinnor (förstås höll jag på att säga) och verkar inte kunna säga ifrån när arbetsbördan blir för stor.
Dessa kvinnor försummar inte sina barn eller barnbarn, på den fronten är de exemplariska förutom att de kanske inte bakar bullar varje gång de är barnvakt, men vilken modern mormr/farmor gör det i dag? Vad försummar de då? Jo sej själva!
De äter inte som de ska, inte enligt tallriksmodellen, inte regelbundet, inte ens alla mål mat som man bör få i sej på en dag. Det gör kanske inte jag heller, men å andra sidan är jag student, med skral ekonomi och...så äter jag ensam.... och kanske är skon klämmer. För de kvinnor jag tänker på är alla ensamätare. Ensamlevare. För det mesta. Förutom när barnen kommer hem, förutom när särbon kommer på besök över en helg.
Och jag känner att på något sätt tar MINA moderskänslor över, och jag vill ta hand om dessa kvinnor, vill säga åt dem att ta en promenad istället för att trötta sjunka ner i tevesoffan, vill säga åt dem att göra storkok på söndagarna så att de har ordentlig mat att äta i veckan när tiden är knappare. Jag vill ta hand om, stoppa ner i sköna bubbelbad och massera deras spända axlar. Men det går inte, jag kan inte ta den rollen. Den är inte min.
Vuxna människor måste börja ta hand om sej själva, och unga människor måste låta dem inse det själva.
Det känns som om jag omges av vuxna som inte sköter om sej. De jobbar för mycket, för länge och för hårt. De är kvinnor (förstås höll jag på att säga) och verkar inte kunna säga ifrån när arbetsbördan blir för stor.
Dessa kvinnor försummar inte sina barn eller barnbarn, på den fronten är de exemplariska förutom att de kanske inte bakar bullar varje gång de är barnvakt, men vilken modern mormr/farmor gör det i dag? Vad försummar de då? Jo sej själva!
De äter inte som de ska, inte enligt tallriksmodellen, inte regelbundet, inte ens alla mål mat som man bör få i sej på en dag. Det gör kanske inte jag heller, men å andra sidan är jag student, med skral ekonomi och...så äter jag ensam.... och kanske är skon klämmer. För de kvinnor jag tänker på är alla ensamätare. Ensamlevare. För det mesta. Förutom när barnen kommer hem, förutom när särbon kommer på besök över en helg.
Och jag känner att på något sätt tar MINA moderskänslor över, och jag vill ta hand om dessa kvinnor, vill säga åt dem att ta en promenad istället för att trötta sjunka ner i tevesoffan, vill säga åt dem att göra storkok på söndagarna så att de har ordentlig mat att äta i veckan när tiden är knappare. Jag vill ta hand om, stoppa ner i sköna bubbelbad och massera deras spända axlar. Men det går inte, jag kan inte ta den rollen. Den är inte min.
Vuxna människor måste börja ta hand om sej själva, och unga människor måste låta dem inse det själva.
2010-03-15
Stjärna utan svindel
Nu får ni se till att utläsa det sista ordet i rubriken rätt, så att det inte blir till en del av grisen utan det man kan få om syret lämnar huvudet... Annars blir rubriken väldigt konstig, en stjärna som tappat sin svindel?
Vad jag tänkte skriva om var just svindeln, som drabbade mej nu på kvällskvisten. Den där svindeln som börjar som en fjäril i magen, utvecklas till ett ohejdat fnitter och sen växer till en känsla av att inte riktigt ha kontroll... På ett extremt mysigt sätt!
---
Allt är egentligen Saras Ås fel, för det var hon som skulle börja lägga ut trådar som jag såklart fastnade i och trasslade in mej i, vilket fick till följd att jag till slut satt här framför datorn med blossande kinder och kände mej som huvudrollsinnehavaren i boken Stjärnor utan svindel- Louise Boije av Gennäs, vad heter hon nu? (Det här borde jag googla Donna)
Anna är otroligt snygg, det har jag tyckt sedan första gången jag träffade henne hemma hos Wallan förrförra året då vi lekte sanning eller kånka- extreme version på hennes kalas. En snygg kropp, men framför allt en snygg hjärna- intelligent, viljestark, trygg och självsäker. Sånt är vackert! Hon är flata, men det har jag väl egentligen inte brytt mej så mycket om, framför allt har hon varit en rolig tjej!
På Wallans födelsedags/inflyttningsfest för någon månad sen träffade jag henne igen, och vi blev att sitta och prata en hel del under kvällen. Idag berättade dock Sara att Anna tyckt att jag flirtat med henne under festen, och att hon uppskattat det...Visst, man kan ju uppskatta saker på olika sätt, men jag var vid det här stadiet i min och Saras konversation så uppspelt att jag bara fnissade och rodnade. Tänk att det alltid ska bli sådär, man tror att man har koll tills det visar sej att man är helt utan!
Nu väntar planerandet av en eventuell skidresa till Sälen, med Sara & Kristin, Henrik, Cissi och kanske kanske Anna... Spännande!
Vad jag tänkte skriva om var just svindeln, som drabbade mej nu på kvällskvisten. Den där svindeln som börjar som en fjäril i magen, utvecklas till ett ohejdat fnitter och sen växer till en känsla av att inte riktigt ha kontroll... På ett extremt mysigt sätt!
---
Allt är egentligen Saras Ås fel, för det var hon som skulle börja lägga ut trådar som jag såklart fastnade i och trasslade in mej i, vilket fick till följd att jag till slut satt här framför datorn med blossande kinder och kände mej som huvudrollsinnehavaren i boken Stjärnor utan svindel- Louise Boije av Gennäs, vad heter hon nu? (Det här borde jag googla Donna)
Anna är otroligt snygg, det har jag tyckt sedan första gången jag träffade henne hemma hos Wallan förrförra året då vi lekte sanning eller kånka- extreme version på hennes kalas. En snygg kropp, men framför allt en snygg hjärna- intelligent, viljestark, trygg och självsäker. Sånt är vackert! Hon är flata, men det har jag väl egentligen inte brytt mej så mycket om, framför allt har hon varit en rolig tjej!
På Wallans födelsedags/inflyttningsfest för någon månad sen träffade jag henne igen, och vi blev att sitta och prata en hel del under kvällen. Idag berättade dock Sara att Anna tyckt att jag flirtat med henne under festen, och att hon uppskattat det...Visst, man kan ju uppskatta saker på olika sätt, men jag var vid det här stadiet i min och Saras konversation så uppspelt att jag bara fnissade och rodnade. Tänk att det alltid ska bli sådär, man tror att man har koll tills det visar sej att man är helt utan!
Nu väntar planerandet av en eventuell skidresa till Sälen, med Sara & Kristin, Henrik, Cissi och kanske kanske Anna... Spännande!
Karma?
Idag har jag tappt mitt USB-minne. Eller snarare så glömde jag det i skolan i fredags och insåg idag att det är borta. Efter en språngmarch till skolan, runtfrågning vid diverse receptioner, och kring datorn där jag satt i fredags, så blev jag tvungen att inse att min minnepinne är borta... Vad gör då det, kanske du tänker? En minnepinne är väl i det närmaste en slit-och-släng-pryl numera? Så kanske det är för en del, men inte för mej, tyvärr.
På min minnepinne fanns mina skoluppgifter, mina bilder från gamla skruttdatorn, texter och annat som inte finns någon annan stans. Ingen backup, inget sparat via nån mejl eller på någon dator... Allt är borta.
Efter att ha gråtit och beklagat mej för HH per telefon, bestämde jag mej för att ta en lång dusch och på något oregerligt och ologiskt sätt, hoppas på att USB-minnet skulle ligga på bordet när jag kom ut ur duschvärmen. Så blev dock icke fallet, och på något sätt kändes det som om jag aldrig skulle orka börja om med mina hemtentauppgifter, hur motiverar man sej till sånt liksom?
Men hjälpen kom från oväntat håll, och det är väl kanske det som är budskapet med det här inlägget. En kommentar från Inger på Facebook där det stod "(I´m a lion, I´m a lion)", och det fick mej att inse att det är klart att det är så! Jag är ett lejon! Jag ska kämpa! Jag ska visa dem (fast "dem" är ju jag själv) att det går att klara av att göra om och hinna klart!
Det är ju så jag fungerar, tänk att jag hade glömt det!
När någon säger: du måste sätta igång, se till att komma igång.. då slår jag bakut och sätter mej med Facebook en hel dag i protest. Men om denne någon istället hade utmanat mej, så hade jag säkert "tänt till".
Och tillbaka till titeln på inlägget: karma.
För de senaste dagarna har jag kanske utnyttjat min beskärda del av tur. Igår skulle jag tvätta och missade att tvättiden på söndagar slutar redan 18 och inte 19 som på vardagar. Så där låg min tvätt och skvalpade runt i en avstängd maskin när jag kom ner för att hänga den 18:15... Så vad gör man? Jo jag kollade hur det såg ut med tvättider morgonen efter, och tänka sej! Det var obokat, så jag skyndade mej att boka och fortsatte utan problem att tvätta i morse.
Det var den ena tur-utnyttjningen, den andra var ocksså igår kväll. För när jag hade hämtat mej från tvättstugechocken, bestämde jag mej för att baka.
Så jag började sätta en deg med mitt favoritmatbröd och när jag kommit halvvägs genom receptet insåg jag att det inte fanns tillräckligt mycket vetemjöl hemma för att kunna genomföra baket ordentligt. Vad gör man?
Jo man minskar ner vattenmängden och hoppas på att kunna kompensera vetemjölet med grahamsmjöl och fortsätter förstås baka! Och matbrödsbullarna blev visserligen hårda, men fullt ätbara så där använde jag mej väl av den sista tur-amuletten för den här perioden. För i morse märkte jag ju som sagt att minnepinnen var borta...
Undrar när jag är tillbaka på neutral nivå vad det gäller lycka igen? Måste se till att göra några bra gärningar kanske, har någon ett förslag på vad jag ska göra? Förslag emottages tacksamt!
På min minnepinne fanns mina skoluppgifter, mina bilder från gamla skruttdatorn, texter och annat som inte finns någon annan stans. Ingen backup, inget sparat via nån mejl eller på någon dator... Allt är borta.
Efter att ha gråtit och beklagat mej för HH per telefon, bestämde jag mej för att ta en lång dusch och på något oregerligt och ologiskt sätt, hoppas på att USB-minnet skulle ligga på bordet när jag kom ut ur duschvärmen. Så blev dock icke fallet, och på något sätt kändes det som om jag aldrig skulle orka börja om med mina hemtentauppgifter, hur motiverar man sej till sånt liksom?
Men hjälpen kom från oväntat håll, och det är väl kanske det som är budskapet med det här inlägget. En kommentar från Inger på Facebook där det stod "(I´m a lion, I´m a lion)", och det fick mej att inse att det är klart att det är så! Jag är ett lejon! Jag ska kämpa! Jag ska visa dem (fast "dem" är ju jag själv) att det går att klara av att göra om och hinna klart!
Det är ju så jag fungerar, tänk att jag hade glömt det!
När någon säger: du måste sätta igång, se till att komma igång.. då slår jag bakut och sätter mej med Facebook en hel dag i protest. Men om denne någon istället hade utmanat mej, så hade jag säkert "tänt till".
Och tillbaka till titeln på inlägget: karma.
För de senaste dagarna har jag kanske utnyttjat min beskärda del av tur. Igår skulle jag tvätta och missade att tvättiden på söndagar slutar redan 18 och inte 19 som på vardagar. Så där låg min tvätt och skvalpade runt i en avstängd maskin när jag kom ner för att hänga den 18:15... Så vad gör man? Jo jag kollade hur det såg ut med tvättider morgonen efter, och tänka sej! Det var obokat, så jag skyndade mej att boka och fortsatte utan problem att tvätta i morse.
Det var den ena tur-utnyttjningen, den andra var ocksså igår kväll. För när jag hade hämtat mej från tvättstugechocken, bestämde jag mej för att baka.
Så jag började sätta en deg med mitt favoritmatbröd och när jag kommit halvvägs genom receptet insåg jag att det inte fanns tillräckligt mycket vetemjöl hemma för att kunna genomföra baket ordentligt. Vad gör man?
Jo man minskar ner vattenmängden och hoppas på att kunna kompensera vetemjölet med grahamsmjöl och fortsätter förstås baka! Och matbrödsbullarna blev visserligen hårda, men fullt ätbara så där använde jag mej väl av den sista tur-amuletten för den här perioden. För i morse märkte jag ju som sagt att minnepinnen var borta...
Undrar när jag är tillbaka på neutral nivå vad det gäller lycka igen? Måste se till att göra några bra gärningar kanske, har någon ett förslag på vad jag ska göra? Förslag emottages tacksamt!
2010-03-14
Kärlekens förändring
Jag satt idag och försökte skriva ett brev, men brev blir bara svårare och svårare att skriva. Det känns som om det är för svårt att hålla kvar en tanke tills dess att jag skrivit ner orden, den flyger iväg och så blir det mer lösryckta meningar som inte håller ihop. Då är det enklare via tangentbordet, det går ju fortare!
Jag funderar kring kärlekens förändring, och utveckling. För den gör ju det, förändras. Och ibland är det till det bättre och ibland till det sämre, och ibland nästan samtidigt! Det blir jag inte rikigt klok på...
I början när jag och HH hade träffats så pratade vi flera timmar i telefon varje kväll, vi hade hur mycket som helst att prata om, vi ville ju lära känna varandra, allt var nytt, spännande, intressant. Till och med de saker vi inte var överens om var kul, då blev det ju debatt och diskussion...
Nu när vi inte ses på ett par dagar och ska kvällsprata känns det ibland som om det är mer av ett ytligt avhandlande om vad som hänt hos varandra under dagen. Och efter det, ja då börjar någon film på teven, eller så är man för trött för att fortsätta, alltid är det något som kommer emellan och som gör att samtalen aldrig når något djup eller nån intensitet.
Kanske är det inte bara negativt, kanske är det bra att man är så pass trygg med sin partner att man kan klara sej ett par dagar utan att prata med varandra, att man ändå vet var man har varandra liksom. Kanske har vi nått en punkt där det inte finns supermycket mer att lära känna om varandra, kanske är det någon slags vila som man borde känna.
Jag blir bara orolig för att det är en utveckling åt ett annat håll.
Vill inte glida ifrån HH vad det gäller att dela tankar, känslor och upplevelser. Vill vara den som vet mer än någon annan, som är den allra bästa vännen. Min värsta mardröm är att en dag vakna upp och märka att vi inte pratar längre, att vi låter teven underhålla oss på kvällarna och bara kommunicerar om vardagliga saker och praktiska göromål. Vilken fasa! Så vill jag inte leva!
Jag funderar kring kärlekens förändring, och utveckling. För den gör ju det, förändras. Och ibland är det till det bättre och ibland till det sämre, och ibland nästan samtidigt! Det blir jag inte rikigt klok på...
I början när jag och HH hade träffats så pratade vi flera timmar i telefon varje kväll, vi hade hur mycket som helst att prata om, vi ville ju lära känna varandra, allt var nytt, spännande, intressant. Till och med de saker vi inte var överens om var kul, då blev det ju debatt och diskussion...
Nu när vi inte ses på ett par dagar och ska kvällsprata känns det ibland som om det är mer av ett ytligt avhandlande om vad som hänt hos varandra under dagen. Och efter det, ja då börjar någon film på teven, eller så är man för trött för att fortsätta, alltid är det något som kommer emellan och som gör att samtalen aldrig når något djup eller nån intensitet.
Kanske är det inte bara negativt, kanske är det bra att man är så pass trygg med sin partner att man kan klara sej ett par dagar utan att prata med varandra, att man ändå vet var man har varandra liksom. Kanske har vi nått en punkt där det inte finns supermycket mer att lära känna om varandra, kanske är det någon slags vila som man borde känna.
Jag blir bara orolig för att det är en utveckling åt ett annat håll.
Vill inte glida ifrån HH vad det gäller att dela tankar, känslor och upplevelser. Vill vara den som vet mer än någon annan, som är den allra bästa vännen. Min värsta mardröm är att en dag vakna upp och märka att vi inte pratar längre, att vi låter teven underhålla oss på kvällarna och bara kommunicerar om vardagliga saker och praktiska göromål. Vilken fasa! Så vill jag inte leva!
2010-03-11
Lite sköna bilder på smått och gått
Jag älskar verkligen att hitta lappar, texter, skyltar, reklam, grafitti m.m. med ovanliga eller kanske snarare oväntade budskap på! Här kommer några exempel:
Nä, det stämmer ju alldeles väldigt.
Den här är från Orsa Grönklitt, när vi var där och åkte slalom.
Ifall man var osäker på sin sociala status liksom...
Nä, det stämmer ju alldeles väldigt. Försöker analysera mej själv
Jag är irriterad.
Försöker förstå varför jag är det, varför jag stör mej på allting i min omgivning, varför jag har rekordkort stubin och kastar handduken i golvet för att jag inte lyckas hänga upp den som jag vill. Varför jag suckar och himlar med ögonen, och nog antagligen inte kan göras nöjd med hjälp av någon annan.
Varför? Varför är jag irriterad?
Det enda jag är säker på, är att det inte handlar om HH och ändå är det förstås han som får stå ut med mest. I natt drömde jag till och med om att jag var trött och irriterad på honom, skällde i sömnen och blev till slut så less att jag gick ut och lade mej i soffan för att sova resten av natten där. Varför?
Om det inte handlar om HH, då måste det handla om mej själv, för några andra har inte lagt sej i mitt liv på sistone.
Vad irriterar mej? Är det separationsångest, framtidsångest, bekräftelsebehov, några dagar utan sex, pluggandet, ekonomi? Där någonstans borde skon klämma, men ärligt talat så vet jag inte exakt, och kanske måste jag inte veta det heller. Det räcker förmodligen med att veta att orsaken till irritationen finns hos mej själv, och ska lösas inom mej.
HH får säkert stå ut med en massa ändå, det här ska han inte behöva ta. Vi ska äta lunch nu om en stund, och då ska jag verkligen ha skakat av mej irritationen så att vi får ett fint avslut på veckan tillsammans.
Försöker förstå varför jag är det, varför jag stör mej på allting i min omgivning, varför jag har rekordkort stubin och kastar handduken i golvet för att jag inte lyckas hänga upp den som jag vill. Varför jag suckar och himlar med ögonen, och nog antagligen inte kan göras nöjd med hjälp av någon annan.
Varför? Varför är jag irriterad?
Det enda jag är säker på, är att det inte handlar om HH och ändå är det förstås han som får stå ut med mest. I natt drömde jag till och med om att jag var trött och irriterad på honom, skällde i sömnen och blev till slut så less att jag gick ut och lade mej i soffan för att sova resten av natten där. Varför?
Om det inte handlar om HH, då måste det handla om mej själv, för några andra har inte lagt sej i mitt liv på sistone.
Vad irriterar mej? Är det separationsångest, framtidsångest, bekräftelsebehov, några dagar utan sex, pluggandet, ekonomi? Där någonstans borde skon klämma, men ärligt talat så vet jag inte exakt, och kanske måste jag inte veta det heller. Det räcker förmodligen med att veta att orsaken till irritationen finns hos mej själv, och ska lösas inom mej.
HH får säkert stå ut med en massa ändå, det här ska han inte behöva ta. Vi ska äta lunch nu om en stund, och då ska jag verkligen ha skakat av mej irritationen så att vi får ett fint avslut på veckan tillsammans.
2010-03-10
Bildfunktionen upptäckt..:-)
Undersöker vad jag kan ta med mej från www.123minsida.se och det verkar enbart vara bilder tyvärr. Fast det är ju inte tyvärr att jag fick fram en schysst bild på Johannes!
Hej och välkommen till Hajk
Nu ska jag alltså försöka byta bloggsida, det kan ju bli ett smärre äventyr, misstänker jag. Har för mej att det inte går att kopiera saker från den gamla sidan nämligen, så risken är att det här blir ett blankt blad där jag får börja om från början igen.
Känner nämligen att jag inte har lust att betala för hemsidan längre, och då är det här väl ett bra alternativ!
Känner nämligen att jag inte har lust att betala för hemsidan längre, och då är det här väl ett bra alternativ!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
