Jag tänkte bara skriva en snabbis, medan spenat-och-fetaostpajen gräddas färdigt och den sista packningen iordningsställs. Om en liten stund ska jag vandra iväg mot tågstationen för att ta mej till Säter, till Runes Ur och Snygg-Per för att synundersöka mej och skaffa nya linser. Det är typ den enda lyx jag tycker att jag kan unna mej den här sommaren, att åtminstone kunna se när jag badar! Är det för mycket begärt? Va, va, va?
---
Det blir en fin helg tror jag, middagar, lekar, släkt och vänner och förstås jordgubbar! Jippie!
2010-06-24
2010-06-20
En dålig dag
En dålig dag kan till exempel börja redan kvällen före. Med missförstånd och somnanden i soffor. Sen kan den dåliga dagen fortsätta med en natt full av mardrömmar och obehagskänslor, och en sambos som inte vaknar när man behöver dem.
Och när den dåliga morgonen gryr är den redan dålig, då spelar det ingen roll hur mycket man försöker knipa igen munnen för att inte låta gnäll och tjafs slippa ut genom läpparna. Då spelar det ingen roll med någonting tror jag. Det är bara att fortsätta knipa igen och längtansfullt se på klockan och hur dess visare långsamt vandrar fram mot en ny dag, en förhoppningsvis bättre dag.
Det är jobbigt att ha dåliga dagar. Men en sak som är skön är i alla fall att de dåliga dagarna på sätt och vis är bundna till vissa personer. För när jag åkte till Kättboåsen och hälsade på Lisa, hennes kille Mathias och lillasyster Sandra, var den dåliga dagen som bortblåst. Det var skönt med promenad, trädgårdsfix och snack vid trädgårdsmöbeln! Den dåliga dagen återvände inte förrän jag närmade mej Mora på nytt.
"Första helgen som sambo", nu ska jag verkligen bo in mej, vi ska njuta av varandra, av möjligheterna som finns nu när jag bor här uppe. Och så blir inget som man riktigt tänkt sej. Den där förbannade besvikelsen! Tänk vad livet vore härligt om ingen besvikelse fanns! Ska försöka leva mer i nuet och planera mindre, för utan att planera kan man ju inte bli besviken...Eller?
Och när den dåliga morgonen gryr är den redan dålig, då spelar det ingen roll hur mycket man försöker knipa igen munnen för att inte låta gnäll och tjafs slippa ut genom läpparna. Då spelar det ingen roll med någonting tror jag. Det är bara att fortsätta knipa igen och längtansfullt se på klockan och hur dess visare långsamt vandrar fram mot en ny dag, en förhoppningsvis bättre dag.
Det är jobbigt att ha dåliga dagar. Men en sak som är skön är i alla fall att de dåliga dagarna på sätt och vis är bundna till vissa personer. För när jag åkte till Kättboåsen och hälsade på Lisa, hennes kille Mathias och lillasyster Sandra, var den dåliga dagen som bortblåst. Det var skönt med promenad, trädgårdsfix och snack vid trädgårdsmöbeln! Den dåliga dagen återvände inte förrän jag närmade mej Mora på nytt.
"Första helgen som sambo", nu ska jag verkligen bo in mej, vi ska njuta av varandra, av möjligheterna som finns nu när jag bor här uppe. Och så blir inget som man riktigt tänkt sej. Den där förbannade besvikelsen! Tänk vad livet vore härligt om ingen besvikelse fanns! Ska försöka leva mer i nuet och planera mindre, för utan att planera kan man ju inte bli besviken...Eller?
2010-06-17
Konst och religion
Nu är jag tillbaka på högskolan. När jag tryckte på sänd-knappen i fredags trodde jag väl knappast att det skulle ta mindre än en vecka innan jag var tillbaka, men det är jag. För att ytterligare utöka mina möjligheter till arbete som lärare i höst har jag beslutat mej för att försöka få till den avslutande delen av en kurs som jag läst parallellt med både Pedagogik C och Religion och Sexualitet den här terminen...Rätt schysst att få 60 hp registrerade under en enda termin...
---
Så därför sitter jag här och skriver om konst kopplat till religion, om Lars Vilks och Elisabeth Ohlson-Wallin, och återigen slås jag av hur fantastiskt kul det är att lära sej saker! Kanske har jag inte pluggat färdigt, kanske fortsätter jag med någon distanskurs i höst...Vem vet?
---
Idag fyller pappa år, så efter plugg och nyckelinlämning på Kåren, ska jag ta tåget till Falun och fira honom en smula- han bjuder på grillat och presenten blir att jag dyker upp. Sedan tar jag sista tåget från Borlänge för att äntligen få somna bredvid HH i dubbelsängen i Mora i natt. Har sovit på Cissis soffa två nätter nu och även om den är skön, så längtar jag till min säng, vår säng, vår säng och vårt liv, och vår första helg som sambos! Wohooo!
2010-06-15
Flyttkaos
Antalet kartonger som fortfarande är ouppackade är nere i 4, och det känns skönt! Det börjar så smått se ut som ett hem här, ett väldigt mixat hem- vårt hem!
Jag ska ta lite kort och lägga ut här för dej som inte har möjlighet att komma upp och hälsa på. Men det blir nog inte förrän till helgen, för idag bär det av neråt landet igen, tillbaka till Gävle för ett par dagar av intensivt pluggande på den tredje och sista kursen jag gått denna termin. Sen är det baske mej klart, och anledningarna till att åka till Gävle efter det är enbart för att träffa Cissi eller Thres, nöjesresor med andra ord! Härligt!
Jag har ingen som helst lust att åka, men a woman has to do what a woman has to do... Och nycklarna behöver lämnas tillbaka, och en flyttstädningsinspektion ska helst genomföras. Hoppas det hinns med!
Skulle mycket hellre vara kvar här uppe, nu när jag faktiskt ska bo här, känns det som att jag bara vill boa in mej och inte åka iväg direkt. Vill få till en lägenhet som speglar både min och HHs personlighet, och samtidigt att det är en lägenhet som barnen trivs i. Och det gör de nog så fort alla kartonger är borta och livet på sätt och vis kan återgå till det normala, bara med andra tallrikar i skåpen och andra gardiner i fönstren... Jag som var så orolig innan flytten kan känna att allt är lugnt nu, jag har bestämt mej för att njuta av nuet istället för att oroa mej för en eventuell framtid!
Jag ska ta lite kort och lägga ut här för dej som inte har möjlighet att komma upp och hälsa på. Men det blir nog inte förrän till helgen, för idag bär det av neråt landet igen, tillbaka till Gävle för ett par dagar av intensivt pluggande på den tredje och sista kursen jag gått denna termin. Sen är det baske mej klart, och anledningarna till att åka till Gävle efter det är enbart för att träffa Cissi eller Thres, nöjesresor med andra ord! Härligt!
Jag har ingen som helst lust att åka, men a woman has to do what a woman has to do... Och nycklarna behöver lämnas tillbaka, och en flyttstädningsinspektion ska helst genomföras. Hoppas det hinns med!
Skulle mycket hellre vara kvar här uppe, nu när jag faktiskt ska bo här, känns det som att jag bara vill boa in mej och inte åka iväg direkt. Vill få till en lägenhet som speglar både min och HHs personlighet, och samtidigt att det är en lägenhet som barnen trivs i. Och det gör de nog så fort alla kartonger är borta och livet på sätt och vis kan återgå till det normala, bara med andra tallrikar i skåpen och andra gardiner i fönstren... Jag som var så orolig innan flytten kan känna att allt är lugnt nu, jag har bestämt mej för att njuta av nuet istället för att oroa mej för en eventuell framtid!
2010-06-08
Spontanitet!
När jag satt vid datorn för ungefär en halvtimme sedan, och i full koncentration försökte få till en slags sammanfattning av uppsatsen som jag ska opponera på i morgon, hände något märkligt. För att uppnå högsta möjliga koncentration har jag märkt att jag behöver lyssna på musik som jag inte förstår texterna till, och således hade jag min Afrikanska spellista på Spotify rullande, men mellan låtarna hördes fortfarande trummor... Hur kunde det komma sej egentligen? Jag hade hört det ett par gånger innan jag kom på att trumljudet kanske kom utifrån och inte från Spotify. Så jag öppnade balkongdörren och hörde med ens mycket tydligare hur hela Villastaden vibrerade av Afrikanska trummor. De liksom ekade mellan de gedigna huskropparna och jag blev givetvis väldigt nyfiken!
Så jag kastade på mej lite kläder och begav mej ut på jakt efter musiken- utan att ha en aning om var de kom ifrån eller varför de hördes. Min hörselspaning ledde mej mot Konserthuset där jag möttes av en kulturell mångfald av sällan skådat slag! Där var jag med mitt kaukatiska (är det så man benämner vita med mer korrekt ord?) utseende i minoritet, för där vimlade av människor från världens alla hörn och nationaliteter. "Rapatac" gick av stapeln, en festival!
Och visst, mitt norra öra hade hört rätt, där satt även en grupp och spelade, medan några tappra själar dansade framför. Härligt!
Så där stod jag, som en exotisk fågel i detta myller och lyssnade på de underbara rytmerna, och kände hur det ryckte i kroppen, den eviga längtan efter att få dansa gjorde sej påmind. Men, som den otroligt stele och sege svensken som jag är, kom jag inte längre än till att stampa takten med foten innan en låt var slut och jag blev tvungen att börja om i arbetet med att uppbringa tillräckligt mycket mod för att våga dansa... Å vad jag önskar att jag var lite mindre stel och tråkig!
Så jag kastade på mej lite kläder och begav mej ut på jakt efter musiken- utan att ha en aning om var de kom ifrån eller varför de hördes. Min hörselspaning ledde mej mot Konserthuset där jag möttes av en kulturell mångfald av sällan skådat slag! Där var jag med mitt kaukatiska (är det så man benämner vita med mer korrekt ord?) utseende i minoritet, för där vimlade av människor från världens alla hörn och nationaliteter. "Rapatac" gick av stapeln, en festival!
Och visst, mitt norra öra hade hört rätt, där satt även en grupp och spelade, medan några tappra själar dansade framför. Härligt!
Så där stod jag, som en exotisk fågel i detta myller och lyssnade på de underbara rytmerna, och kände hur det ryckte i kroppen, den eviga längtan efter att få dansa gjorde sej påmind. Men, som den otroligt stele och sege svensken som jag är, kom jag inte längre än till att stampa takten med foten innan en låt var slut och jag blev tvungen att börja om i arbetet med att uppbringa tillräckligt mycket mod för att våga dansa... Å vad jag önskar att jag var lite mindre stel och tråkig!
Men jag är i alla fall spontan, alltid något!
Ingen enkel människa
Jag är ingen enkel människa. Varken att leva med eller älska tror jag. Jag använder huvudet onormalt mycket mer än vad jag använder kroppen, och den obalansen speglas i mina förhållanden. Det går inte att tänka fram känslor, det går inte att grubbla sönder situationer.
---
Idag är jag nervös. Egentligen är jag kanske mest nervös över att ha ventileringen av uppsatsen i morgon, men känslan sprider sej till andra tankeområden tills allt blir infekterat och känsligt. Igår hade jag och HH en maratondiskussion som sträckte sej över flera timmar, och som på något märkligt vis vävde in alla mina rädslor och orosmoment i ett. Ett enda hopplöst läge, liksom.
Uppsats, flytt, ekonomi, framtid (främst jobb, boende och barn)..Allt smetades ihop till något som knappt gick att diskutera, något som mest kändes som det där blodiga, bultande hjärtat som man kan se utslitna ur människokroppen på film ibland. Liggandes lite för sej självt, hjälplöst och döende.
---
Jag träffade Rogers barn i helgen. De hade blivit så stora, det går så fort! Men de kom fortfarande springande emot mej när jag gick från parkeringen in till mammas hus, de ville fortfarande kramas och sitta knä och jag kände mej saknad. De frågade en massa frågor om mej och deras pappa och jag svarade så gott jag kunde, det är inte alls känsligt att prata om längre, men samtidigt vill man ju att barnen ska få bra svar på sina frågor så jag tänkte efter ordentligt.
Och efter det känslomässiga mötet med barnen började tankarna mala...Ska jag göra om samma sak igen nu? Ge upp allt som är mitt för att flytta till en man med barn som bor rätt så långt bort från mina vänner och släktingar..? Flytta in hos honom, foga mej till deras redan existerande liv? Är jag inte riktigt klok!? Hur vågar jag egentligen? Det har ju varit min störta rädsla sedan Roger mer eller mindre kastade ut mej, att återigen vara beroende av en mans nåd för att få bo kvar.
Som Bob Hund sjöng i någon låt- "Rusar som en tjur rakt in i nästa", är det det jag håller på med? Har jag inte lärt mej någonting av mina hjärtsmärtande år? Slickade jag bara såren för att uppleva alltihop en gång till? Då vore jag ju dummare än jag själv förstått...
Nästa vecka, efter det att flyttlasset gått till Mora, ska vi skriva om hyresavtalet, så att vi hyr gemensamt. Förhoppningsvis kan det minska känslan av att vara inneboende, trots att jag ju är ekonomiskt beroende av HH. Min första lön kommer ju inte förrän i slutet av juli och då bara för några få dagar i juni...
Tänk vad gamla rädslor kan ställa till det, när man ger dem utrymme i huvudet. Kanske borde jag istället för att tänka försöka stänga av knoppen och lyssna på kroppen istället...? För det känns ju oerhört bra med HH, han har aldrig gett mej en enda anledning till att tveka på att han vill mitt bästa och älskar mej.
---
Idag är jag nervös. Egentligen är jag kanske mest nervös över att ha ventileringen av uppsatsen i morgon, men känslan sprider sej till andra tankeområden tills allt blir infekterat och känsligt. Igår hade jag och HH en maratondiskussion som sträckte sej över flera timmar, och som på något märkligt vis vävde in alla mina rädslor och orosmoment i ett. Ett enda hopplöst läge, liksom.
Uppsats, flytt, ekonomi, framtid (främst jobb, boende och barn)..Allt smetades ihop till något som knappt gick att diskutera, något som mest kändes som det där blodiga, bultande hjärtat som man kan se utslitna ur människokroppen på film ibland. Liggandes lite för sej självt, hjälplöst och döende.
---
Jag träffade Rogers barn i helgen. De hade blivit så stora, det går så fort! Men de kom fortfarande springande emot mej när jag gick från parkeringen in till mammas hus, de ville fortfarande kramas och sitta knä och jag kände mej saknad. De frågade en massa frågor om mej och deras pappa och jag svarade så gott jag kunde, det är inte alls känsligt att prata om längre, men samtidigt vill man ju att barnen ska få bra svar på sina frågor så jag tänkte efter ordentligt.
Och efter det känslomässiga mötet med barnen började tankarna mala...Ska jag göra om samma sak igen nu? Ge upp allt som är mitt för att flytta till en man med barn som bor rätt så långt bort från mina vänner och släktingar..? Flytta in hos honom, foga mej till deras redan existerande liv? Är jag inte riktigt klok!? Hur vågar jag egentligen? Det har ju varit min störta rädsla sedan Roger mer eller mindre kastade ut mej, att återigen vara beroende av en mans nåd för att få bo kvar.
Som Bob Hund sjöng i någon låt- "Rusar som en tjur rakt in i nästa", är det det jag håller på med? Har jag inte lärt mej någonting av mina hjärtsmärtande år? Slickade jag bara såren för att uppleva alltihop en gång till? Då vore jag ju dummare än jag själv förstått...
Nästa vecka, efter det att flyttlasset gått till Mora, ska vi skriva om hyresavtalet, så att vi hyr gemensamt. Förhoppningsvis kan det minska känslan av att vara inneboende, trots att jag ju är ekonomiskt beroende av HH. Min första lön kommer ju inte förrän i slutet av juli och då bara för några få dagar i juni...
Tänk vad gamla rädslor kan ställa till det, när man ger dem utrymme i huvudet. Kanske borde jag istället för att tänka försöka stänga av knoppen och lyssna på kroppen istället...? För det känns ju oerhört bra med HH, han har aldrig gett mej en enda anledning till att tveka på att han vill mitt bästa och älskar mej.
2010-06-02
Vänner/kompisar/bekanta
Jag har funderat hela dagen på mitt förhållande till mina vänner. Det är komplicerat, precis som alla andra relationer, men frågan är om inte förhållandet till vännerna är det som är krångligast?
Det händer nämligen ofta att jag känner mej besviken på personer som jag räknar som vänner, eftersom jag inte tillåts delta i viktiga och avgörande skeden i deras liv. Jag vill så hemskt gärna finnas där när någon mår dåligt, vill kunna hjälpa, vill lyssna, trösta, eventuellt ge något råd, men framför allt vara en person som mina vänner vänder sig till när livet är tungt.
Jag tycker det är så svårt att hantera att inte bli insläppt, inte tillåtas delta, att inte få förtroendet... Eftersom jag vill kunna anförtro mej till dem, vill ju jag att de ska anförtro sej åt mej, annars är inte vänskapen jämlik.
Det här är ett återkommande ämne i min blogghistorik, och jag kommer liksom inte runt det. Över det. Har så svårt att bara rycka på axlarna och tänka "okej so what, vi är väl vänner ändå, men bara inte så nära som jag hade önskat", utan jag blir istället ledsen och besviken. Vad är det med mej som gör att mina vänner väljer att anförtro sej till andra än mej, vad är det hos mej som inte inbjuder till att dela nakenhet och sårbarhet?
Det finns förstås olika nivåer av vänskap, och jag måste kanske inse att flera av mina vänner egentligen är kompisar, att några kompisar snarare är bekanta, och att de riktigt nära vännerna är skrämmande få. Men det vill jag liksom inte, och därför fortsätter min trägna besvikelse när jag märker att jag inte är invigd i någon av mina vänners problem och funderingar.
Har i alla fall haft en otroligt skön eftermiddag i Boulognern med Cissi, det har visat sej att vi är i lite samma situation vad det gäller framtiden och familjeplaneringen.
Det händer nämligen ofta att jag känner mej besviken på personer som jag räknar som vänner, eftersom jag inte tillåts delta i viktiga och avgörande skeden i deras liv. Jag vill så hemskt gärna finnas där när någon mår dåligt, vill kunna hjälpa, vill lyssna, trösta, eventuellt ge något råd, men framför allt vara en person som mina vänner vänder sig till när livet är tungt.
Jag tycker det är så svårt att hantera att inte bli insläppt, inte tillåtas delta, att inte få förtroendet... Eftersom jag vill kunna anförtro mej till dem, vill ju jag att de ska anförtro sej åt mej, annars är inte vänskapen jämlik.
Det här är ett återkommande ämne i min blogghistorik, och jag kommer liksom inte runt det. Över det. Har så svårt att bara rycka på axlarna och tänka "okej so what, vi är väl vänner ändå, men bara inte så nära som jag hade önskat", utan jag blir istället ledsen och besviken. Vad är det med mej som gör att mina vänner väljer att anförtro sej till andra än mej, vad är det hos mej som inte inbjuder till att dela nakenhet och sårbarhet?
Det finns förstås olika nivåer av vänskap, och jag måste kanske inse att flera av mina vänner egentligen är kompisar, att några kompisar snarare är bekanta, och att de riktigt nära vännerna är skrämmande få. Men det vill jag liksom inte, och därför fortsätter min trägna besvikelse när jag märker att jag inte är invigd i någon av mina vänners problem och funderingar.
Har i alla fall haft en otroligt skön eftermiddag i Boulognern med Cissi, det har visat sej att vi är i lite samma situation vad det gäller framtiden och familjeplaneringen.
Saknar mormor
Jag tänker på mormor idag. Lyssnade nyss på "hennes låt", alltså den låt jag lyssnade mycket på när hon först låg på sjukhuset och sedan dog.
Vad jag hade önskat att jag kunde ringa till mormor idag och berätta att uppsatsen var klar, ja ofta kommer jag på mej själv med att önska att hon fortfarande fanns och kunde vara delaktig i mitt liv... Tänk om hon hade kunnat vara med på Annas bröllop i sommar till exempel, hon som älskade fest och finkläder. Vi skulle ha fixat hennes naglar, letat nya skor (men antagligen inte hittat några), och sen skrattat gott med henne när hon skulle ha hållit ett småtokigt tal på bröllopsmiddagen.
Mormor är verkligen saknad, det blev ett stort hål när hon dog. Det hålet kommer alltid finnas tror jag, och aldrig krympa ihop, och läka. Snarare blir hålet ännu större när morfar så småningom inte heller finns, och inte heller farmor. Ska ringa morfar idag, bäst att passa på medan man fortfarande kan!
Kära älskade mormor, som du fattas oss alla. Nu sitter jag här tårögd med en klump i magen, men det är dags att gå ut i solskenet och njuta av livet, för det vet jag att mormor hade velat!
Vad jag hade önskat att jag kunde ringa till mormor idag och berätta att uppsatsen var klar, ja ofta kommer jag på mej själv med att önska att hon fortfarande fanns och kunde vara delaktig i mitt liv... Tänk om hon hade kunnat vara med på Annas bröllop i sommar till exempel, hon som älskade fest och finkläder. Vi skulle ha fixat hennes naglar, letat nya skor (men antagligen inte hittat några), och sen skrattat gott med henne när hon skulle ha hållit ett småtokigt tal på bröllopsmiddagen.
Mormor är verkligen saknad, det blev ett stort hål när hon dog. Det hålet kommer alltid finnas tror jag, och aldrig krympa ihop, och läka. Snarare blir hålet ännu större när morfar så småningom inte heller finns, och inte heller farmor. Ska ringa morfar idag, bäst att passa på medan man fortfarande kan!
Kära älskade mormor, som du fattas oss alla. Nu sitter jag här tårögd med en klump i magen, men det är dags att gå ut i solskenet och njuta av livet, för det vet jag att mormor hade velat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
