Svårt att leva svårt att dö...

...svårt att skita i meterdjup snö...

Ibland kan jag tänka tanken på att inte få barn och bara rycka på axlarna åt den. Okej då, det var inte meningen att jag skulle bli mamma, so what? Det finns mycket annat att fylla ett liv med, det behöver inte bli torftigt och tomt för det. Det finns massor av människor att leva för, med, barn att älska, busa med, ta hand om tillfälligt när föräldrar behöver vila upp sej lite. Det kan vara ett helt okej liv tillsammans med HH och hans barn, och när barnen blir stora kan det vara ett helt okej med bara HH- alla resor vi kan göra, alla möjligheter vi har då...

Och andra gånger kan jag inte överhuvudtaget begripa hur jag kan tänka den tanken... Hur kan jag tänka att jag nog klarar mej ändå? Jag som längtat efter att bli med barn, att bli mamma, rätt så länge nu. Skulle jag klara av att släppa den längtan och istället acceptera ett barnlöst öde?

Idag fick jag höra att en tjej på mitt jobb är gravid. Av tre sommarvikarier är alltså två gravida nu, en i slutet av sin graviditet och en alldeles i början. Och så jag. Som inte kan göra annat än skratta när de säger "passa dej, det kanske är något som smittar!". Jag kan inte med att säga "nej jag kommer aldrig bli mamma, jag är immun, min kille vill inte". Det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte ha en kille som inte vill ha barn med mej och ändå vill jag ha HH. Det går inte ihop.

Vad vill jag ha?
En partner som är precis som HH på alla sätt som han är, underbar och skitdryg och extremt älskvärd. Men en partner som dessutom vill ha barn, ett barn till ett ett första- det spelar ingen roll, men någon som skulle se fram emot det på samma sätt som jag, någon som skulle vara delaktig och motiverad, och framför allt någon som utan tvekan skulle älska barnet. Skulle HH göra det med ett eventuellt inseminerat barn?