Ingen enkel människa

Jag är ingen enkel människa. Varken att leva med eller älska tror jag. Jag använder huvudet onormalt mycket mer än vad jag använder kroppen, och den obalansen speglas i mina förhållanden. Det går inte att tänka fram känslor, det går inte att grubbla sönder situationer.
---
Idag är jag nervös. Egentligen är jag kanske mest nervös över att ha ventileringen av uppsatsen i morgon, men känslan sprider sej till andra tankeområden tills allt blir infekterat och känsligt. Igår hade jag och HH en maratondiskussion som sträckte sej över flera timmar, och som på något märkligt vis vävde in alla mina rädslor och orosmoment i ett. Ett enda hopplöst läge, liksom.

Uppsats, flytt, ekonomi, framtid (främst jobb, boende och barn)..Allt smetades ihop till något som knappt gick att diskutera, något som mest kändes som det där blodiga, bultande hjärtat som man kan se utslitna ur människokroppen på film ibland. Liggandes lite för sej självt, hjälplöst och döende.
---

Jag träffade Rogers barn i helgen. De hade blivit så stora, det går så fort! Men de kom fortfarande springande emot mej när jag gick från parkeringen in till mammas hus, de ville fortfarande kramas och sitta knä och jag kände mej saknad. De frågade en massa frågor om mej och deras pappa och jag svarade så gott jag kunde, det är inte alls känsligt att prata om längre, men samtidigt vill man ju att barnen ska få bra svar på sina frågor så jag tänkte efter ordentligt.

Och efter det känslomässiga mötet med barnen började tankarna mala...Ska jag göra om samma sak igen nu? Ge upp allt som är mitt för att flytta till en man med barn som bor rätt så långt bort från mina vänner och släktingar..? Flytta in hos honom, foga mej till deras redan existerande liv? Är jag inte riktigt klok!? Hur vågar jag egentligen? Det har ju varit min störta rädsla sedan Roger mer eller mindre kastade ut mej, att återigen vara beroende av en mans nåd för att få bo kvar.

Som Bob Hund sjöng i någon låt- "Rusar som en tjur rakt in i nästa", är det det jag håller på med? Har jag inte lärt mej någonting av mina hjärtsmärtande år? Slickade jag bara såren för att uppleva alltihop en gång till? Då vore jag ju dummare än jag själv förstått...

Nästa vecka, efter det att flyttlasset gått till Mora, ska vi skriva om hyresavtalet, så att vi hyr gemensamt. Förhoppningsvis kan det minska känslan av att vara inneboende, trots att jag ju är ekonomiskt beroende av HH. Min första lön kommer ju inte förrän i slutet av juli och då bara för några få dagar i juni...

Tänk vad gamla rädslor kan ställa till det, när man ger dem utrymme i huvudet. Kanske borde jag istället för att tänka försöka stänga av knoppen och lyssna på kroppen istället...? För det känns ju oerhört bra med HH, han har aldrig gett mej en enda anledning till att tveka på att han vill mitt bästa och älskar mej.