man kan ju se på saken från olika håll

Man kan visst alltid se på saken från flera olika håll. Å ena sidan och å andra sidan...Ingenting är riktigt så svartvitt som man kanske ibland faktiskt kan önska att de vore. Det finns inga enkla vägar ut och inga enkla vägar in i saken.

Jag lever ett märkligt liv just nu. Ett liv som är lite grann på paus samtidigt som det liksom går på högvarv. En underlig känsla av att inte riktigt höra till, att stå lite på sidan om. Och ändå vara mitt i smeten.

Den här lägenheten som jag just nu har är ett exempel på något som känns som en stor paus. Madrassen på golvet, teven med bond-kanaler på det lilla bordet, kläderna i kassar och påsar som tas med hem till Mora och tvättas. Alltid på väg någonstans med kassar och väskor, aldrig helt uppackad känns det som. Maten i kylskåpet som liksom bara är det nödvändigaste, alltid bara det nödvändigaste. Datorn som pajade och som nu får tillhöra de döda datorernas rike. Några städgrejer har jag inte ens bemödat mej med att inhandla, får ta ner dem från Mora den dagen det är dags att städa ur lägenheten för att flytta vidare.
---
Och så livet i Mora som bara rullar på, en vardag som jag inte längre är en del av, trots att det är Mora jag kallar hemma just nu och trots att det är där alla mina personliga saker finns. Trots allt det känns det som att jag missar en massa viktiga saker som HH och barnen gör och har för sej.
Jag längtar tills vi bor ihop igen!
---
En annan sak som bidrar till pauskänslan är att jag inte kommit igång med något socialt. Jag har vare sig börjat träna, dansa, fika eller vad det nu var jag hade tänkt att jag skulle kunna göra mycket mer när jag bodde här nere. Folk har liksom inte tid. Aldrig riktigt tid. Kanske kommer det att ändras när vi bor här lite mer på riktigt, men antagligen inte. Alla har så extremt fullt upp med sitt eget att de inte har tid att ses.

Man kan ju som sagt se saken från flera olika håll.
Man kan välja att se det som att ens bekanta och kompisar (kanske till och med vänner) faktiskt inte bryr sej så himla mycket om att umgås med just mej, det är tusen andra saker som prioriteras före en fika med mej en onsdagskväll.
Man kan också se det som att detta är livet, det är tidsbrist och stress, krävande barn och partners, det är jobb som tar mycket av orken och energin. Kanske är allt annorlunda för pluggande ungdomar, kanske är det dags för mej att växa upp och inse att fikandet tillhör en förgången tid för mej.

Vuxna människor fikar inte. Eller?
Eller fikar de bara inte med mej?
Eller fikar bara inte just de som jag känner?

Man kan alltid se det på olika sätt.

Livet ser ut som ett tåg

Lyssnar mycket på Jakob Hellman just nu. Undrar du vilken skiva? Då kan du ju fortsätta läsa någon annans blogg... :-)

Tycker att hans tidlösa genialitet liksom lyfter mig när jag lyssnar, precis som jag tyckte att Sundströms skivor gjorde när jag bodde i lägenheten i Säter för hundra år sen, och satt i fönstret och tjuvrökte (smög för mej själv). Jag minns också hur jag cyklade runt och upptäckte Gävle med Sundström i lurarna. Kanske har jag låtit musiken få för liten plats i mitt liv på sistone?

Kanske borde stereon få en mer central plats i kommande lägenheters möblering, och kanske borde mitt inköp av ny musik stimuleras. Det känns så. Det räcker inte med en veckas intensivt musiklyssnande under Peace and Love för att fylla ett helt års musikmage. Man blir hungrig igen.

I Mora har stereon knappt fått plats alls, stående i ett hopplöst dött hörn av lägenheten, väntar den förgäves på att bli igångsatt, spelad, använd, älskad... Skivorna samlar mest damm, medan TV:n och datorn får stå i centrum alltför många kvällar. Det är ju så enkelt att bara slå på TV:n och sätta sig, det kräver ju minimalt med kraftansträngning. För att lyssna på musik en kväll krävs ju faktiskt ett par aktiva val. Dessutom räcker det oftast inte med att slött halvligga i soffan och lyssna, utan då vill man ha något att göra under tiden... Alldeles för jobbigt- det förstår ju vem som helst!

Nu är det nya vindar som blåser, (och då menar jag inte bara schlagerfestivalens stora vindtrumma) och det finns chans till förändringar.

Den 1 april går första flyttlasset till den nya lägenheten och i den kan allt hända, ALLT!

Där kan musiken och de instrument vi drömmer om att lära oss spela på, få en mer framträdande roll. Där kan fiolen, gitarren, munspelet, kastanjetterna och blockflöjten (tror det finns en mungiga också) få ett eget rum...ja nästan.

Där kan stereon ersätta TV:n, eller i alla fall bli jämbördig med den. Där finns alla möjligheter.

Det ska bli så grymt spännande att flytta ihop med HH i en gemensam lägenhet! Vår första lägenhet egentligen, vår första gemensamma. Nu får vi slåss om inredning, om design, och placering och färgval. Det ska bli så himla skönt att få bygga ett hem från grunden med HH. Tror att detta kan bli hur bra som helst, och mina förväntningar är helt klart osunt höga redan nu.

Men vafan.