Om ett behov av förändring

Det känns så ibland, att livet verkligen går i cykler, och att känslor som man en gång upplevt kommer tillbaka, med någorlunda jämna mellanrum.

Så här länge som jag varit ihop med HH har jag aldrig i hela mitt liv varit ihop med någon, och följdaktligen har jag heller aldrig varit kär i samma person så här länge, aldrig fortfarande upplevt en sån glädje och sån lycka ihop med någon som med HH. Det är hur häftigt som helst, att märka att efter 2 år tillsammans är kärleken inte trött och seg, tråkig, gnällig och uttråkad, utan snarare i full kraft! Asballt, om du frågar mej.
---
Även känslorna för HH kommer och går i cykler, vissa veckor är vi bara osams hela tiden om allt och inget, och absolut ingenting blir som vi tänkt eller hoppats. Andra veckor kan vi knappt slita oss ifrån varann och beter oss så där löjligt nykärt att L suckar åt oss och leker lite längre bort.
---

Dessutom tycker jag att det känns som att jag ingår i en uppåt-cykel vad det gäller två andra saker som varit relativt stora delar av mitt liv förut, men som de senaste åren blivit åsidosatta.

Idrott.
och skrivande.

Nu menar jag vare sej att jag ska bli någon superatlet eller megaförfattare, men jag känner i kroppen att jag hittat lusten igen. Lusten att pressa kroppen att orka springa 5 km på under 50 min, lusten att skriva blogginlägg, brev, dikter igen och känna glädjen när en formulering känns sådär klockren. Ja du vet.

En inre längtan efter dessa saker, som aldrig någonsin kan påtvingas, det spelar ingen roll hur många gånger HH tvingar ut mej i joggingsspåret- det är först när jag tycker det är roligt som resultaten känns.
---
Och resultaten känns, det är ett välbefinnande som kommer med denna uppåtcykel, en känsla av oberoende, stark självtillit, förtroende för min egen förmåga, en känsla av att verkligen trampa livets stig med egna ben, och inte åka på någon annans rygg.

Här är jag och jag är stark. Vow vad mäktigt att kunna skriva dessa ord och verkligen känna att det är så, precis så det känns. Jag är stark. Jag vill och jag kan.
---

Om två veckor ska jag återigen visa att jag kan. Då börjar höstterminen och jag ska vara redo att möta eleverna igen, eventuellt ha hand om all svenska på mellanstadiet. Jag kan!
Som Inger skulle ha skrivit "Imalion!", och det är ju sant. Bara man tror på sej själv- hur illa kan det egentligen gå?

Men nu ska jag logga ut, stänga ner, samla ihop mina pärmar som jag spridit ut över hela lärarrummet här på Montessori, och åka hemåt. Hem mot Mora, mot HH och O, mot sol och bad.

Over and out från Hjördis!