Kärlekens förändring

Jag satt idag och försökte skriva ett brev, men brev blir bara svårare och svårare att skriva. Det känns som om det är för svårt att hålla kvar en tanke tills dess att jag skrivit ner orden, den flyger iväg och så blir det mer lösryckta meningar som inte håller ihop. Då är det enklare via tangentbordet, det går ju fortare!

Jag funderar kring kärlekens förändring, och utveckling. För den gör ju det, förändras. Och ibland är det till det bättre och ibland till det sämre, och ibland nästan samtidigt! Det blir jag inte rikigt klok på...
I början när jag och HH hade träffats så pratade vi flera timmar i telefon varje kväll, vi hade hur mycket som helst att prata om, vi ville ju lära känna varandra, allt var nytt, spännande, intressant. Till och med de saker vi inte var överens om var kul, då blev det ju debatt och diskussion...

Nu när vi inte ses på ett par dagar och ska kvällsprata känns det ibland som om det är mer av ett ytligt avhandlande om vad som hänt hos varandra under dagen. Och efter det, ja då börjar någon film på teven, eller så är man för trött för att fortsätta, alltid är det något som kommer emellan och som gör att samtalen aldrig når något djup eller nån intensitet.

Kanske är det inte bara negativt, kanske är det bra att man är så pass trygg med sin partner att man kan klara sej ett par dagar utan att prata med varandra, att man ändå vet var man har varandra liksom. Kanske har vi nått en punkt där det inte finns supermycket mer att lära känna om varandra, kanske är det någon slags vila som man borde känna.

Jag blir bara orolig för att det är en utveckling åt ett annat håll.

Vill inte glida ifrån HH vad det gäller att dela tankar, känslor och upplevelser. Vill vara den som vet mer än någon annan, som är den allra bästa vännen. Min värsta mardröm är att en dag vakna upp och märka att vi inte pratar längre, att vi låter teven underhålla oss på kvällarna och bara kommunicerar om vardagliga saker och praktiska göromål. Vilken fasa! Så vill jag inte leva!