Tveksam

Nu börjar det bli krångligt att uppdatera bloggen, det är så mycket som händer som inte riktigt kan skrivas ner här i det offentliga, men som ändå påverkar mej och känslorna som är i omlopp... Som läsare får du nog helt enkelt finna dej i att inte riktigt förstå och se helheten.

Jag känner mej märkligt kluven. Det är som att jag både vill och verkligen inte vill, på samma gång. Som att jag både är grymt sugen och nyfiken och intresserad, och känner mej lyckligt lottad och glad över öppenheten och ärligheten.. Min chans att få uppleva nya saker och detta dessutom tillsammans med HH. Så vad är problemet? Det undrar jag också och förbannar mej själv för att jag inte till fullo kan njuta av allt som verkar vara möjligt. Är det svartsjuka? Är det osäkerhet? Det känns i alla fall grymt skönt att vi ska träffas på onsdag, jag och HH. Då ramlar nog de sista bitarna på plats. Vill bara verkligen inte att vi ska rusa iväg och göra något som vi sedan kommer att ångra.

Det här är egentligen inget egentligt inlägg. Ville bara lägga in en bild på min finaste bengt och skriva att jag faktiskt är gryyymt kär i honom. Ifall någon undrade hur det låg till med den saken... Han är det bästa som hänt mej tror jag på fullaste allvar, han är på något absurt sätt svaret på mina böner om en partner att bli gammal med och leva ett helt liv med. Jag älskar honom på ett sätt som jag aldrig älskat förut.

Att ta hand om sej

Ibland tänker jag att vuxna människor är fruktansvärt dåliga på att ta hand om sej själva. Kanske till och med främst vuxna som är föräldrar och har barn som är så pass stora att de inte bor hemma längre. Kanske är det dessa vuxna som man borde vara mest uppmärksam på?

Det känns som om jag omges av vuxna som inte sköter om sej. De jobbar för mycket, för länge och för hårt. De är kvinnor (förstås höll jag på att säga) och verkar inte kunna säga ifrån när arbetsbördan blir för stor.

Dessa kvinnor försummar inte sina barn eller barnbarn, på den fronten är de exemplariska förutom att de kanske inte bakar bullar varje gång de är barnvakt, men vilken modern mormr/farmor gör det i dag? Vad försummar de då? Jo sej själva!

De äter inte som de ska, inte enligt tallriksmodellen, inte regelbundet, inte ens alla mål mat som man bör få i sej på en dag. Det gör kanske inte jag heller, men å andra sidan är jag student, med skral ekonomi och...så äter jag ensam.... och kanske är skon klämmer. För de kvinnor jag tänker på är alla ensamätare. Ensamlevare. För det mesta. Förutom när barnen kommer hem, förutom när särbon kommer på besök över en helg.

Och jag känner att på något sätt tar MINA moderskänslor över, och jag vill ta hand om dessa kvinnor, vill säga åt dem att ta en promenad istället för att trötta sjunka ner i tevesoffan, vill säga åt dem att göra storkok på söndagarna så att de har ordentlig mat att äta i veckan när tiden är knappare. Jag vill ta hand om, stoppa ner i sköna bubbelbad och massera deras spända axlar. Men det går inte, jag kan inte ta den rollen. Den är inte min.

Vuxna människor måste börja ta hand om sej själva, och unga människor måste låta dem inse det själva.

Stjärna utan svindel

Nu får ni se till att utläsa det sista ordet i rubriken rätt, så att det inte blir till en del av grisen utan det man kan få om syret lämnar huvudet... Annars blir rubriken väldigt konstig, en stjärna som tappat sin svindel?

Vad jag tänkte skriva om var just svindeln, som drabbade mej nu på kvällskvisten. Den där svindeln som börjar som en fjäril i magen, utvecklas till ett ohejdat fnitter och sen växer till en känsla av att inte riktigt ha kontroll... På ett extremt mysigt sätt!
---
Allt är egentligen Saras Ås fel, för det var hon som skulle börja lägga ut trådar som jag såklart fastnade i och trasslade in mej i, vilket fick till följd att jag till slut satt här framför datorn med blossande kinder och kände mej som huvudrollsinnehavaren i boken Stjärnor utan svindel- Louise Boije av Gennäs, vad heter hon nu? (Det här borde jag googla Donna)

Anna är otroligt snygg, det har jag tyckt sedan första gången jag träffade henne hemma hos Wallan förrförra året då vi lekte sanning eller kånka- extreme version på hennes kalas. En snygg kropp, men framför allt en snygg hjärna- intelligent, viljestark, trygg och självsäker. Sånt är vackert! Hon är flata, men det har jag väl egentligen inte brytt mej så mycket om, framför allt har hon varit en rolig tjej!
På Wallans födelsedags/inflyttningsfest för någon månad sen träffade jag henne igen, och vi blev att sitta och prata en hel del under kvällen. Idag berättade dock Sara att Anna tyckt att jag flirtat med henne under festen, och att hon uppskattat det...Visst, man kan ju uppskatta saker på olika sätt, men jag var vid det här stadiet i min och Saras konversation så uppspelt att jag bara fnissade och rodnade. Tänk att det alltid ska bli sådär, man tror att man har koll tills det visar sej att man är helt utan!

Nu väntar planerandet av en eventuell skidresa till Sälen, med Sara & Kristin, Henrik, Cissi och kanske kanske Anna... Spännande!

Karma?

Idag har jag tappt mitt USB-minne. Eller snarare så glömde jag det i skolan i fredags och insåg idag att det är borta. Efter en språngmarch till skolan, runtfrågning vid diverse receptioner, och kring datorn där jag satt i fredags, så blev jag tvungen att inse att min minnepinne är borta... Vad gör då det, kanske du tänker? En minnepinne är väl i det närmaste en slit-och-släng-pryl numera? Så kanske det är för en del, men inte för mej, tyvärr.

På min minnepinne fanns mina skoluppgifter, mina bilder från gamla skruttdatorn, texter och annat som inte finns någon annan stans. Ingen backup, inget sparat via nån mejl eller på någon dator... Allt är borta.

Efter att ha gråtit och beklagat mej för HH per telefon, bestämde jag mej för att ta en lång dusch och på något oregerligt och ologiskt sätt, hoppas på att USB-minnet skulle ligga på bordet när jag kom ut ur duschvärmen. Så blev dock icke fallet, och på något sätt kändes det som om jag aldrig skulle orka börja om med mina hemtentauppgifter, hur motiverar man sej till sånt liksom?

Men hjälpen kom från oväntat håll, och det är väl kanske det som är budskapet med det här inlägget. En kommentar från Inger på Facebook där det stod "(I´m a lion, I´m a lion)", och det fick mej att inse att det är klart att det är så! Jag är ett lejon! Jag ska kämpa! Jag ska visa dem (fast "dem" är ju jag själv) att det går att klara av att göra om och hinna klart!

Det är ju så jag fungerar, tänk att jag hade glömt det!

När någon säger: du måste sätta igång, se till att komma igång.. då slår jag bakut och sätter mej med Facebook en hel dag i protest. Men om denne någon istället hade utmanat mej, så hade jag säkert "tänt till".

Och tillbaka till titeln på inlägget: karma.
För de senaste dagarna har jag kanske utnyttjat min beskärda del av tur. Igår skulle jag tvätta och missade att tvättiden på söndagar slutar redan 18 och inte 19 som på vardagar. Så där låg min tvätt och skvalpade runt i en avstängd maskin när jag kom ner för att hänga den 18:15... Så vad gör man? Jo jag kollade hur det såg ut med tvättider morgonen efter, och tänka sej! Det var obokat, så jag skyndade mej att boka och fortsatte utan problem att tvätta i morse.

Det var den ena tur-utnyttjningen, den andra var ocksså igår kväll. För när jag hade hämtat mej från tvättstugechocken, bestämde jag mej för att baka.
Så jag började sätta en deg med mitt favoritmatbröd och när jag kommit halvvägs genom receptet insåg jag att det inte fanns tillräckligt mycket vetemjöl hemma för att kunna genomföra baket ordentligt. Vad gör man?
Jo man minskar ner vattenmängden och hoppas på att kunna kompensera vetemjölet med grahamsmjöl och fortsätter förstås baka! Och matbrödsbullarna blev visserligen hårda, men fullt ätbara så där använde jag mej väl av den sista tur-amuletten för den här perioden. För i morse märkte jag ju som sagt att minnepinnen var borta...

Undrar när jag är tillbaka på neutral nivå vad det gäller lycka igen? Måste se till att göra några bra gärningar kanske, har någon ett förslag på vad jag ska göra? Förslag emottages tacksamt!

Kärlekens förändring

Jag satt idag och försökte skriva ett brev, men brev blir bara svårare och svårare att skriva. Det känns som om det är för svårt att hålla kvar en tanke tills dess att jag skrivit ner orden, den flyger iväg och så blir det mer lösryckta meningar som inte håller ihop. Då är det enklare via tangentbordet, det går ju fortare!

Jag funderar kring kärlekens förändring, och utveckling. För den gör ju det, förändras. Och ibland är det till det bättre och ibland till det sämre, och ibland nästan samtidigt! Det blir jag inte rikigt klok på...
I början när jag och HH hade träffats så pratade vi flera timmar i telefon varje kväll, vi hade hur mycket som helst att prata om, vi ville ju lära känna varandra, allt var nytt, spännande, intressant. Till och med de saker vi inte var överens om var kul, då blev det ju debatt och diskussion...

Nu när vi inte ses på ett par dagar och ska kvällsprata känns det ibland som om det är mer av ett ytligt avhandlande om vad som hänt hos varandra under dagen. Och efter det, ja då börjar någon film på teven, eller så är man för trött för att fortsätta, alltid är det något som kommer emellan och som gör att samtalen aldrig når något djup eller nån intensitet.

Kanske är det inte bara negativt, kanske är det bra att man är så pass trygg med sin partner att man kan klara sej ett par dagar utan att prata med varandra, att man ändå vet var man har varandra liksom. Kanske har vi nått en punkt där det inte finns supermycket mer att lära känna om varandra, kanske är det någon slags vila som man borde känna.

Jag blir bara orolig för att det är en utveckling åt ett annat håll.

Vill inte glida ifrån HH vad det gäller att dela tankar, känslor och upplevelser. Vill vara den som vet mer än någon annan, som är den allra bästa vännen. Min värsta mardröm är att en dag vakna upp och märka att vi inte pratar längre, att vi låter teven underhålla oss på kvällarna och bara kommunicerar om vardagliga saker och praktiska göromål. Vilken fasa! Så vill jag inte leva!

Lite sköna bilder på smått och gått

Jag älskar verkligen att hitta lappar, texter, skyltar, reklam, grafitti m.m. med ovanliga eller kanske snarare oväntade budskap på! Här kommer några exempel:

Den här är från Orsa Grönklitt, när vi var där och åkte slalom.

Ifall man var osäker på sin sociala status liksom...

Nä, det stämmer ju alldeles väldigt.

Försöker analysera mej själv

Jag är irriterad.

Försöker förstå varför jag är det, varför jag stör mej på allting i min omgivning, varför jag har rekordkort stubin och kastar handduken i golvet för att jag inte lyckas hänga upp den som jag vill. Varför jag suckar och himlar med ögonen, och nog antagligen inte kan göras nöjd med hjälp av någon annan.

Varför? Varför är jag irriterad?
Det enda jag är säker på, är att det inte handlar om HH och ändå är det förstås han som får stå ut med mest. I natt drömde jag till och med om att jag var trött och irriterad på honom, skällde i sömnen och blev till slut så less att jag gick ut och lade mej i soffan för att sova resten av natten där. Varför?

Om det inte handlar om HH, då måste det handla om mej själv, för några andra har inte lagt sej i mitt liv på sistone.

Vad irriterar mej? Är det separationsångest, framtidsångest, bekräftelsebehov, några dagar utan sex, pluggandet, ekonomi? Där någonstans borde skon klämma, men ärligt talat så vet jag inte exakt, och kanske måste jag inte veta det heller. Det räcker förmodligen med att veta att orsaken till irritationen finns hos mej själv, och ska lösas inom mej.

HH får säkert stå ut med en massa ändå, det här ska han inte behöva ta. Vi ska äta lunch nu om en stund, och då ska jag verkligen ha skakat av mej irritationen så att vi får ett fint avslut på veckan tillsammans.

Bildfunktionen upptäckt..:-)

Undersöker vad jag kan ta med mej från www.123minsida.se och det verkar enbart vara bilder tyvärr. Fast det är ju inte tyvärr att jag fick fram en schysst bild på Johannes!

Hej och välkommen till Hajk

Nu ska jag alltså försöka byta bloggsida, det kan ju bli ett smärre äventyr, misstänker jag. Har för mej att det inte går att kopiera saker från den gamla sidan nämligen, så risken är att det här blir ett blankt blad där jag får börja om från början igen.

Känner nämligen att jag inte har lust att betala för hemsidan längre, och då är det här väl ett bra alternativ!