- med vadå?
- med frågor lika onödiga och oväsentliga som eventuellt underhållande. Håll till godo!
Favoritplagg?
- Mina snickarbyxor är nog mitt favoritplagg.
Favoritlåt?
- Det här pratade jag och HH om för bara några veckor sen, men nu har jag glömt bort vad den heter. Den är typ den gladaste bugglåten på Marajas skiva, en gammal klassiker, en amerikansk sångerska..hjälp mej! En sån där tidlös låt som man aldrig tröttnar på i alla fall. Den måste väl vara bäst?
Favoritfärg?
- Lila börjar väga över här i garderoben, men egentligen gillar jag brandgul, röd, brun, mossgrön, ja liksom höstfärger över lag.
Favoritblomma?
- Alla som jag lyckats få att leva och blomma är mina favoriter ute i min trädgårdstäppa. Men kanske vallmon är allra finast?
Favoritnamn?
- Om jag får ett barn någongång i livet ska barnet heta Alice (uttal: Alise), eller Alfred/August. Eller Adina/Annie. Så fem barn vore det bästa. :-)
Favoritdjur?
- Förut var jag en riktig kattmänniska, men nu är jag mer sugen på att skaffa en hund, en dvärgschnauser (hur det nu stavas?) eller liknande, en lugn och stabil hund som inte är för stor.
Favorithemsida?
- För ett tag nu har det varit Tipsy Tessies hemsida, där jag fått instruktioner för tillverkandet av min hissgardin. www. tispsytessie.blogspot.com
Samlar du på någonting speciellt?
- Ja, jag samlar på träelefanter. :-) Eller kanske bara elefanter, men de ska vara såna som kan stå upp, och vara utskurna ur något, alltså inte kuddar eller affischer och sånt.
Har du någon dold talang?
- Dold och dold, jag kan nå näsan med tungan, det verkar inte så många kunna. Jäkligt praktiskt..!
Vilken årstid gillar du bäst?
- Tycker att alla årstider har sin charm, det skulle vara bra trist att inte få uppleva dem alla. Tänk dej ett år utan våren, en enda lång sommar, eller ingen höst, skitvinter med bara slask..nej fy. Årstider ska det vara, och de ska vara rejäla! Varmt på sommaren, kallt på vintern, mörkt på hösten och slaskig på våren. :-)
Sådär, då var frågorna besvarade. Bloggen är uppdaterad, det är dags för mig att sjunka ner i tevesoffan och äta lasagne från igår och se på mitt-på-dagen-teve en stund. So long!
2010-08-24
2010-08-15
Så arg!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, känner bara att jag behöver det. Skriva. Skriva av mej lite, fast jag inte riktigt får. Sekretess vet du.
Jag är bara heligt förbannad, det kanske räcker så. Har precis haft en rejäl dust med en av de boende, och känner hur blodet susar i huvudet. Adrenalin heter det väl egentligen, det där man känner som ett susande när man blir arg, och rädd.
Nu ska jag lugna ner mej, sätta mej på altanen med ett glas vatten och bara andas lite. Nästa gång vi möts behöver jag vara proffsig, och det klarar jag eftersom jag är just det- proffsig. Ens egentliga känslor är på sätt och vis inte intressanta, man får förlåta och glömma i speedad takt för att klara av det här jobbet.
Jag är bara heligt förbannad, det kanske räcker så. Har precis haft en rejäl dust med en av de boende, och känner hur blodet susar i huvudet. Adrenalin heter det väl egentligen, det där man känner som ett susande när man blir arg, och rädd.
Nu ska jag lugna ner mej, sätta mej på altanen med ett glas vatten och bara andas lite. Nästa gång vi möts behöver jag vara proffsig, och det klarar jag eftersom jag är just det- proffsig. Ens egentliga känslor är på sätt och vis inte intressanta, man får förlåta och glömma i speedad takt för att klara av det här jobbet.
2010-08-13
Svårt att leva svårt att dö...
...svårt att skita i meterdjup snö...
Ibland kan jag tänka tanken på att inte få barn och bara rycka på axlarna åt den. Okej då, det var inte meningen att jag skulle bli mamma, so what? Det finns mycket annat att fylla ett liv med, det behöver inte bli torftigt och tomt för det. Det finns massor av människor att leva för, med, barn att älska, busa med, ta hand om tillfälligt när föräldrar behöver vila upp sej lite. Det kan vara ett helt okej liv tillsammans med HH och hans barn, och när barnen blir stora kan det vara ett helt okej med bara HH- alla resor vi kan göra, alla möjligheter vi har då...
Och andra gånger kan jag inte överhuvudtaget begripa hur jag kan tänka den tanken... Hur kan jag tänka att jag nog klarar mej ändå? Jag som längtat efter att bli med barn, att bli mamma, rätt så länge nu. Skulle jag klara av att släppa den längtan och istället acceptera ett barnlöst öde?
Idag fick jag höra att en tjej på mitt jobb är gravid. Av tre sommarvikarier är alltså två gravida nu, en i slutet av sin graviditet och en alldeles i början. Och så jag. Som inte kan göra annat än skratta när de säger "passa dej, det kanske är något som smittar!". Jag kan inte med att säga "nej jag kommer aldrig bli mamma, jag är immun, min kille vill inte". Det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte ha en kille som inte vill ha barn med mej och ändå vill jag ha HH. Det går inte ihop.
Vad vill jag ha?
En partner som är precis som HH på alla sätt som han är, underbar och skitdryg och extremt älskvärd. Men en partner som dessutom vill ha barn, ett barn till ett ett första- det spelar ingen roll, men någon som skulle se fram emot det på samma sätt som jag, någon som skulle vara delaktig och motiverad, och framför allt någon som utan tvekan skulle älska barnet. Skulle HH göra det med ett eventuellt inseminerat barn?
Ibland kan jag tänka tanken på att inte få barn och bara rycka på axlarna åt den. Okej då, det var inte meningen att jag skulle bli mamma, so what? Det finns mycket annat att fylla ett liv med, det behöver inte bli torftigt och tomt för det. Det finns massor av människor att leva för, med, barn att älska, busa med, ta hand om tillfälligt när föräldrar behöver vila upp sej lite. Det kan vara ett helt okej liv tillsammans med HH och hans barn, och när barnen blir stora kan det vara ett helt okej med bara HH- alla resor vi kan göra, alla möjligheter vi har då...
Och andra gånger kan jag inte överhuvudtaget begripa hur jag kan tänka den tanken... Hur kan jag tänka att jag nog klarar mej ändå? Jag som längtat efter att bli med barn, att bli mamma, rätt så länge nu. Skulle jag klara av att släppa den längtan och istället acceptera ett barnlöst öde?
Idag fick jag höra att en tjej på mitt jobb är gravid. Av tre sommarvikarier är alltså två gravida nu, en i slutet av sin graviditet och en alldeles i början. Och så jag. Som inte kan göra annat än skratta när de säger "passa dej, det kanske är något som smittar!". Jag kan inte med att säga "nej jag kommer aldrig bli mamma, jag är immun, min kille vill inte". Det går inte. Jag vill inte. Jag vill inte ha en kille som inte vill ha barn med mej och ändå vill jag ha HH. Det går inte ihop.
Vad vill jag ha?
En partner som är precis som HH på alla sätt som han är, underbar och skitdryg och extremt älskvärd. Men en partner som dessutom vill ha barn, ett barn till ett ett första- det spelar ingen roll, men någon som skulle se fram emot det på samma sätt som jag, någon som skulle vara delaktig och motiverad, och framför allt någon som utan tvekan skulle älska barnet. Skulle HH göra det med ett eventuellt inseminerat barn?
2010-08-10
Vem styr mitt liv?
När jag stod och diskade nyss började tankarna fara i huvudet, så där som de ofta gör när man sysselsätter händerna med någonting och huvudet liksom frikopplas.
Jag tänkte på framtiden, på hur svårt det är att leva ett liv som verkligen verkligen är sitt eget. Det är så lätt att bli styrd av andra människor, utan att ens vara medveten om det.
Hur många av mina livsval har jag själv tagit, och hur många gånger har jag vågat gå emot någons slags ström?
Oftast flyter jag nog mest med, låter livet hända mej utan att styra.
Eller är det inte livet som styr utan andra människor runt mej, känslor så som skuld och skyldighet?
Jag skulle vilja gifta mej medan morfar och farmor fortfarande lever, skulle vilja dansa vals med morfar- men för min skull eller hans? Hur mycket i mitt liv är beroende på vad jag vet att andra människor önskar och vill, och hur många beslut tar jag på grund av skuldkänslor och någon slags skyldighet jag kan känna till andra människor att leva mitt liv på ett visst sätt...
Och hur lever man ett liv helt fritt från allt det här? Går det ens?
Jag tänkte på framtiden, på hur svårt det är att leva ett liv som verkligen verkligen är sitt eget. Det är så lätt att bli styrd av andra människor, utan att ens vara medveten om det.
Hur många av mina livsval har jag själv tagit, och hur många gånger har jag vågat gå emot någons slags ström?
Oftast flyter jag nog mest med, låter livet hända mej utan att styra.
Eller är det inte livet som styr utan andra människor runt mej, känslor så som skuld och skyldighet?
Jag skulle vilja gifta mej medan morfar och farmor fortfarande lever, skulle vilja dansa vals med morfar- men för min skull eller hans? Hur mycket i mitt liv är beroende på vad jag vet att andra människor önskar och vill, och hur många beslut tar jag på grund av skuldkänslor och någon slags skyldighet jag kan känna till andra människor att leva mitt liv på ett visst sätt...
Och hur lever man ett liv helt fritt från allt det här? Går det ens?
Ett tips
Jag hittade en av mina gamla bloggar,
hade faktiskt glömt bort den..!
är adressen dit,
spännande att läsa om saker som hände för ett par år sen
och som var viktigt då.
Märkligt hur livet förändras!
2010-08-02
Om man gjorde allt man borde
Om man gjorde allt man borde, på en gång, så vore det kanske inte så dumt.
Men jag är en sån som drar på det, som går runt och har ont i magen över det istället för tar tag i det. Och det är nog dumt.
Jag får ta tag i allt det där jag borde idag, så att jag sedan kan luta mej tillbaka och känna att jag faktiskt har gjort vad jag kan, allt det jag kan, allt det där jag så länge borde ha gjort.
Typ anmäla mej på arbetsförmedlingen.
Typ kolla upp telefonabonnemang.
Typ gå på banken.
Huvva vad jag gruvar mej!
Men jag är en sån som drar på det, som går runt och har ont i magen över det istället för tar tag i det. Och det är nog dumt.
Jag får ta tag i allt det där jag borde idag, så att jag sedan kan luta mej tillbaka och känna att jag faktiskt har gjort vad jag kan, allt det jag kan, allt det där jag så länge borde ha gjort.
Typ anmäla mej på arbetsförmedlingen.
Typ kolla upp telefonabonnemang.
Typ gå på banken.
Huvva vad jag gruvar mej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
