Lyckorus!

Gårdagen var underbar!
Först redovisade jag lill-uppsatsen i Religion och Sexualitetskursen, och det gick tämligen smärtfritt förutom att jag missat att skriva in något om just sexualitet i uppsatsen, något som jag fick lite backning på. Men inte mer än att jag ska skriva till i diskussionsdelen om varför jag missade en så pass väsentlig del av kursinnehållet...:-)

Sedan följde ett par timmar intensivt pluggande på stor-uppsatsen, som nu bara har några dagar på sej att bli helt färdig. Det rullar på och jag har tillförsikt och tror att det nog blir bra till slut.

Efter en paus på någon timme då jag hämtade ut datorn från reparationen och köpte lite käk, fortsatte jag pluggeriet. Med hjälp av moroten att få åka på HHs rygg hela vägen från datasalen och till bilen för att få skjuts de resterande 500 meterna hem till mej från skolan, kämpade jag på med uppsatsen tills dess att HH ringde och sa att han snart var framme.

Som jag har längtat efter honom! Det är ju nästan löjligt. En vecka ifrån varandra och det känns som att varje cell i min kropp saknar honom. Minns ni Tomas Andersson Wijs låt? Goes like this:

"Varje cell i min kropp
saknar dej
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dej".

Intensiteten. Lyckoruset av att äntligen ha honom hos mej igen. Pirret i magen. Leendet som inte riktigt vill ge sej. Och så kyssarna...mot hårda betongväggar i skolans underjordiska gångar. Hettan. Lusten. Viljan. Och så föreningen.

Vi grillade lamm och njöt av ett gott rödvin, såg sedan Million Dollar Baby, som verkligen är en fantastiskt bra film! Och somnade, äntligen återigen tätt tätt tillsammans. Ibland kan en vecka kännas som tusen år, nästan. Minst.

Efter ett par timmars plugg här på högskolan idag, och en massa hjälp med uppsatsen från olika människor under veckan, känner jag att nu kan jag snart göra helg på riktigt. Småspringa i regnet hem till en väntande HH, som med sitt skäggiga ansikte nästan ser ut som en hamster kommer att le emot mej med världens vackraste leende och jag kommer att älska honom hur länge som helst!

Skrivkrampen släpper

Igår var det tungt att vara lärarstuderande Emma Sköns, men idag känns det bättre. Det verkar som att det är så mitt plugg fungerar: först ett par riktigt jäkla slitiga dagar så liksom ingenting kommer av sig självt, när varje ord man får in i uppsatsen känns som en bedrift, och motståndet mot skrivandet är enormt. Skrivkramp kanske det kallas, jag vet inte.

För sen kommer i alla fall dagar som idag, då det liksom "släpper", det flyter på, orden liksom kommer till mej utan ansträngning. Härlig känsla!

Stress---

Nu har jag fått mej lite miljöombyte. Efter att ha suttit ett par timmar och tragglat med lill-uppsatsen i Högskolebiblioteket har jag nu förflyttat mej ner till en av skolans datasalar för att fortsätta mitt tragglande här nere. Omväxling förnöjer, eller hur var det nu?
---
Omväxling blir det också i morgon då jag ska fortsätta arbeta med stor-uppsatsen. Det var ju flera dagar sen sist... Äsch, jag vet att ironi inte gör sej särskilt bra i skriven form, det är lätt att den missförstås eller helt enkelt inte uppfattas. Men jag är grymt ironisk när jag försöker få det att låta som att omväxling är något positivt. Det är det inte. Det är inte ens någon omväxling. Och vet du varför? Jo för att stressen som finns inuti kroppen är densamma oavsett var jag sitter och skriver och faktiskt oavsett vad jag skriver på. Liten eller stor, uppsats som uppsats... ("Fredrik som Fredrik"..) Jag upplever väldigt sällan stress men nu lever den i mej som en organism som tagit över min kropp... Jag sover dåligt, har mängder av munblåsor, och självklart känns magen av också.

Ska jag verkligen klara av att få ihop en C-uppsats till nästa vecka? Hur ska det gå till? Hur ska jag hinna, men framför allt, hur ska jag klara av det rent intellektuellt? Jag känner mej som en nolla, som står inför ett berg av svårigheter... hur diskuterar man kring sina resultat i en uppsats vars resultat känns ganska obefintliga..? Ska man ha litteraturhänvisningar? Hur djupt och välarbetat ska det egentligen vara..? Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en skrivarkompis nu, någon som kunde stå vid min sida under opponering och ventilering, jag är så nervös!

Trädgårdslusta

Trädgården börjar bli just det, en trädgård nu faktiskt.
Igår köpte och planterade jag en svartvinbärsbuske och några perenner till vår första rabatt, det enda som saknas nu är något slags vårdträd. Kristin sa till mej när hon var här och hälsade på i början av veckan att om man ens funderat på att plantera ett träd så skulle man göra det också, och det låter klokt. Det känns som att varje träd man planterar är en god gärning, och råkar det bli så att vi flyttar härifrån innan trädet har hunnit börja ge frukt, så blir det väl till glädje åt den som bor här sen! Man får inte tänka egoistiskt vad det gäller plantering, då blir nog inte mycket gjort...

Hittade en artikel i Annonsbladet för någon dag sen om Attityd i trädgården, och blev väldigt väldigt väldigt sugen på att bli rik och köpa prylar från gardenattitude.se. Att allting som är snyggt nödvändigtvis måste kosta en förmögenhet, det tycker jag är dumt...

Idag ska jag försöka packa ihop mej och mina pinaler från Mora, för att först resa till Skäve över helgen och sedan fortsätta till Gävle på söndag, tillsammans med Lillebror.

Det känns jobbigt att behöva packa ihop, vill inte åka, vill inte vara utan HH ens en endaste dag känns det som. Det är så bekvämt att ha honom nära för jämnan... Nu dröjer det minst 5 dagar och kanske typ 2 veckor innan vi ses igen, tänk så ovant att inte få somna bredvid... Det enda som känns bra är vetskapen om att det eventuellt är sista gången som jag håller på och packar så här, snart bor jag här permanent, vilket ska bli extremt skönt. Jag längtar efter att låta mina rötter rota sej någonstans och här är ett bra ställe att göra det på. :-)

Det mest förbjudna*

Igår kväll låg jag och HH och gjorde något som jag nästan trodde var förbjudet. Ja i alla fall att göra tillsammans med en manlig partner. Ja i alla fall när man inte ens varit ihop i ett år.

Vi planerade bröllop!

Jag trodde det var sånt stort no-no, bland de största felen man kunde begå som nykär flicka. Jag trodde det var sånt som skrämde iväg den manliga hälften av förhållandet, sånt som bara gjorde att saker blev fel.

Men icke sa nicke. Där låg vi och skrev ner vilka vi skulle bjuda, min släkt, hans släkt, mina kompisar, hans kompisar, och så de gemensamma. 110 personer fick vi till! Det känns som att vi måste börja bli osams med lite folk, vänta tills några släktingar dör, eller helt enkelt åka till Las Vegas och gifta oss helt utan vittnen om vi ska fixa det! Nej då, men vi måste spara ihop minst en 40 000 först, så du som väntar dej en bröllopsinbjudan från oss får nog vänta ett par år, minst!

Det är spännande med en man som HH, som helt bryter mot alla konventioner om hur en man "ska" vara. Han skiter högaktningsfullt i normerna om hur han förväntas vara, han vågar sticka ut här i Mora där allt är värt att skvallras om. Nu är det till exempel hans skägg som är på folks läppar... Inte kan man må bra om man har så där mycket skägg i ansiktet? Hur mår HH egentligen?

Jag väntar med förtjusning på den dag då håret på huvudet åker av, så att jag får en man med stort skägg och rakat huvud. Då låter nog inte reaktionerna vänta på sig!

Men jag är stolt över min man, som vågar sticka ut hakan i denna bygd där mansrollen känns mer snäv än vad som kan vara sunt. Jag är stolt över att ha en man som går sina egna vägar, och jag är glad att hans väg och min väg går så väldigt nära varandra!

Det är väldigt mycket kärlek mellan oss, den liksom sprakar känns det som, mitt i vardagen, uppsatsstress, tidsbrist och båtfix. Den finns där när jag planterar smultronplantor, den finns där när jag går vid dikeskanterna och förgäves letar brännässlor.

Kärleken finns där när vi ligger och planerar ett framtida bröllop ihop, när vi pratar gäster, lokal och klädsel...Och lyckan!

Lycka är att lära känna Henrik Hansson. Har jag sagt det någon gång förut?

*Det mest förbjudna, en bok som starkt rekommenderas. Kerstin Thorvall är ju den bästa!

På väg iväg från en lägenhet...

...Ja så känns det när jag är här i Gävle numera. Det börjar kännas att det bara är några veckor kvar innan jag säger tack och hej till Villastan och tar mitt pick och pack därifrån. Härifrån. Ja, jag sitter i lägenheten just nu faktiskt. Här, här hemma. Eller?

Det börjar nog bli så att "hem" faktiskt mer är i Mora än här i Gävle. Men allra mest är nog "hem" hos mamma i Skäve.

Fast jag önskar att jag verkligen kände mej hemma någonstans, inte bara mer eller mindre hemma. Vi pratade om det när vi gick på Rättviks marknad i helgen, jag och Donna, att ingen av oss har ett sådant ställe där vi är "hemma", där man känner en massa folk att hälsa på under en tur på stan, eller kan varenda skrymsle. I Skäve, där jag kanske borde vara hemmahemma vet jag inte längre namnen på gårdarna och vet inte vilka folk som jag möter där är. Det flyttar in folk, ut folk, byts namn, byts partners, byts hus och jag som faktiskt inte bottbott i Skäve på typ 10 år har svårt att hänga med.

Och Säter... Det är ännu mindre hemma. Hedemora? Gävle? Ljusdal? Skutskär? Nej ingenstans finns mitt hem, inte ännu. Men jag har inte gett upp hoppet om att en dag kunna känna det där självklara- ah, här är mitt hem, här ska jag bo!

Jag är verkligen ingen person som lever efter devisen "home is where I lay my hat", jag är ingen kringresande, rastlös människa. Och nu längtar jag efter att få gräva ner mina rötter någonstans och att de får vara kvar där i mullen i många många år...

Idag är det dags att åka tillbaka till Mora i alla fall, och jag sitter här och funderar på vad jag ska ta med mej. För nu börjar det kännas som att den här lägenheten ska tömmas på innehåll, tömmas till den till slut bara består av kala väggar och tomma skåp, och alla mina pryttlar finns i pappkartonger eller är uppackade i HHs lägenhet. Inneboende eller sambo? Det är nästa rädsla. Men den tar vi en annan gång!

Ekströms borde ge oss lite cred..

Jag tycker i alla fall att det märks att vi har kul! :-)

Har du tänkt på att det är valår i år?

Jag tycker att det märks, det pratas lite mer politik än vanligt runt omkring.
Igår när Staffan var hit på kvällsfika kom vi in på ämnet, och jag tycker att det händer allt oftare. Det är skönt, fast också lite fegt, att kunna prata politik i mer allmänna ordalag, att inte alltid behöva nästla in sig i partipolitik, sakfrågor och ideologier. Särskilt eftersom jag inte längre är särskilt insatt. Allt som oftast när jag och HH kommer in på någon politisk fråga, visar det sig att jag inte har några argument för min åsikt, jag "bara känner så". Allt jag vet är att jag har hjärtat åt vänster, och det speglar ju förstås mycket av mina tankar och åsikter, även om jag inte kan rabbla fakta, siffror eller vet vilket parti som tycker som jag.

Måste man ha koll redan?
Det räcker väl att veta strax innan valet?
Bara jag vaknar på morgonen den 19/9 och känner mej säker, så är det väl nog?
---
Till något helt annat, det har blivit väldigt mysigt här hos HH nu. Vi har shoppat lite på IKEA, lite på Loppis och Second hand, och lite har vi hittat i förråd både hos HH och hos mej. Det blir en salig blandning, men jag tror att vi kommer att vara nöjda med slutresultatet! Trots att det blir en hel del svart, kommer mina elefanter, skulpturer och tyger att smälta in fint. Etno v/s funktionellt svart kanske man kan kalla blandningen... Och vi är nöjda.

Jag ska ju nämligen bo här i sommar, eftersom jag har fått sommarjobb nu. Ska jobba på ett gruppboende här i närheten av HHs lägenhet, vilket känns toppen då jag är lite tveksam till om jag kommer att kunna cykla i sommar. Knät känns fortfarande inte alls bra, igår och idag gör det riktigt ont igen... Men i sommar kan jag i alla fall GÅ till jobbet, kanon!
---
Nu ska jag fortsätta läsa om de Abrahamitiska religionerna. Jääääääsp.

Sköna maj välkommen

Det är första maj och solen skiner! Ja lite i alla fall, ibland, lite mellan molnen... Tillsammans med Johannes och morfar ska jag och HH åka på Myckelby marknad om en liten stund, skönt att fördriva lite tid här hemma, oplanerat, tidspressfritt...

Gårdagskvällen var lugn. Vi käkade smörgåstårta med släkten, genomförde tipspromenad, eldade brasa och gick sedan ner till Fäggeby bro för att se på fyrverkerierna. Det var ett lagomt företag med kryckorna, idag är jag liksom "trött i knät" och ska ta det lugnt. Fast det är svårt att ta det lugnt, man vill ju så mycket!

Leta nässlor, leta rullgardiner, räfsa löv, bära ris, hjälpa till med veden.. Allt som man skulle kunnat göra en vanlig helg här hos mamma. Nu är jag lite för handikappad för att det ska vara möjligt....Tråkigt!