man kan ju se på saken från olika håll

Man kan visst alltid se på saken från flera olika håll. Å ena sidan och å andra sidan...Ingenting är riktigt så svartvitt som man kanske ibland faktiskt kan önska att de vore. Det finns inga enkla vägar ut och inga enkla vägar in i saken.

Jag lever ett märkligt liv just nu. Ett liv som är lite grann på paus samtidigt som det liksom går på högvarv. En underlig känsla av att inte riktigt höra till, att stå lite på sidan om. Och ändå vara mitt i smeten.

Den här lägenheten som jag just nu har är ett exempel på något som känns som en stor paus. Madrassen på golvet, teven med bond-kanaler på det lilla bordet, kläderna i kassar och påsar som tas med hem till Mora och tvättas. Alltid på väg någonstans med kassar och väskor, aldrig helt uppackad känns det som. Maten i kylskåpet som liksom bara är det nödvändigaste, alltid bara det nödvändigaste. Datorn som pajade och som nu får tillhöra de döda datorernas rike. Några städgrejer har jag inte ens bemödat mej med att inhandla, får ta ner dem från Mora den dagen det är dags att städa ur lägenheten för att flytta vidare.
---
Och så livet i Mora som bara rullar på, en vardag som jag inte längre är en del av, trots att det är Mora jag kallar hemma just nu och trots att det är där alla mina personliga saker finns. Trots allt det känns det som att jag missar en massa viktiga saker som HH och barnen gör och har för sej.
Jag längtar tills vi bor ihop igen!
---
En annan sak som bidrar till pauskänslan är att jag inte kommit igång med något socialt. Jag har vare sig börjat träna, dansa, fika eller vad det nu var jag hade tänkt att jag skulle kunna göra mycket mer när jag bodde här nere. Folk har liksom inte tid. Aldrig riktigt tid. Kanske kommer det att ändras när vi bor här lite mer på riktigt, men antagligen inte. Alla har så extremt fullt upp med sitt eget att de inte har tid att ses.

Man kan ju som sagt se saken från flera olika håll.
Man kan välja att se det som att ens bekanta och kompisar (kanske till och med vänner) faktiskt inte bryr sej så himla mycket om att umgås med just mej, det är tusen andra saker som prioriteras före en fika med mej en onsdagskväll.
Man kan också se det som att detta är livet, det är tidsbrist och stress, krävande barn och partners, det är jobb som tar mycket av orken och energin. Kanske är allt annorlunda för pluggande ungdomar, kanske är det dags för mej att växa upp och inse att fikandet tillhör en förgången tid för mej.

Vuxna människor fikar inte. Eller?
Eller fikar de bara inte med mej?
Eller fikar bara inte just de som jag känner?

Man kan alltid se det på olika sätt.