Kanske att jag har någon slags 27-års kris i alla fall, en lightkris där allt går att hantera utan att bli hysterisk på något sätt.
Men jag har ändå en klump i magen, och den växer lite och gör lite ont när jag tänker framåt, på framtiden...Den som är ganska närstående, typ om en månad eller så.
Den framtid där det är osäkert om jag har något jobb, inkomst, lön, där det är osäkert var jag bor och hur jag bor, och med vem.
Fick jag bestämma själv skulle jag ju gärna bo kvar här i Mora med HH och barnen, och äntligen äntligen känna att någonstans är hemmahemma. Men jag vet inte, och osäkerheten gör mej orolig.
Dessutom känns det som att jag vill sätta igång och leva nu efter alla år som student, med livet på paus, med begränsad ekonomi, utan möjlighet att spara undan pengar, utan möjlighet att resa eller köpa mej saker. Utan möjlighet att ens packa upp alla mina pinaler, en del har faktiskt varit nerpackat sen jag flyttade från Säter till Gävle för att börja plugga 2004....
Jag drömmer om att få ett fast jobb, kunna köpa ett hus, skaffa mej ett barn, och sen bara leva Svensson-liv i många år med fasta rutiner, jämna utgifter... Men livet är allt annat än inrutat, det känns som om jag inte vet någonting om vad som ska komma att hända och det stör mej!
Det enda som egentligen är säkert är att jag vill fortsätta leva med HH. Och det är inte så bara!...
2010-07-31
2010-07-29
Födelsedagsåret som gått
När jag var yngre brukade jag ha en liten ritual för mej kvällen innan min födelsedag. Jag brukade göra en slags resumé över året som gått sedan förra gången jag fyllde år, och kunde alltid ganska nöjt konstatera att det hänt en hel del under året trots att man vid första tanken inte tyckte det.
Igår kväll glömde jag bort detta skrivande, så i år får jag sitta här på födelsedagsmorgonen (på jobbet dessutom) och skriva en kortfattad sammanställning av året som 26 åring.
Förra födelsedagsmorgonen vaknade jag hemma hos mamma. Jag bodde där hela förra sommaren, och hade bara lyckats skaffa mej en veckas sommarjobb. Därför är jag ganska säker på att jag vaknade hemma. Jag fick en massa bra saker, bland annat skor som mamma och jag provat ut i förväg, och så låg där ett paket som inte var från mamma utan från...HH. Ja vi hade ju nästan nyss träffats vid den här tiden förra året men han hade i alla fall skickat ett litet paket på posten, och jag minns att jag var smått tårögd över bara den bedriften. Sen att jag knappt vågade öppna presenten av rädsla för att bli besviken över innehållet är en annan sak, jag var så innerligt glad bara över att få en present!
Ja efter födelsedagen flöt livet på, jag och HH började på allvar inse att vi hade hittat kärleken, även om vi inte sågs så förfärligt mycket, tror att det bara blev två eller tre gånger under sommaren (HH hade semester med barnen den perioden).
När hösten kom blev det dags för mej att börja plugga igen. Och flytta till Gävle. Först var idén att jag skulle hitta ett rum och vara inneboende hos någon för att slippa flytta alltihop av bohag och pinaler för enbart en termin, men det slutade efter en del om och men med att jag flyttade till en lägenhet på Fridstaplan i Villastan i Gävle. Dessförinnan hade jag varit inneboende hos Syster Marie ett par veckor, och tittat på ett rum i Furuvik som inte hade någon dörr... Ja det var väldigt skönt att ha något eget efter den perioden!
Sen var det plugg plugg plugg, och en massa kärlek som gällde under hösten. Jag och HH åkte på en semestertripp till Riga, promenerade runt i Gävle, lärde känna Mora.
Vi joggade en hel del, som bäst kunde jag springa 5 km utan att stanna och vila!
Sen dog mormor.
Förlåt för den abrupta meningen, men det var ju så det var. Som ett abrupt avbrott mitt i det liv som liksom bara rullat på dittills. Dagarna och kvällarna när vi vakade hos mormor efter hjärnblödningen, all omvårdnad vi gav henne, alla mjuka röster hon ändå måste ha hört från oss medan vi satt där och hoppades...
Jag minns en gång då hon vände på huvudet, tittade på mej och log något slags leende medan hon sa "hej" på ett mycket sluddrigt och slappt sätt men ändå. Det var sista gången hon meddelade sej med mej på något sätt. Eller i alla fall innan hon dog. Sedan dess känns hon ibland väldigt närvarande stundtals, och jag kan riktigt höra vad hon skulle ha sagt i olika dilemman.
Efter mormors död gick det inte att fortsätta plugga. Uppsatsen som var halvfärdig då hann aldrig bli helfärdig den terminen, det mesta gick som i ett töcken. Livet stannar liksom upp vid dödsfall, man kan inte förvänta sej att man ska kunna fungera som vanligt.
Så efter jul (som jag och HH firade med min släkt) och nyår (som vi firade med HHs barn och vänner) fortsatte jag mina studier i Gävle. Men det gick trögt. Jag läste några extrakurser också för att komma upp i nivå för att få studiemedel och att läsa 45 h p en termin var väl kanske i mesta laget. Men jag spenderade mycket tid framför datorn både uppe hos HH och nere hos mej själv i Gävle, framför allt blev det en himla massa Farmville och Facebook....
Vad hände mer då?
Vi har förstås varit på en hel del trevliga fester under året, påsken blev en osedvanligt lyckad roadtrip, Wallans 30 års/inflyttningsfest var också en höjdpunkt. Vi åkte till Sälen med barnen en gång och med Kristin och Sara en gång, och jag skadade ledbandet i högra knäts insida. Efter ett par gånger hos sjukgymnasten i Gävle var det dock inte så farligt med knät, men jag känner fortfarande att det inte är helt bra, och därför skyller jag på knät för att inte behöva börja jogga och slutligen komma upp i de där 5 km som jag orkade springa förra hösten...!
Ett år har gått, ett år av mycket HH, kärlek och Mora. Nu ser jag fram emot ett till!
Idag på eftermiddan ska jag och HH packa bilen för att åka ner till mamma och fira min födelsedag med familjen. Senare idag ska vi sedan åka till Falun och dansa på Lilltorpet till Blender, för att sedan återvända till Skäve för att sova och inte åka hem till Mora förrän i morgon vid 14-tiden. Jag jobbar natt i morgon igen nämligen, och börjar 16.
Grattis till mej själv på 27års dagen! Wohooo!
Igår kväll glömde jag bort detta skrivande, så i år får jag sitta här på födelsedagsmorgonen (på jobbet dessutom) och skriva en kortfattad sammanställning av året som 26 åring.
Förra födelsedagsmorgonen vaknade jag hemma hos mamma. Jag bodde där hela förra sommaren, och hade bara lyckats skaffa mej en veckas sommarjobb. Därför är jag ganska säker på att jag vaknade hemma. Jag fick en massa bra saker, bland annat skor som mamma och jag provat ut i förväg, och så låg där ett paket som inte var från mamma utan från...HH. Ja vi hade ju nästan nyss träffats vid den här tiden förra året men han hade i alla fall skickat ett litet paket på posten, och jag minns att jag var smått tårögd över bara den bedriften. Sen att jag knappt vågade öppna presenten av rädsla för att bli besviken över innehållet är en annan sak, jag var så innerligt glad bara över att få en present!
Ja efter födelsedagen flöt livet på, jag och HH började på allvar inse att vi hade hittat kärleken, även om vi inte sågs så förfärligt mycket, tror att det bara blev två eller tre gånger under sommaren (HH hade semester med barnen den perioden).
När hösten kom blev det dags för mej att börja plugga igen. Och flytta till Gävle. Först var idén att jag skulle hitta ett rum och vara inneboende hos någon för att slippa flytta alltihop av bohag och pinaler för enbart en termin, men det slutade efter en del om och men med att jag flyttade till en lägenhet på Fridstaplan i Villastan i Gävle. Dessförinnan hade jag varit inneboende hos Syster Marie ett par veckor, och tittat på ett rum i Furuvik som inte hade någon dörr... Ja det var väldigt skönt att ha något eget efter den perioden!
Sen var det plugg plugg plugg, och en massa kärlek som gällde under hösten. Jag och HH åkte på en semestertripp till Riga, promenerade runt i Gävle, lärde känna Mora.
Vi joggade en hel del, som bäst kunde jag springa 5 km utan att stanna och vila!
Sen dog mormor.
Förlåt för den abrupta meningen, men det var ju så det var. Som ett abrupt avbrott mitt i det liv som liksom bara rullat på dittills. Dagarna och kvällarna när vi vakade hos mormor efter hjärnblödningen, all omvårdnad vi gav henne, alla mjuka röster hon ändå måste ha hört från oss medan vi satt där och hoppades...
Jag minns en gång då hon vände på huvudet, tittade på mej och log något slags leende medan hon sa "hej" på ett mycket sluddrigt och slappt sätt men ändå. Det var sista gången hon meddelade sej med mej på något sätt. Eller i alla fall innan hon dog. Sedan dess känns hon ibland väldigt närvarande stundtals, och jag kan riktigt höra vad hon skulle ha sagt i olika dilemman.
Efter mormors död gick det inte att fortsätta plugga. Uppsatsen som var halvfärdig då hann aldrig bli helfärdig den terminen, det mesta gick som i ett töcken. Livet stannar liksom upp vid dödsfall, man kan inte förvänta sej att man ska kunna fungera som vanligt.
Så efter jul (som jag och HH firade med min släkt) och nyår (som vi firade med HHs barn och vänner) fortsatte jag mina studier i Gävle. Men det gick trögt. Jag läste några extrakurser också för att komma upp i nivå för att få studiemedel och att läsa 45 h p en termin var väl kanske i mesta laget. Men jag spenderade mycket tid framför datorn både uppe hos HH och nere hos mej själv i Gävle, framför allt blev det en himla massa Farmville och Facebook....
Vad hände mer då?
Vi har förstås varit på en hel del trevliga fester under året, påsken blev en osedvanligt lyckad roadtrip, Wallans 30 års/inflyttningsfest var också en höjdpunkt. Vi åkte till Sälen med barnen en gång och med Kristin och Sara en gång, och jag skadade ledbandet i högra knäts insida. Efter ett par gånger hos sjukgymnasten i Gävle var det dock inte så farligt med knät, men jag känner fortfarande att det inte är helt bra, och därför skyller jag på knät för att inte behöva börja jogga och slutligen komma upp i de där 5 km som jag orkade springa förra hösten...!
Ett år har gått, ett år av mycket HH, kärlek och Mora. Nu ser jag fram emot ett till!
Idag på eftermiddan ska jag och HH packa bilen för att åka ner till mamma och fira min födelsedag med familjen. Senare idag ska vi sedan åka till Falun och dansa på Lilltorpet till Blender, för att sedan återvända till Skäve för att sova och inte åka hem till Mora förrän i morgon vid 14-tiden. Jag jobbar natt i morgon igen nämligen, och börjar 16.
Grattis till mej själv på 27års dagen! Wohooo!
2010-07-20
Sommarförvirring
Vad är det som händer med mej? De senaste dagarna är det som om jag har lämnat min hjärna någon annanstans och bara klantar och flummar. Det senaste i raden av klantigheter var i morse då jag skulle sätta på locket till sockerburken och istället vickade till det så att jag fick hela knät fullt i socker. Igår kväll smällde jag en påse mot knät så att det poffar så där skönt, det var dock inte lika skönt att sprida mjöl runt mej- det var ju en mjölpåse... Om man bara tänkt till lite innan... Men något hindrar mej från att göra det... Jag liksom valsar runt i en slags tokighetsbubbla, hjärnan verkar inte riktigt påslagen. Glömmer, missar, tokar till det. "Tänkte inte på det"- känns som en slogan för denna period...
HH tror att det har att göra med att jag börjat jobba, och kanske kan det vara så pass enkelt. Ett jobb tar mer energi än man tror, att passa tider, kliva upp, utföra arbetet, vara alert, lära sej nya rutiner och sånt... Ja, det kanske tär på krafterna.. I söndags, då jag och HH firade vår 1 års dag med att äta middag på Strandrestaurangen, blev jag full på 1 öl och ett halvt glas vin... Det säger kanske något?
---
Men förutom denna sinnesförvirring tycker jag att livet är alldeles underbart just nu. Tänk att jag och HH har hållit ihop i ett år redan, jag tycker att det gått väldigt fort! Vi har en himla bra period nu, ett par dagars barnledigt har gjort oss riktigt fånigt kära igen, och det är skönt att få rå om honom helt själv. Inte för att vi gör något speciellt, jag jobbar och planerar för bröllopet på lördag, men det är skönt att bara vara ihop med honom.
Min allra käraste älsklingsbengt. Tänk att för drygt ett år sen kände jag inte HH, visste inte ens om att han existerade. Och nu har jag lärt känna honom, hans barn, hans vänner, hans familj. Och jag tycker mycket om dem. Sån tur jag har som har fått lära känna dem. Ja, lycka är fortfarande att lära känna Henrik Hansson, precis som det kändes förra sommaren. Vad härligt!
HH tror att det har att göra med att jag börjat jobba, och kanske kan det vara så pass enkelt. Ett jobb tar mer energi än man tror, att passa tider, kliva upp, utföra arbetet, vara alert, lära sej nya rutiner och sånt... Ja, det kanske tär på krafterna.. I söndags, då jag och HH firade vår 1 års dag med att äta middag på Strandrestaurangen, blev jag full på 1 öl och ett halvt glas vin... Det säger kanske något?
---
Men förutom denna sinnesförvirring tycker jag att livet är alldeles underbart just nu. Tänk att jag och HH har hållit ihop i ett år redan, jag tycker att det gått väldigt fort! Vi har en himla bra period nu, ett par dagars barnledigt har gjort oss riktigt fånigt kära igen, och det är skönt att få rå om honom helt själv. Inte för att vi gör något speciellt, jag jobbar och planerar för bröllopet på lördag, men det är skönt att bara vara ihop med honom.
Min allra käraste älsklingsbengt. Tänk att för drygt ett år sen kände jag inte HH, visste inte ens om att han existerade. Och nu har jag lärt känna honom, hans barn, hans vänner, hans familj. Och jag tycker mycket om dem. Sån tur jag har som har fått lära känna dem. Ja, lycka är fortfarande att lära känna Henrik Hansson, precis som det kändes förra sommaren. Vad härligt!
2010-07-13
Sommarfunderingar
Om någon någonsin erbjuder sej att bädda rent i din säng kan du ge dej den på att denne någon har haft sex i din säng... Som barn bör man även uppmärksamma att denna någon kan vara ens förälder eller förälderns partner... Det är bäst att bara tacka och ta emot, det är ju så skönt att sova i en renbäddad säng!!
---
Åskvädret i natt var i filmklass, trodde ärligt talat inte att det någonsin blixtrade på det viset, så där så att hela rummet lyses upp av blixtarna! Det fick mej att återigen känna hur liten människan är. Vi tror att vi är något va? Men vi är så ynka små egentligen. Mot naturens enorma krafter har vi inte mycket att sätta emot. Med skräckblandad förtjusning stod jag i fönstret och såg blixtarna förgrena sej över nattsvart himmel, och göra mörkret mycket mycket mindre mörkt. Det är mäktigt! (inte lika mäktigt med strömavbrott sen när det är dags att gå upp och göra i ordning de boende inför jobbet dock).
---
Vi är för övrigt hemma från vår tripp till Halmstad/Lysekil/Uddevalla. Även under den resan gick mina tankar till hur små vi människor egentligen är, vilka små liv vi lever framför allt! Hur liten del av världen som är "vår", alltså den värld vi lever i. Min värld är absolut inte större, även om jag bott på en del ställen vid det här laget. "Min värld" är så begränsad, rent geografiskt alltså. Det finns så många människor som lever så många liv på så många platser, lika små liv som mitt eget, när man reser igenom Sverige så märker man det på ett annat sätt än om man är kvar på samma ställe hela tiden. Man har sitt umgänge, sina affärer, sin pizzeria, sin bank, sitt dagis, skola, jobb. Man har sin sommarstuga, sin vanliga camping, sin båt, sitt favoritresmål i Thailand... Så går livet, mitt också, och helt plötsligt är det bara slut kvar.
Jag menar egentligen inte att jag är missnöjd med mitt liv, jag trivs med att ha mina rutiner och bekantskapkretsar, jag trivs med att ha ansvar för en trädgård (även om den är liten) och har inget emot att leva det begränsade livet. Vill bara inte blunda och tro att mitt liv är det enda livet, som en del verkar tro. Att våga se sej själv ur ett större perspektiv- det är svårt, men nödvändigt tror jag.
Men nogfunderat för idag, O:s säng är bäddad, och jag ska gå ut och rensa ogräs i min lilla rabatt innan det är dags för picknick med HHs syster och hennes familj på Sandön. Båtliv! Familjeliv! Sommarliv!
---
Åskvädret i natt var i filmklass, trodde ärligt talat inte att det någonsin blixtrade på det viset, så där så att hela rummet lyses upp av blixtarna! Det fick mej att återigen känna hur liten människan är. Vi tror att vi är något va? Men vi är så ynka små egentligen. Mot naturens enorma krafter har vi inte mycket att sätta emot. Med skräckblandad förtjusning stod jag i fönstret och såg blixtarna förgrena sej över nattsvart himmel, och göra mörkret mycket mycket mindre mörkt. Det är mäktigt! (inte lika mäktigt med strömavbrott sen när det är dags att gå upp och göra i ordning de boende inför jobbet dock).
---
Vi är för övrigt hemma från vår tripp till Halmstad/Lysekil/Uddevalla. Även under den resan gick mina tankar till hur små vi människor egentligen är, vilka små liv vi lever framför allt! Hur liten del av världen som är "vår", alltså den värld vi lever i. Min värld är absolut inte större, även om jag bott på en del ställen vid det här laget. "Min värld" är så begränsad, rent geografiskt alltså. Det finns så många människor som lever så många liv på så många platser, lika små liv som mitt eget, när man reser igenom Sverige så märker man det på ett annat sätt än om man är kvar på samma ställe hela tiden. Man har sitt umgänge, sina affärer, sin pizzeria, sin bank, sitt dagis, skola, jobb. Man har sin sommarstuga, sin vanliga camping, sin båt, sitt favoritresmål i Thailand... Så går livet, mitt också, och helt plötsligt är det bara slut kvar.
Jag menar egentligen inte att jag är missnöjd med mitt liv, jag trivs med att ha mina rutiner och bekantskapkretsar, jag trivs med att ha ansvar för en trädgård (även om den är liten) och har inget emot att leva det begränsade livet. Vill bara inte blunda och tro att mitt liv är det enda livet, som en del verkar tro. Att våga se sej själv ur ett större perspektiv- det är svårt, men nödvändigt tror jag.
Men nogfunderat för idag, O:s säng är bäddad, och jag ska gå ut och rensa ogräs i min lilla rabatt innan det är dags för picknick med HHs syster och hennes familj på Sandön. Båtliv! Familjeliv! Sommarliv!
2010-07-07
Skapar jag mina egna konflikter?
Varför är det nödvändigtvis så att så fort man tror att allt är lugnt och stabilt, lyckligt och allt det där ni vet, så händer det någonting? HH har en egen teori om det där, som jag faktiskt inte gillar alls, och det är att jag inte kan hantera lycka i för stora doser. När allt har varit bra ett tag, på gränsen till FÖR bra, då menar HH att jag liksom Skapar konflikter och diskussioner "bara för att"... Jag hatar tanken på att han skulle ha rätt, för jag hatar våra bittra gräl och hetska diskussioner som nästan alltid leder till gråt. Vad skulle jag inte ge för att få vara lite mer balanserad, lite mer "lagom" i allt. För kanske finns det ett korn av sanning i HHs teori, det kornet är ju att jag faktiskt brusar upp relativt fort över saker som det kanske inte är värt att tjafsa över... Kanske är det dags att börja praktisera 1,2,3- metoden och räkna tyst i huvudet innan jag pratar. Kanske är det dags att helt enkelt låta vissa irritationsmoment bara vara, och ta upp dem typ dagen efter eller när helst de svalnat och går att föra en vettig dialog kring istället för gnäll, tjafs, svartsjuka...
Ja jag erkänner.
- Hej jag heter Emma och är svartsjuk.
- Hej Emma!
I fredags hade HHs jobb som jag skrev om i förra inlägget sommarfest, och precis enligt planerna kom jag och Helen dit lite senare på kvällen. Vi hade förfestat lite, var på toppenhärligt sommarfesthumör, hade fina kläder på och allt sånt. Men när vi klev ombord på båten var det något som inte kändes helt hundra- det var HHs nya anställda Karin som struttade runt där i minimala shorts. Min svarsjuka gör att jag inte kan beskriva henne på ett objektivt sätt, varken hennes klädsel eller beteende, men hon gjorde i alla fall att min kväll inte alls blev vad jag hade önskat- sen låter jag det vara osagt om hon gjorde det med flit eller inte... Natten slutade i alla fall med ett praktgräl, gråt och ensamcykling hem. Det var INTE så jag hade föreställt mej att den kvällen skulle bli, det var inte min plan. Sen får HH prata hur mycket han vill om att jag själv skapar diskussioner, den här gången hade ingenting hänt om det inte vore för Karin och hennes påflugna sätt mot min karl. Och min karl sen, som inte har vett att hålla människan ifrån sej åtminstone så länge jag är med. Jag försökte istället att diskret vända bort blicken när hon pussade på honom, äcklad och förtvivlad över att HH inte gjorde någonting för att skapa distansen mellan henne och han själv. Folk som såg vårt sällskap inne på Strandrestaurangen den kvällen skulle aldrig ha gissat att det var HH och jag som egentligen hörde ihop kan jag bara säga....
---
Nå, det där är old news nu, jag har bestämt mej för att Karin inte är värd att bry sej om. Om HH känner attraktion till henne så kommer någonting att hända, och jag kommer aldrig kunna stoppa det, precis som ingen någonsin kan stoppa sin partner från att vara otrogen eller träffa någon annan. Jag får bara hålla andan och hopppas på det bästa nästa affärsresa de ska ut på tillsammans, för även om jag litar på HH och tror mej veta att han inte skulle vilja såra mej såsom hans exfru sårade honom, så litar jag inte för fem öre på Karin och vet inte hennes dolda agenda.
---
Nu är det onsdag morgon och jag har jobbat natt. Det är snart dags att väcka nästa boende, men inte än så jag har lite tid till mitt förfogande att borsta tänder och bädda ur mina sängkläder. Senare idag drar vi i lill-familjen Hansson-Sköns mot nya äventyr- vi ska bila ner till Halmstad idag och sen köra Västkusten uppåt på lördag och söndag. Det ska bli så trevligt!
(Hoppas bara att det inte blir FÖR trevligt, så att HHs teori återigen får visa sej stämma. Jag ska minsann visa dem!)
Ja jag erkänner.
- Hej jag heter Emma och är svartsjuk.
- Hej Emma!
I fredags hade HHs jobb som jag skrev om i förra inlägget sommarfest, och precis enligt planerna kom jag och Helen dit lite senare på kvällen. Vi hade förfestat lite, var på toppenhärligt sommarfesthumör, hade fina kläder på och allt sånt. Men när vi klev ombord på båten var det något som inte kändes helt hundra- det var HHs nya anställda Karin som struttade runt där i minimala shorts. Min svarsjuka gör att jag inte kan beskriva henne på ett objektivt sätt, varken hennes klädsel eller beteende, men hon gjorde i alla fall att min kväll inte alls blev vad jag hade önskat- sen låter jag det vara osagt om hon gjorde det med flit eller inte... Natten slutade i alla fall med ett praktgräl, gråt och ensamcykling hem. Det var INTE så jag hade föreställt mej att den kvällen skulle bli, det var inte min plan. Sen får HH prata hur mycket han vill om att jag själv skapar diskussioner, den här gången hade ingenting hänt om det inte vore för Karin och hennes påflugna sätt mot min karl. Och min karl sen, som inte har vett att hålla människan ifrån sej åtminstone så länge jag är med. Jag försökte istället att diskret vända bort blicken när hon pussade på honom, äcklad och förtvivlad över att HH inte gjorde någonting för att skapa distansen mellan henne och han själv. Folk som såg vårt sällskap inne på Strandrestaurangen den kvällen skulle aldrig ha gissat att det var HH och jag som egentligen hörde ihop kan jag bara säga....
---
Nå, det där är old news nu, jag har bestämt mej för att Karin inte är värd att bry sej om. Om HH känner attraktion till henne så kommer någonting att hända, och jag kommer aldrig kunna stoppa det, precis som ingen någonsin kan stoppa sin partner från att vara otrogen eller träffa någon annan. Jag får bara hålla andan och hopppas på det bästa nästa affärsresa de ska ut på tillsammans, för även om jag litar på HH och tror mej veta att han inte skulle vilja såra mej såsom hans exfru sårade honom, så litar jag inte för fem öre på Karin och vet inte hennes dolda agenda.
---
Nu är det onsdag morgon och jag har jobbat natt. Det är snart dags att väcka nästa boende, men inte än så jag har lite tid till mitt förfogande att borsta tänder och bädda ur mina sängkläder. Senare idag drar vi i lill-familjen Hansson-Sköns mot nya äventyr- vi ska bila ner till Halmstad idag och sen köra Västkusten uppåt på lördag och söndag. Det ska bli så trevligt!
(Hoppas bara att det inte blir FÖR trevligt, så att HHs teori återigen får visa sej stämma. Jag ska minsann visa dem!)
2010-07-02
Sommar
Sommar, sommar, sommar...*nynnar* Livet leker!
Jobbet har börjat, solen skiner, vattnet i Siljan är klart badvänligt numera, solbrännan börjar ta sej, ja...allt känns toppen!
Det är dags att ta cykeln ner till Tingsnäsbadet tillsammans med grannen Helen för att sola och bada, förhoppningsvis dyker Emma 1 upp också, och framåt kvällen ska jag ta mej till båten och hälsa på HH och de andra från hans jobb som har sommarfest där. Hoppas det finns lite mat kvar åt mej!
Jag har få saker att skriva om, för det är ju så att det alltid är svårare att formulera ord som handlar om lyckan, tillfredskänslan, lugnet, än om de andra känslorna, de mörkare och tyngre. Dumt egentligen, för alla känslor borde ju få utrymme i bloggen!
Ska försöka bättra mej, och skriva ett rosenskimrande inlägg om hur lycklig jag är över att ha en man som HH, så generös, öppensinnad, ärlig och omtänksam. Bättre man kan jag inte hitta! :-)
Jobbet har börjat, solen skiner, vattnet i Siljan är klart badvänligt numera, solbrännan börjar ta sej, ja...allt känns toppen!
Det är dags att ta cykeln ner till Tingsnäsbadet tillsammans med grannen Helen för att sola och bada, förhoppningsvis dyker Emma 1 upp också, och framåt kvällen ska jag ta mej till båten och hälsa på HH och de andra från hans jobb som har sommarfest där. Hoppas det finns lite mat kvar åt mej!
Jag har få saker att skriva om, för det är ju så att det alltid är svårare att formulera ord som handlar om lyckan, tillfredskänslan, lugnet, än om de andra känslorna, de mörkare och tyngre. Dumt egentligen, för alla känslor borde ju få utrymme i bloggen!
Ska försöka bättra mej, och skriva ett rosenskimrande inlägg om hur lycklig jag är över att ha en man som HH, så generös, öppensinnad, ärlig och omtänksam. Bättre man kan jag inte hitta! :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
