Flykt

Jag vill fly. Vill packa väskan, halta bort till busshållplatsen och ta mej ner till tågstationen. Hoppa på första tåg som tar mej härifrån och sedan bara hålla mej undan. Flyktbeteende. Så jäkla omoget! Det är inte det som kommer hända, jag kommer på sin höjd börja packa väskan. Jag är för medveten om mitt beteende för att låta det ske, låta mej svepas med av vindar som snarare stjälper än hjälper. Stanna och slåss, det är vad jag ska göra. Inte rymma iväg och ge upp.
---
Det är tjafsigt nu. Kanske är det jag, kanske är det HH, kanske är det båda två. Det spelar egentligen ingen roll, för vi triggar i vilket fall varandra till oändliga tjafs om allt mellan himmel och jord. Och vi har gjort så i ungefär en vecka nu. Förra veckan vid den här tiden fick jag mens, och vi båda andades liksom ut. Aha- det var PMS som gjorde att allt blev osamsheter och gräl! Men i så fall borde det ha gått över nu, vi borde vara supersams och urgulliga mot varandra igen nu, men det är vi inte. Varken jag eller HH. Oavsett om han kommer med blommor eller om jag fixar och donar här i lägenheten, så finns taggen av irritation och lättretlighet kvar, och så länge taggen finns där, kommer minsta motgång bli till tjafs.
---
Hur bryter man en ond spiral, hur löser man tjafs som beror på tjafs som beror på tidigare tjafs? Hur drar man ett streck över allt och börjar om? Jag är inte långsint, jag är explosiv. HH verkar inte heller vara långsint, så varför är det så svårt att bara släppa taget och fortsätta framåt?

Jag vill inte. Vill inte ha det så här, för det drar fram en massa gamla rädslor hos mej som gör att jag drar felaktiga kopplingar mellan vad som händer nu och det som hänt i det förflutna.
Jag vill inte. Vill inte somna osams, vakna osams, gå igenom hela dagar med muttrande och gruffande, där allting misstolkas och överanalyseras. Där vi tror att vi kommunicerar, men hela tiden går förbi varandra och missförstår. Med flit? Nej det tror jag inte. Det vill jag inte tro.
---
HH frågade mej igår om jag ville göra slut. Det är klart att jag inte vill det, det handlar inte om det. Det handlar inte om huruvida vi ska fortsätta vara tillsammans eller inte, utan snarare om hur vi ska vara tillsammans. Hur vi ska lösa allting. Hur vi ska hitta vårt sätt att leva. Vårt sätt att älska. Vårt sätt att få våra liv att passa ihop, så att båda blir nöjda. Hur vi ska göra med barnfrågan, hur vi ska bo ihop på för vis, hur jag ska hantera hans barn, hur vi ska inreda, hur vi ska dela upp arbetsuppgifterna i hemmet, hur vi planera och hur vi ska prioritera.

Visst, det är en himla massa "hur", men det är inga "om". Hos mej finns inga om. Vi kommer att klara det, frågan är bara...hur.
Och jag ska inte fly ifrån alltihop, bara för att det känns som den enklaste utvägen, jag ska stanna kvar här och fortsätta prata med HH i eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Ska försöka lämna mina hjulspår och se saker från hans perspektiv, försöka ändra lite på mej, om jag ser att han försöker ändra lite på sej. Kompromissa. Kasta min stolthet. Fortsätta älska.