Vänner/kompisar/bekanta

Jag har funderat hela dagen på mitt förhållande till mina vänner. Det är komplicerat, precis som alla andra relationer, men frågan är om inte förhållandet till vännerna är det som är krångligast?

Det händer nämligen ofta att jag känner mej besviken på personer som jag räknar som vänner, eftersom jag inte tillåts delta i viktiga och avgörande skeden i deras liv. Jag vill så hemskt gärna finnas där när någon mår dåligt, vill kunna hjälpa, vill lyssna, trösta, eventuellt ge något råd, men framför allt vara en person som mina vänner vänder sig till när livet är tungt.

Jag tycker det är så svårt att hantera att inte bli insläppt, inte tillåtas delta, att inte få förtroendet... Eftersom jag vill kunna anförtro mej till dem, vill ju jag att de ska anförtro sej åt mej, annars är inte vänskapen jämlik.

Det här är ett återkommande ämne i min blogghistorik, och jag kommer liksom inte runt det. Över det. Har så svårt att bara rycka på axlarna och tänka "okej so what, vi är väl vänner ändå, men bara inte så nära som jag hade önskat", utan jag blir istället ledsen och besviken. Vad är det med mej som gör att mina vänner väljer att anförtro sej till andra än mej, vad är det hos mej som inte inbjuder till att dela nakenhet och sårbarhet?

Det finns förstås olika nivåer av vänskap, och jag måste kanske inse att flera av mina vänner egentligen är kompisar, att några kompisar snarare är bekanta, och att de riktigt nära vännerna är skrämmande få. Men det vill jag liksom inte, och därför fortsätter min trägna besvikelse när jag märker att jag inte är invigd i någon av mina vänners problem och funderingar.

Har i alla fall haft en otroligt skön eftermiddag i Boulognern med Cissi, det har visat sej att vi är i lite samma situation vad det gäller framtiden och familjeplaneringen.