Vi var på hockey i lördags, Mora- Västerås (5-3 blev resultatet, vinst förstås) och jag hejade på elever till höger och vänster, både från Sollerön och Mora. Tur i oturen kanske att jag bara vickar på två skolor just nu- tänk om jag skulle känna elever från alla skolor i Mora kommun!!...
Igår när jag vickade sa den ena eleven efter den andra "jag såg dej på hockeyn", och jag måste erkänna att jag nog bara sett hälften av dem som sett mej, alltså har de ögonen på sin lärare även utanför klassrummet. Och alltså, jag är en offentlig person så tillvida att jag inte kan koppla bort mitt yrke på min fritid och inte hälsa eller låtsas se/känna igen dem när vi möts utanför skolan.
Jag kan med andra ord, precis som vi diskuterade på högskolan, inte bete mej hur som helst på min fritid, utan behöver tänka mej för så att jag fortfarande är en bra förebild för eleverna. Att vara lärare blir på det viset mer av en livsstil och en del av ens person, än vad det är ett regelrätt yrke.
Och om man fortsätter den här tanken på att man är en offentlig person som lärare, så innebär det egentligen att läraryrket är det bästa tänkbara när man flyttar till en ny ort, eftersom man ganska automatiskt får en hel drös människor att hälsa på när man går på stan, ser på hockey eller handlar på affärn!
Så här roligt är det för det allra mesta att jobba som lärare! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar