Karma?

Idag har jag tappt mitt USB-minne. Eller snarare så glömde jag det i skolan i fredags och insåg idag att det är borta. Efter en språngmarch till skolan, runtfrågning vid diverse receptioner, och kring datorn där jag satt i fredags, så blev jag tvungen att inse att min minnepinne är borta... Vad gör då det, kanske du tänker? En minnepinne är väl i det närmaste en slit-och-släng-pryl numera? Så kanske det är för en del, men inte för mej, tyvärr.

På min minnepinne fanns mina skoluppgifter, mina bilder från gamla skruttdatorn, texter och annat som inte finns någon annan stans. Ingen backup, inget sparat via nån mejl eller på någon dator... Allt är borta.

Efter att ha gråtit och beklagat mej för HH per telefon, bestämde jag mej för att ta en lång dusch och på något oregerligt och ologiskt sätt, hoppas på att USB-minnet skulle ligga på bordet när jag kom ut ur duschvärmen. Så blev dock icke fallet, och på något sätt kändes det som om jag aldrig skulle orka börja om med mina hemtentauppgifter, hur motiverar man sej till sånt liksom?

Men hjälpen kom från oväntat håll, och det är väl kanske det som är budskapet med det här inlägget. En kommentar från Inger på Facebook där det stod "(I´m a lion, I´m a lion)", och det fick mej att inse att det är klart att det är så! Jag är ett lejon! Jag ska kämpa! Jag ska visa dem (fast "dem" är ju jag själv) att det går att klara av att göra om och hinna klart!

Det är ju så jag fungerar, tänk att jag hade glömt det!

När någon säger: du måste sätta igång, se till att komma igång.. då slår jag bakut och sätter mej med Facebook en hel dag i protest. Men om denne någon istället hade utmanat mej, så hade jag säkert "tänt till".

Och tillbaka till titeln på inlägget: karma.
För de senaste dagarna har jag kanske utnyttjat min beskärda del av tur. Igår skulle jag tvätta och missade att tvättiden på söndagar slutar redan 18 och inte 19 som på vardagar. Så där låg min tvätt och skvalpade runt i en avstängd maskin när jag kom ner för att hänga den 18:15... Så vad gör man? Jo jag kollade hur det såg ut med tvättider morgonen efter, och tänka sej! Det var obokat, så jag skyndade mej att boka och fortsatte utan problem att tvätta i morse.

Det var den ena tur-utnyttjningen, den andra var ocksså igår kväll. För när jag hade hämtat mej från tvättstugechocken, bestämde jag mej för att baka.
Så jag började sätta en deg med mitt favoritmatbröd och när jag kommit halvvägs genom receptet insåg jag att det inte fanns tillräckligt mycket vetemjöl hemma för att kunna genomföra baket ordentligt. Vad gör man?
Jo man minskar ner vattenmängden och hoppas på att kunna kompensera vetemjölet med grahamsmjöl och fortsätter förstås baka! Och matbrödsbullarna blev visserligen hårda, men fullt ätbara så där använde jag mej väl av den sista tur-amuletten för den här perioden. För i morse märkte jag ju som sagt att minnepinnen var borta...

Undrar när jag är tillbaka på neutral nivå vad det gäller lycka igen? Måste se till att göra några bra gärningar kanske, har någon ett förslag på vad jag ska göra? Förslag emottages tacksamt!