En offentlig person

Att vara lärare på en så här pass liten ort som Mora innebär verkligen att vara en offentlig person. Det var något jag minns att vi pratade om under seminarier på högskolan, och nu är jag mitt i den verklighet vi då pratade om, men som då kändes så avlägsen.

Vi var på hockey i lördags, Mora- Västerås (5-3 blev resultatet, vinst förstås) och jag hejade på elever till höger och vänster, både från Sollerön och Mora. Tur i oturen kanske att jag bara vickar på två skolor just nu- tänk om jag skulle känna elever från alla skolor i Mora kommun!!...

Igår när jag vickade sa den ena eleven efter den andra "jag såg dej på hockeyn", och jag måste erkänna att jag nog bara sett hälften av dem som sett mej, alltså har de ögonen på sin lärare även utanför klassrummet. Och alltså, jag är en offentlig person så tillvida att jag inte kan koppla bort mitt yrke på min fritid och inte hälsa eller låtsas se/känna igen dem när vi möts utanför skolan.

Jag kan med andra ord, precis som vi diskuterade på högskolan, inte bete mej hur som helst på min fritid, utan behöver tänka mej för så att jag fortfarande är en bra förebild för eleverna. Att vara lärare blir på det viset mer av en livsstil och en del av ens person, än vad det är ett regelrätt yrke.

Och om man fortsätter den här tanken på att man är en offentlig person som lärare, så innebär det egentligen att läraryrket är det bästa tänkbara när man flyttar till en ny ort, eftersom man ganska automatiskt får en hel drös människor att hälsa på när man går på stan, ser på hockey eller handlar på affärn!

Så här roligt är det för det allra mesta att jobba som lärare! :-)

Om någon skulle döma mej

nej kanske inte döma, men bedöma, utvärdera, försöka förstå vem jag är, genom att kolla i min plånbok...undrar vilka slutsatser den människan skulle göra om mej då?

Tänker ibland på hur de i deckarserier på teve försöker förstå offret genom att gå igenom lägenheten, kolla bland post, klädkammaren, skivsamlingen osv. Hur skulle de tro att jag var?

I min plånbok finns numera ett säsongskort till Mora IKs hemmamatcher, vad säger det om mej?
Eller ett Åhlénskort men inget H&Mkort?
Ihopvikta sedlar bland kvitton istället för i sedelfacket?
Några säkerhetsnålar och ett frimärke bland mynten i myntfacket?
Att jag överhuvudtaget har pengar i plånboken och inte bara använder kort?
Vilka mataffärer jag handlar på, och att jag betalar kontant på bussen istället för att ha busskort?
Antagligen kan man utläsa ganska mycket om mej bara genom att studera min plånbok. Kanske går det att mynta (!) uttrycket "visa mej din plånbok och jag ska säga dej vem du är", lika väl som med..ja vad det nu är man brukar säga?
---

En vision om ett fritidsintresse

Idag var det meningen att jag skulle gå på första delen av en första-hjälpen-kurs som Röda Korset i Mora håller. Men det visade sej att jag var den enda som kommit för att delta, inte ens ledaren dök upp!

Så det bidde ingen kurs idag, men vad bidde det då? Det bidde lite information om Röda Korsets första-hjälpen-grupp istället och sen en omvägscykeltur på vägen hem. Bättre lycka den 19:e får jag hoppas!

Men fortfarande måste jag säga att jag tycker att det här med att ingå i en första-hjälpen-grupp verkar väldigt...bra. Rätt. Riktigt. Och rätt spännande! Vi ska så småningom till och med få lära oss att använda defilibratorer (heter det så?), sådana maskiner som stöter igång hjärtat om det stannat.

Röda Korset brukar finnas med vid Vasaloppet, i Dalhalla, Svenska Rallyt m.m. och det vore ju schysst att kunna göra en insats på detta sätt, samtidigt som jag lär känna lite nya människor, får se lite av varje av evenemangen... Ja det verkar skoj!

Jag behöver ett fritidsintresse, och det här kanske kan vara något? I alla fall om kursen kommer igång som planerat nästa tillfälle och några fler dyker upp.

---

Nu är det tisdagskväll och jag har även andra glädjeämnen än fritidsintresset att rapportera om.

På Rättviks marknad i helgen köpte nämligen jag och HH ett par vacuum-påsar som man ska stoppa ex kuddar och täcken i, för att sedan suga ur luften med dammsugaren och göra påsarna och dess innehåll maximalt minimala! Tro´t eller ej, men när jag provade produkten här hemma nu ikväll så fungerade de- vilken lycka! Vi som är så trångbodda, med hjälp av de där påsarna (vi måste nog köpa fler nu!) kan sådana där skrymmande saker som extratäcken, kuddar, filtar osv. enkelt minimeras och packeteras. Kanon!

Lånade denna bild från en annan hemsida, JAG skulle aldrig stava fel så där! :-)

Point is: på samma sätt funkar även våra påsar. Rekommenderas varmt!

Nå, nu får det vara slut med husmorstips för idag, jag blir alldeles trött i mössan av att vara så här fiffig. Dags för soffläge med käraste bengt.

Jag har tänkt en del

men problemet med att tänka är att om det inte finns papper och penna nära till hands när tankarna blir tänkta, glöms de lätt bort i vardagslunkens måsten och krav. Det är synd om de intressanta tankarna som blir bortglömda för att jag måste tänka på vad jag ska handla för middag eller hur jag ska komma till jobbet.

Om jag bara kunde bli sponsrad så att jag blev ekonomiskt oberoende, servad med tjänstebil (eller ännu hellre privatchaufför) och hushållerska som både handlade och lagade maten åt mej, så skulle jag säkerligen kunna tänka fram en hel massa lösningar på svåra problem, de eviga frågorna och sånt. Meningen med livet kanske till och med, om jag fick tillräckligt mycket tid till mitt förfogande!

---

Skämt åsido, jag tror att jag måste börja blogga lite oftare för att fånga tankarna i skrift, som det känns nu flyger de bara sin kos när de blivit tänkta, och det känns lite väl slösaktigt.

---

Tuppen i hönsgår´n!

Min käraste bengt är ju väldigt förtjust i sin sköna höna...