So unsexy- Alanis Morisette

So unsexy- Alanis Morisette

Oh these little rejections how they add up quickly.
One small sideways look and I feel so ungood.
Somewhere along the way I think I gave you the power to make
Me feel the way I thought only my father could.

Oh these little rejections how they seem so real to me
One forgotten birthday I´m all but cooked
How these little abandonments seem to sting som easily
I´m 13 again, am I 13 for good?

I can feel so unsexy for someone so beautiful
So unloved for someone so fine
I can feel so boring for someone so interesting
So ignorant for someone of sound mind.

Oh these little protections how they fail to serve me
One forgotten phone call and I'm deflated
Oh these little defenses how they fail to comfort me
Your hand pulling away and I'm devastated.

When will you stop leaving baby?
When will I stop deserting baby?
When will I start staying with myself?

Oh these little projections how they keep springing from me
I jump my ship as I take it personally
Oh these little rejections how they disappear quickly
The moment I decide not to abandon me.

Jag tycker att Alanis Morisette skriver grymma texter. Det är ju sådär man känner det ibland, och ändå finns vetskapen där om att det bara är jag själv som kan hjälpa mej genom att sluta vara hård mot mej själv, och älska mej själv. Älska dej själv som du älskar din nästa, och så var vi där igen. Kan man älska någon annan om man inte är kapabel till att älska sej själv?...

Heja Serbien!

Nu har de chans att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen igen! Minns var ni hört det först. En kanonbra låt!
---

Själv sitter jag och fördriver tid i lägenheten i Gävle. Skönt att man har dator och teve, för tiden går lite fortare tack vare dessa medier. Facebook. Spotify. Schlagergenomgång på SVT1.

Knät gör lite ont igen nu eftersom jag försökte sätta mej på knä (inte bra!), annars går den knäliga utvecklingen verkligen åt rätt håll, det blir bättre för varje dag. Snart släpper jag kryckorna!

Inte tack var mej, väl?

Så ändrades allting. Hux flux och till synes helt utan min inverkan. Var det verkligen så?
När HH kom hem från jobbet igår var allt annorlunda. Det var som att de isande vindarna som blåst mellan oss den senaste veckan hade slutat blåsa kyla över oss, och istället var värmen tillbaka. Vårvindar friska svepte in över vår relation, och vi var som vanligt igen. Kanske till och med lite mer tillgivna än vanligt. Som om det till slut inte går att tjafsa mer och man ger upp, jag vet inte. Jag känner mej inte delaktig eller ansvarig för förändringen, den "bara blev". Och hur som helst, jag är väldigt glad åt att vi är tillbaka.
---
Lycka är att sjunga HH till sömns, lycka är att känna hans vibrerande snarkningar mot min bröstkorg i tevesoffan, lycka är att hoppa på kryckorna bredvid honom och sneglande inse att min karl är den finaste som finns... Lycka är att rida ut stormar och överleva istider. Lycka är att få uppleva både uppgångar och nedgångar ihop, och känna att man blir starkare av dem!

Nu sitter jag här och lyssnar på Lolita Pop och väntar på att klockan ska bli två och att familjen ska komma hem igen. Då ska vi motorsåga ner buskarna vid ingången, de tjocka grenar som är kvar och som jag inte rår på med sekatören. Det kommer att bli fint, vårkänsligt.

HH har haft i uppdrag att hitta något lämpligt smeknamn på mej, och det senaste han försöker med är Prinsessa.

Princess- Lolita Pop

Hey Princess- Popsicle

Vi får väl se om HH kommer på det ultimata smeknamnet snart, tror inte att prinsessa kommer få fotfäste riktigt. Hans försök med Hönan gick inte heller hem helt och hållet...!

Hönan Agda- Cornelis Vreeswijk

Rap-Hönan- Electric Banana Band

Vem kan man lita på - Björn Afzelius och Mikael Wiehe

Flykt

Jag vill fly. Vill packa väskan, halta bort till busshållplatsen och ta mej ner till tågstationen. Hoppa på första tåg som tar mej härifrån och sedan bara hålla mej undan. Flyktbeteende. Så jäkla omoget! Det är inte det som kommer hända, jag kommer på sin höjd börja packa väskan. Jag är för medveten om mitt beteende för att låta det ske, låta mej svepas med av vindar som snarare stjälper än hjälper. Stanna och slåss, det är vad jag ska göra. Inte rymma iväg och ge upp.
---
Det är tjafsigt nu. Kanske är det jag, kanske är det HH, kanske är det båda två. Det spelar egentligen ingen roll, för vi triggar i vilket fall varandra till oändliga tjafs om allt mellan himmel och jord. Och vi har gjort så i ungefär en vecka nu. Förra veckan vid den här tiden fick jag mens, och vi båda andades liksom ut. Aha- det var PMS som gjorde att allt blev osamsheter och gräl! Men i så fall borde det ha gått över nu, vi borde vara supersams och urgulliga mot varandra igen nu, men det är vi inte. Varken jag eller HH. Oavsett om han kommer med blommor eller om jag fixar och donar här i lägenheten, så finns taggen av irritation och lättretlighet kvar, och så länge taggen finns där, kommer minsta motgång bli till tjafs.
---
Hur bryter man en ond spiral, hur löser man tjafs som beror på tjafs som beror på tidigare tjafs? Hur drar man ett streck över allt och börjar om? Jag är inte långsint, jag är explosiv. HH verkar inte heller vara långsint, så varför är det så svårt att bara släppa taget och fortsätta framåt?

Jag vill inte. Vill inte ha det så här, för det drar fram en massa gamla rädslor hos mej som gör att jag drar felaktiga kopplingar mellan vad som händer nu och det som hänt i det förflutna.
Jag vill inte. Vill inte somna osams, vakna osams, gå igenom hela dagar med muttrande och gruffande, där allting misstolkas och överanalyseras. Där vi tror att vi kommunicerar, men hela tiden går förbi varandra och missförstår. Med flit? Nej det tror jag inte. Det vill jag inte tro.
---
HH frågade mej igår om jag ville göra slut. Det är klart att jag inte vill det, det handlar inte om det. Det handlar inte om huruvida vi ska fortsätta vara tillsammans eller inte, utan snarare om hur vi ska vara tillsammans. Hur vi ska lösa allting. Hur vi ska hitta vårt sätt att leva. Vårt sätt att älska. Vårt sätt att få våra liv att passa ihop, så att båda blir nöjda. Hur vi ska göra med barnfrågan, hur vi ska bo ihop på för vis, hur jag ska hantera hans barn, hur vi ska inreda, hur vi ska dela upp arbetsuppgifterna i hemmet, hur vi planera och hur vi ska prioritera.

Visst, det är en himla massa "hur", men det är inga "om". Hos mej finns inga om. Vi kommer att klara det, frågan är bara...hur.
Och jag ska inte fly ifrån alltihop, bara för att det känns som den enklaste utvägen, jag ska stanna kvar här och fortsätta prata med HH i eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Ska försöka lämna mina hjulspår och se saker från hans perspektiv, försöka ändra lite på mej, om jag ser att han försöker ändra lite på sej. Kompromissa. Kasta min stolthet. Fortsätta älska.

7th heaven

Vad har egentligen hänt med den serien? Den som brukar vara proppfull av moralkakor och kristna värderingar... Man brukar veta vad man får när man käkar sin lunch med familjen Camden, men inte nu längre! Idag bestod hela avsnittet av en urförbannad Lucy, och en storfamilj som liksom strök runt väggarna för att inte göra henne upprörd i onödan. Vad har hänt?

I sann paranoid anda, funderade jag ett tag på om serien blivit någon slags spegel av mitt eget liv, och att Lucy reflekterade mitt eget beteende på något märkligt sätt, genom tid och rum. Om jag hade suttit där och strålat av lycka, kanske Lucy betett sej annorlunda? Det är en befängd tanke, men jag kan inte riktigt släppa den.

Antagligen fäste jag mej vid hennes beteende för att det liknar mitt eget. Känner mej som en riktig tjurtjej just nu. Det är inte mycket som är värt att le stora leenden åt, eller känna glädje ända in i själen över.
-Kanske är det på grund av knät: kryckhoppningen och invaliditeten som gör mej isolerad och smått handlingsförlamad. Kanske beror det på något helt annat? Tänk om jag hade haft en personlig psykoanalytiker att plocka fram närhelst jag ville analysera mej själv? Gissa om hon skulle få mycket att göra!

Det känns som att jag är ännu en ny människa nu mot hur jag var när jag träffade HH, inte nödvändigtvis vare sej bättre eller sämre, bara annorlunda. Hur många nya människor måste man bli? Kan det inte räcka snart? Jag skulle bara vilja lära känna mej själv, förstå hur jag funkar och med hjälp av det kunna undvika en del gräl och tjafs. Om jag var säkrare på mej själv skulle jag säkert kunna slappna av och hantera livet bättre?
---
Vi pratade om självbild för någon helg sedan, jag och HH. Kanske känner du igen det, att man tror att man ser ut på ett visst sätt tills man råkar se sej själv i t.ex. ett skyltfönster eller en spegel, och inser att man ser helt annorlunda ut? Ibland när jag går på stan kan jag få för mej att jag går där och ser rätt cool ut, men allt ändras när jag ser mej själv- då ser jag bara stora lår, trång jacka, korta ben, dubbelhaka och töntig frisyr. HH menar att jag tittar efter de sakerna, och därför ser dem. Därför missar jag en massa andra saker med mej som är snygga och coola, och kanske har han rätt... Jag vet bara inte vad det skulle vara för något. Vad är det som är snyggt och coolt med mej och mina kläder, min personlighet...? Vad utstrålar jag? Vem är jag? Vilken bild ger jag andra omedvetet? Hur uppfattas jag av människor som inte känner mej? Och hur uppfattas jag av de som redan känner mej? Vet inte vad som är mest intressant egentligen!

Det fanns ett program på teven förut som hette "how to look good naked". I det programmet fick en mullig tjej se sej själv på stora affischer i en storstad och okända personer på gatan fick kommentera henne. De såg alla positiva saker med hennes utseende och hennes kropp, saker som hon själv inte såg. Kanske skulle jag också må bra av att höra från andra vad som är bra med mej? Men ska det verkligen behövas? Ska man inte kunna hitta den inre styrkan, självsäkerheten som gör att man kan vila i någon slags trygghet om att man är bra och duger, oavsett om man får bekräftelse från någon annan eller inte?

Önskar mej ett 7th heaven-avsnitt om självkänsla, så att jag kan lära mej av Lucy hur man gör!

om Beröring

"touch me, touch meeee..." nynnas det i mitt huvud. Tror det är en Depeche Mode låt, men hittar den inte när jag googlar. Kanske vet du vilken jag menar?

Det känns som flashbacks till en annan tid, i ett annat liv då jag törstade som en dåre efter någon slags beröring, och då beröring i form av bekräftelse på något sätt tror jag. Det fanns ett annat liv då beröringen, eller snarare sagt bristen på beröring, gjorde mej sjuk. Sjuk av oro, sjuk av känslor av att jag inte dög, att jag inte var någon att tycka om, eller vilja ta på. Det var en tid då jag undvek att visa mej utan kläder för partnern, eftersom det gjorde så ont att vara naken utan att få vare sej blickar eller beröring. Bekräftelse. Och de senaste dagarna har varit som någon slags enorm flashback. Återigen finner jag mej själv byta om inuti handduken efter duschen, eller vänta tills HH försvunnit in på toa på morgonen innan jag kliver upp ur sängen och skyndsamt sätter på mej kläderna tills han är tillbaka. Återigen finner jag mej ligga där i sängen och liksom skrika inombords efter beröringen, som liksom inte kommer...

Nu är det ju inte samma situation i övrigt, så anledningen till beröringsbristen nu är inte densamma som då. Nu är det kanske snarare brist på grund av småtjafs, trötthet och irritation som beröringen uteblir, det är ingen kärlek som är på väg att tyna bort. Men rädslan inom mej är på något vis sammankopplad med den rädslan jag kände då...Tänk om jag återigen inte duger i min älskades ögon? Hur ska jag då överleva?

Det är inte sex jag pratar om, tro inte det. Det handlar istället om de där mjuka strykningarna över ryggen, en hand som hittar en annan i halvslummer, eller stryker bort en hårtest från ansiktet. En arm runt axlarna när man går på affären, eller en smekning i förbifarten när man står och diskar. En bekräftelse på att någon tänker på en, längtar efter en, tycker att man är värd att ta på. Det handlar inte om sex, det handlar om att vårda en relation tycker jag. Om man ser par som varit ihop länge och ser att de fortfarande rör vid varann, då känns det hoppfullt tycker jag, då vet man att det finns en intimitet och en närhet mellan dem som fortfarande lever trots alla år tillsammans. Det behöver ju inte vara grovhångel och "balla balla" för det....

Ett snack med den där uppe

Ju mer jag läser om religioner och trosutövning, och faktiskt delvis också historia, desto mindre känner jag att jag vet om vad jag själv egentligen tror på.

Förut var det så enkelt: jag tror på Gud, sa jag om någon frågade, och så var det inte mer med det. Men nu, när jag läst om kristendomens utveckling, om stridigheterna mellan samfunden och de olika förgreningarna, när jag läst om andra religioner än den kristna och märker att det är mer som förenar än som skiljer dem åt.. då blir jag osäker på vad jag själv egentligen ska tro på.

För att jag ska tro på något, det är jag övertygad om. Det finns något högre än jag själv, större än livet, något som vet mer och förstår mer, även om det kanske inte har någon reell makt att kunna förändra ett liv eller så.

Gud? Gudinna?
Ett gott väsen? En kraft? Något att tillbe i alla fall, någon att snacka med om saker som är svåra och någon att hitta styrka hos när det känns som att min egen styrka inte räcker till. Kanske kan det räcka så tills vidare?
---
Igår eftermiddag tog jag och HH picknickkorgen och fyllde den med käk och bubbel och gick ut till Alderholmen för att käka middagen i det gröna. Hittade en supermysig plats på en brygga och satt sedan där och skålade i bubbel, åt grillad kyckling, potatissallad och brytbröd med mjukost och gurka i vinegrette. Det var så himla mysigt, bara lite lite för kallt för att kunna njuta till hundra procent. Och sen...på vägen hem från detta mysiga..förstörde jag alltihop, allt det mysigt romantiska...för jag började prata om barn.

Barn, detta förbjudna område, detta minfält av svåra frågor och smärtsamma funderingar. Jag hade massor av chanser att avbryta, ändra diskussionsämne, men på något sätt så kändes det som att jag var starkare än vad jag någonsin förut varit vad det gäller ämnet. Jag vågade trycka på lite mer än jag gjort tidigare, vågade ställa än mer obehagliga frågor, vågade lyssna på än mer obehagliga svar... Det gick bra. Till en magisk gräns, och när den gränsen var nådd, fanns bara tårarna kvar. Så sista biten hem från stan gick jag med tårfyllda ögon och försökte fokusera på mobilen bara för att inte brista ut i hysterisk ledsengråt ute bland folk. Ett par meter bakom en lika tyst HH gick jag och visste knappt vart jag skulle ta vägen... Den smärtan som kommer i mej när vi haft barnsnacket, den smärtan kan jag knappt beskriva. Det är nästan som att bli dumpad, det är nästan som att få hjärtat krossat. Och ändå är det inte det HH vill. Det är inte hans fel att han inte kan känna det jag känner inför barn. Det är snarare tvärtom, han har inte gjort något fel, han är ärlig, rak, uppriktig- han lurar mej aldrig och invaggar mej aldrig i någon slags falsk bild av att allt ordnar sej med tiden.
När jag så till slut kommit in i lägenheten, skyndade jag mej in på toan och lät de undanträngda tårarna komma forsande. Jag satt där inne, vem vet hur länge, och bara lät allting komma över mej, medan jag pratade tyst för mej själv. Jag bad om styrka, styrka och ork att orka vara rättvis och sann både mot mej själv och HH. Han ska inte behöva ta någon skit för sitt beslut. Och jag ska inte behöva utplåna mej själv och min längtan. Så hur gör man? Jag bad om hjälp, och sköljde sedan ansiktet i iskallt vatten innan jag gick ut till HH som stod och diskade upp vår picknick. Försökte prata, men det var kroppen som fick hjälpa mej att uttrycka mej: en hand mot skuldran, ett gråtfyllt huvud mot ryggen... Sedan gick jag min väg och lät saken bero.

Gjorde jag rätt?
Hur skulle du ha gjort?

Sovande älskling

Du ligger i min säng nu, min sovande älskling. Lite röd om kinderna av värmen i sängen, rufsig och ihopkurad i fosterställning med mitt reservtäcke slingrat kring kroppen. Nu säger du god morgon, och jag tror att du vaknar, men när du frågar vad klockan är och att du då hinner köpa en present till Åke innan klockan ett, så förstår jag att du fortfarande sover, och har tagit efter min vana att prata i sömnen.
Du ligger där, äntligen, du ligger i min säng och låter den bli full av doft av min käraste HH, du låter mej se dina fötter sticka ut från täcket i fotändan, kanske är allting i min värld lite för kort för dej...? till och med sängen ser det ut som ibland.

Jag tycker om fötter, det har jag nog alltid gjort. Minns en nyårsafton för tio år sen när jag ch Sara firade i Falun hos Stefan och Erik, och jag fick Magnus stora fuktiga fötter i mitt ansikte, och jag minns att jag verkligen gillade det. Samma sak är det med dina, om de bara inte vore så kittliga skulle jag med glädje ha dem i mitt ansikte, kyssa dem, smaka på dem. Eller som du gjorde igår, det känns som en utveckling av fotfetischen..

Nu snarkar du lätt, och jag avundas dej för att du har så lätt att somna om. Själv har jag varit vaken en timme nu, packat inför påsken, veckan efter och helgen därefter som innebär utgång i Hedemora. Solen skiner bakom gardinerna, jag hör fågelkvitter och känner verkligen att jag börjar ladda för att skapa den där underbara påsken som jag hoppats på, det blir inte bättre än man gör det till, och jag vet att förutsättningarna verkligen finns där! Bara det att jag får vara med dej min kära, gör det härligt, och att sen få träffa en massa underbara vänner under vår turné känns bara ännu bättre. Tror inte det kan bli bättre, särskilt inte när solen skiner! Hoppas på att kunna ha lågskor och kjol, utan att frysa!

Jag ska krypa ner hos dej igen nu, är lite för trött för att tycka att det är mysigt att sitta uppe och vänta tills du vaknar. Vill krypa ner och gosa in mej mot din sängvarma kropp och kyssa området mellan dina skuldror. Min älskade- nu kommer jag!

Påsktider

det börjar närma sej nu, om bara några timmar är min käraste bengt här och vi får äntligen ses igen, efter 3 veckor ifrån varandra. Det är egentligen inte klokt, men man klarar det ju när man måste. Man klarar av kvällsprat om nonsenssaker, kvällsprat om kapitalism och annan politik, man klarar av att missa en massa i den andres liv, ombyggnationer och förnyelse, man klarar av den andres utekvällar, vinkvällar med grannar och kompisar, man klarar av en eller annan bakfull förmiddag utan den andre. Man klarar av att äta själv (i mitt fall) och att diska själv (i HHs fall) men aldrig att det är lika kul som det är när man är tillsammans.

Lyssnade på sången som jag och HH spelade in en kväll på väg hem från puben, och återigen slås jag av den där märkliga känslan- lycka är att få lära känna HH. Lycka är att hitta en person som man kan skratta, flamsa, tramsa, toka och busa med, lika väl som man kan gråta, skrika och bråka med.. Lycka är att hitta en person som både är en nära vän, en underbar älskare, och en diskussionspartner. Lycka är att lära känna HH.

"Han är femton, vet hur man ska göra, tror att att han är bäst, moped, moped moped..",

det är texten till vår sång.

Jag tror att det kommer att bli en fantastisk påsk, förutsättningarna finns verkligen där! I morgon förmiddag åker vi iväg och vem vet, kanske står vi utanför din dörr och ringer på?