7th heaven

Vad har egentligen hänt med den serien? Den som brukar vara proppfull av moralkakor och kristna värderingar... Man brukar veta vad man får när man käkar sin lunch med familjen Camden, men inte nu längre! Idag bestod hela avsnittet av en urförbannad Lucy, och en storfamilj som liksom strök runt väggarna för att inte göra henne upprörd i onödan. Vad har hänt?

I sann paranoid anda, funderade jag ett tag på om serien blivit någon slags spegel av mitt eget liv, och att Lucy reflekterade mitt eget beteende på något märkligt sätt, genom tid och rum. Om jag hade suttit där och strålat av lycka, kanske Lucy betett sej annorlunda? Det är en befängd tanke, men jag kan inte riktigt släppa den.

Antagligen fäste jag mej vid hennes beteende för att det liknar mitt eget. Känner mej som en riktig tjurtjej just nu. Det är inte mycket som är värt att le stora leenden åt, eller känna glädje ända in i själen över.
-Kanske är det på grund av knät: kryckhoppningen och invaliditeten som gör mej isolerad och smått handlingsförlamad. Kanske beror det på något helt annat? Tänk om jag hade haft en personlig psykoanalytiker att plocka fram närhelst jag ville analysera mej själv? Gissa om hon skulle få mycket att göra!

Det känns som att jag är ännu en ny människa nu mot hur jag var när jag träffade HH, inte nödvändigtvis vare sej bättre eller sämre, bara annorlunda. Hur många nya människor måste man bli? Kan det inte räcka snart? Jag skulle bara vilja lära känna mej själv, förstå hur jag funkar och med hjälp av det kunna undvika en del gräl och tjafs. Om jag var säkrare på mej själv skulle jag säkert kunna slappna av och hantera livet bättre?
---
Vi pratade om självbild för någon helg sedan, jag och HH. Kanske känner du igen det, att man tror att man ser ut på ett visst sätt tills man råkar se sej själv i t.ex. ett skyltfönster eller en spegel, och inser att man ser helt annorlunda ut? Ibland när jag går på stan kan jag få för mej att jag går där och ser rätt cool ut, men allt ändras när jag ser mej själv- då ser jag bara stora lår, trång jacka, korta ben, dubbelhaka och töntig frisyr. HH menar att jag tittar efter de sakerna, och därför ser dem. Därför missar jag en massa andra saker med mej som är snygga och coola, och kanske har han rätt... Jag vet bara inte vad det skulle vara för något. Vad är det som är snyggt och coolt med mej och mina kläder, min personlighet...? Vad utstrålar jag? Vem är jag? Vilken bild ger jag andra omedvetet? Hur uppfattas jag av människor som inte känner mej? Och hur uppfattas jag av de som redan känner mej? Vet inte vad som är mest intressant egentligen!

Det fanns ett program på teven förut som hette "how to look good naked". I det programmet fick en mullig tjej se sej själv på stora affischer i en storstad och okända personer på gatan fick kommentera henne. De såg alla positiva saker med hennes utseende och hennes kropp, saker som hon själv inte såg. Kanske skulle jag också må bra av att höra från andra vad som är bra med mej? Men ska det verkligen behövas? Ska man inte kunna hitta den inre styrkan, självsäkerheten som gör att man kan vila i någon slags trygghet om att man är bra och duger, oavsett om man får bekräftelse från någon annan eller inte?

Önskar mej ett 7th heaven-avsnitt om självkänsla, så att jag kan lära mej av Lucy hur man gör!