The sword and the pen

The pen is mightier than the sword, and considerably easier to write with.

Lyssnar på Regina Spektors låt också, och tycker att jag är kanske klok och förståndig som faktiskt begriper detta.

Sen finns det ju så mycket annat som jag inte vare sig begriper eller kan greppa, så det är ju skönt med några saker på plussidan också.

En av sakerna som jag inte kan förstå, är att jag äntligen har träffat den man som kanske är mannen i mitt liv! Det känns helt otroligt, pirrigt och fladdrigt. När jag ser på honom fylls jag av en varm känsla i hela magen. Min kärlek. Min allra käraste älskling.

Om jag träffat någon ny?

Nej nej, det är Mr HH jag skriver om. Vår kärlek.

Jag skriver om den kärlek som växer sig allt starkare, om en tillfredsställelse över livet som liksom lägger sig som en mjuk vadd runt allt som skulle kunna vara eller bli jobbigt. Att älska och att vara älskad gör livet så otroligt mycket enklare att leva. Hur jävla klyschigt det än låter.

Tillsammans med HH kan jag göra vad som helst. Jag kan begrava morfar, jag kan köra bil i Marocko. Jag kan våga saker jag aldrig trodde att jag skulle våga, orka saker som förut skulle kännas övermäktiga. Tillsammans med HH blir jag en bättre människa, och det är så underbart att få uppleva detta. Efter 2,5 år tillsammans har jag långt ifrån tröttnat- jag upptäcker fortfarande sidor hos honom, lär känna, utforskar, överraskas. Så har det aldrig känts i några av mina andra relationer, aldrig har mitt intresse hållit i sej så här länge.

Men jag är grymt intresserad av Mr HH.

Intresserad av vad han tänker, vad han känner, hur han kan tycka som han gör när vi är oense, jag är intresserad av hans historia (även om jag kan bli lite svartsjuk ibland), jag är intresserad av att se honom åldras vid min sida, är intresserad av att kyssa varje vrå av hans vackra kropp...Ja, han intresserar mej helt enkelt! :-)

Min nätidentitet

Igår kväll var jag på en föreläsning av IT-forensikern Eric Marsh, och nej, jag hade inte somnat i TV-soffan och drömt mej iväg till något spännande CSI-avsnitt.

Eric Marsh, likväl som hans yrke, finns på riktigt, och föreläsningen som denne mycket sympatiske unge man gav, handlade om ungas liv på nätet. Ungas liv, ja mitt liv då alltså? Hahaha, åldersmonstret skrattar mej rakt i ansiktet! Skulle inte tro det va!

När jag satt där på föreläsningen och lärde mej att det finns sidor som heter Netlog och Chat-Roulette, kände jag mej uråldrig. När Eric sen började prata om det säregna språk som ryms i chatt-konversationer, kände jag mej så gammal att det borde växa mossa på mej. Allt jag lyckats lära mej är väl typ BRB eller LOL, och det var ju rena barnleken jämfört med de andra kombinationerna av bokstäver och siffror som blev nåt nytt.

Och det är väl så, jag är ingen teknikdåre som måste ha det senaste (har ju för fan inte ens en mobil med touch-screen eller internet på) och jag tycker faktiskt att det är underbart att ha vänner som Donna som jag kan ringa och fråga om inte hon kan söka efter olika saker åt mej på nätet. Min digitala ålder är nog en bra bit över 50 skulle jag gissa, och ärligt talat rör det mej inte särskilt mycket.

Det är okej.
Jag är snart 30 och skrev i förra veckan min egen gravstenstext. Visserligen bara som ett exempel här på jobbet på vad som kan stå på en gravsten, men ändå. Som Gilbert Grape sa: I can go anytime now. Och så är det ju. När som helst kan man kola vippen och inte finnas mer.

En film som rekommenderas i samband med detta ämne är My first mister, mer om den här: http://www.imdb.com/title/tt0206963/

För visst är jag uråldrigt gammelmodig och hopplöst ute vad det gäller nyheter i teknikbranchen, men jag kan i alla fall länka. Alltid något!

Host och snörvel

..ja du gissar rätt. Det är gryyyymt synd om mej idag- för det är fredagseftermiddag med solsken och värme i luften, det är helgfeeling i luften...och jag ligger här på soffan och snorar. Halsen känns igentjocknad och näsan täppt. Huvudet känns inte heller bra, bihålorna fulla i snor antar jag.

Hua vad synd det är om mej!
Allt som skulle kunna hända en helg när man är ledig från jobb och faktiskt inte har några måsten kvar. Det är väl typiskt? Men det hör väl till, efter första veckan på jobbet med barnens alla bacillusker runt sej i luften är det kanske inte så märkligt att en liten nätt förkylning slår till.

Nu ska jag i alla fall ta mej en liten promenad upp till Håkan och kolla på hans takbox, vi funderar på att köpa den.

Solong, snor och bong!

Om ett behov av förändring

Det känns så ibland, att livet verkligen går i cykler, och att känslor som man en gång upplevt kommer tillbaka, med någorlunda jämna mellanrum.

Så här länge som jag varit ihop med HH har jag aldrig i hela mitt liv varit ihop med någon, och följdaktligen har jag heller aldrig varit kär i samma person så här länge, aldrig fortfarande upplevt en sån glädje och sån lycka ihop med någon som med HH. Det är hur häftigt som helst, att märka att efter 2 år tillsammans är kärleken inte trött och seg, tråkig, gnällig och uttråkad, utan snarare i full kraft! Asballt, om du frågar mej.
---
Även känslorna för HH kommer och går i cykler, vissa veckor är vi bara osams hela tiden om allt och inget, och absolut ingenting blir som vi tänkt eller hoppats. Andra veckor kan vi knappt slita oss ifrån varann och beter oss så där löjligt nykärt att L suckar åt oss och leker lite längre bort.
---

Dessutom tycker jag att det känns som att jag ingår i en uppåt-cykel vad det gäller två andra saker som varit relativt stora delar av mitt liv förut, men som de senaste åren blivit åsidosatta.

Idrott.
och skrivande.

Nu menar jag vare sej att jag ska bli någon superatlet eller megaförfattare, men jag känner i kroppen att jag hittat lusten igen. Lusten att pressa kroppen att orka springa 5 km på under 50 min, lusten att skriva blogginlägg, brev, dikter igen och känna glädjen när en formulering känns sådär klockren. Ja du vet.

En inre längtan efter dessa saker, som aldrig någonsin kan påtvingas, det spelar ingen roll hur många gånger HH tvingar ut mej i joggingsspåret- det är först när jag tycker det är roligt som resultaten känns.
---
Och resultaten känns, det är ett välbefinnande som kommer med denna uppåtcykel, en känsla av oberoende, stark självtillit, förtroende för min egen förmåga, en känsla av att verkligen trampa livets stig med egna ben, och inte åka på någon annans rygg.

Här är jag och jag är stark. Vow vad mäktigt att kunna skriva dessa ord och verkligen känna att det är så, precis så det känns. Jag är stark. Jag vill och jag kan.
---

Om två veckor ska jag återigen visa att jag kan. Då börjar höstterminen och jag ska vara redo att möta eleverna igen, eventuellt ha hand om all svenska på mellanstadiet. Jag kan!
Som Inger skulle ha skrivit "Imalion!", och det är ju sant. Bara man tror på sej själv- hur illa kan det egentligen gå?

Men nu ska jag logga ut, stänga ner, samla ihop mina pärmar som jag spridit ut över hela lärarrummet här på Montessori, och åka hemåt. Hem mot Mora, mot HH och O, mot sol och bad.

Over and out från Hjördis!

En gång för länge sen

...fanns det en blogg som uppdaterades regelbundet och som innehöll både hjärta och smärta, vardagliga händelser och extravaganser. Sedan hände något, jag tror det stavas h-e-l-t-i-d-s-j-o-b-b, och efter det var bloggen aldrig mer sig lik...

Rent allmänt så har jobbet i Älvdalen förändrat mycket i mitt liv.

Fasta rutiner, arbete måndag till fredag. Fast lön, månadslön till och med.

Långa dagar- när jag går till samåkningen går jag 6:30 hemifrån och kommer hem ca 18, när det är jag som kör blir dagarna lite kortare. Det är rättning, planering, inbokning av utvecklingssamtal, vanliga samtal med föräldrar. Sedan kom själva utvecklingssamtalen, med ännu längre dagar...

---

Det känns lite grann som att jag har sovit, jobbat, rättat, ätit och skitit, och i stort sett ingenting mer i veckorna sen senaste tiden.

Nu har jag påsklov och allting hinner komma ikapp. Jag hinner bli småförkyld, hinner börja grubbla på framtiden och livet. Hinner krisa till allting i min tillvaro, och vända allt över ända. Det hade jag aldrig hunnit en vanlig arbetsvecka. (fan för lov!)

---

Min underbara HH är fortfarande min underbara HH, det kommer han alltid att vara. Sen får vi se vad som händer utöver det. Var jag kommer bo, var jag kommer arbeta, var jag kommer...få mitt barn. För ett barn vill jag ha, så innerligt innerligt gärna vill jag bli mamma och få uppleva allt som tillkommer med att bli förälder.

Detta är något jag inte kan bli i HHs omedelbara närhet, jag måste fjärma mig från honom- distansera mig från kärleken för att få uppleva en kärlek till. Kanske, eventuellt, om om om om.

---

Det känns helt overkligt att försöka avsluta en kärleksaffär som till högsta grad är levande och aktiv, för att man söker något bortanför relationen som är så osäkert som ett barnskaffande.

Jag måste väl vara knäpp i skallen!