Rent allmänt så har jobbet i Älvdalen förändrat mycket i mitt liv.
Fasta rutiner, arbete måndag till fredag. Fast lön, månadslön till och med.
Långa dagar- när jag går till samåkningen går jag 6:30 hemifrån och kommer hem ca 18, när det är jag som kör blir dagarna lite kortare. Det är rättning, planering, inbokning av utvecklingssamtal, vanliga samtal med föräldrar. Sedan kom själva utvecklingssamtalen, med ännu längre dagar...
---
Det känns lite grann som att jag har sovit, jobbat, rättat, ätit och skitit, och i stort sett ingenting mer i veckorna sen senaste tiden.
Nu har jag påsklov och allting hinner komma ikapp. Jag hinner bli småförkyld, hinner börja grubbla på framtiden och livet. Hinner krisa till allting i min tillvaro, och vända allt över ända. Det hade jag aldrig hunnit en vanlig arbetsvecka. (fan för lov!)
---
Min underbara HH är fortfarande min underbara HH, det kommer han alltid att vara. Sen får vi se vad som händer utöver det. Var jag kommer bo, var jag kommer arbeta, var jag kommer...få mitt barn. För ett barn vill jag ha, så innerligt innerligt gärna vill jag bli mamma och få uppleva allt som tillkommer med att bli förälder.
Detta är något jag inte kan bli i HHs omedelbara närhet, jag måste fjärma mig från honom- distansera mig från kärleken för att få uppleva en kärlek till. Kanske, eventuellt, om om om om.
---
Det känns helt overkligt att försöka avsluta en kärleksaffär som till högsta grad är levande och aktiv, för att man söker något bortanför relationen som är så osäkert som ett barnskaffande.
Jag måste väl vara knäpp i skallen!
