Ett snack med den där uppe

Ju mer jag läser om religioner och trosutövning, och faktiskt delvis också historia, desto mindre känner jag att jag vet om vad jag själv egentligen tror på.

Förut var det så enkelt: jag tror på Gud, sa jag om någon frågade, och så var det inte mer med det. Men nu, när jag läst om kristendomens utveckling, om stridigheterna mellan samfunden och de olika förgreningarna, när jag läst om andra religioner än den kristna och märker att det är mer som förenar än som skiljer dem åt.. då blir jag osäker på vad jag själv egentligen ska tro på.

För att jag ska tro på något, det är jag övertygad om. Det finns något högre än jag själv, större än livet, något som vet mer och förstår mer, även om det kanske inte har någon reell makt att kunna förändra ett liv eller så.

Gud? Gudinna?
Ett gott väsen? En kraft? Något att tillbe i alla fall, någon att snacka med om saker som är svåra och någon att hitta styrka hos när det känns som att min egen styrka inte räcker till. Kanske kan det räcka så tills vidare?
---
Igår eftermiddag tog jag och HH picknickkorgen och fyllde den med käk och bubbel och gick ut till Alderholmen för att käka middagen i det gröna. Hittade en supermysig plats på en brygga och satt sedan där och skålade i bubbel, åt grillad kyckling, potatissallad och brytbröd med mjukost och gurka i vinegrette. Det var så himla mysigt, bara lite lite för kallt för att kunna njuta till hundra procent. Och sen...på vägen hem från detta mysiga..förstörde jag alltihop, allt det mysigt romantiska...för jag började prata om barn.

Barn, detta förbjudna område, detta minfält av svåra frågor och smärtsamma funderingar. Jag hade massor av chanser att avbryta, ändra diskussionsämne, men på något sätt så kändes det som att jag var starkare än vad jag någonsin förut varit vad det gäller ämnet. Jag vågade trycka på lite mer än jag gjort tidigare, vågade ställa än mer obehagliga frågor, vågade lyssna på än mer obehagliga svar... Det gick bra. Till en magisk gräns, och när den gränsen var nådd, fanns bara tårarna kvar. Så sista biten hem från stan gick jag med tårfyllda ögon och försökte fokusera på mobilen bara för att inte brista ut i hysterisk ledsengråt ute bland folk. Ett par meter bakom en lika tyst HH gick jag och visste knappt vart jag skulle ta vägen... Den smärtan som kommer i mej när vi haft barnsnacket, den smärtan kan jag knappt beskriva. Det är nästan som att bli dumpad, det är nästan som att få hjärtat krossat. Och ändå är det inte det HH vill. Det är inte hans fel att han inte kan känna det jag känner inför barn. Det är snarare tvärtom, han har inte gjort något fel, han är ärlig, rak, uppriktig- han lurar mej aldrig och invaggar mej aldrig i någon slags falsk bild av att allt ordnar sej med tiden.
När jag så till slut kommit in i lägenheten, skyndade jag mej in på toan och lät de undanträngda tårarna komma forsande. Jag satt där inne, vem vet hur länge, och bara lät allting komma över mej, medan jag pratade tyst för mej själv. Jag bad om styrka, styrka och ork att orka vara rättvis och sann både mot mej själv och HH. Han ska inte behöva ta någon skit för sitt beslut. Och jag ska inte behöva utplåna mej själv och min längtan. Så hur gör man? Jag bad om hjälp, och sköljde sedan ansiktet i iskallt vatten innan jag gick ut till HH som stod och diskade upp vår picknick. Försökte prata, men det var kroppen som fick hjälpa mej att uttrycka mej: en hand mot skuldran, ett gråtfyllt huvud mot ryggen... Sedan gick jag min väg och lät saken bero.

Gjorde jag rätt?
Hur skulle du ha gjort?