Det frågade Therese igår när vi fikade på stan och jag berättade att jag hade börjat skriva in gamla brev och dagboksanteckningar i ett bokprojekt på www.Solentro.se (kan gott ge dem lite reklam, är supernöjd!) . Varför ska du göra det'? Vad är egentligen meningen?
Kanske är det så enkelt att jag är en grävare och ältare, att jag älskar att titta i gamla dagböcker, läsa gamla blogginlägg, läsa gamla brev. Kan inte riktigt förklara varför, men är det inte helt enkelt lite egenkärlek? Jag är kanske onormalt intresserad av vad jag själv skrivit förut om mej själv...
Idag har jag skrivit in några brev till, men vi får väl se om det blir en bok eller om det bara blir lite terapi längs vägen. Att älta i gammalt leder ju sällan framåt, och framtiden har jag ju framför mej..Med HH och allt som väntar oss! <3>
2013-02-04
Ett ärligt inlägg
Det börjar bli dags att skrapa lite på ytan, och släppa ut lite av det där som puttrar där inne i mitt inre.
För inte kokar det, inte är det okontrollerbart på något som helst sätt, det bara puttrar och bubblar lite grann, och vis av erfarenhet vet jag att det är bättre att släppa fram än att hålla tillbaka.
Vad är det som trycker mej?
Det är det där med barn igen.
Och egentligen är det inte mitt problem, jag själv klarar mej rätt så bra utan dem tycker jag.
Problemet är egentligen mer ett socialt dilemma. Om alla andra skaffar barn så förändras ju även mitt liv, även om jag är nöjd med det barnlösa livet. För att kunna fortsätta umgås med vänner och bekanta, tvingas..nej det är väl fel ord, men får man gilla läget och umgås med barnen hela tiden. Och är det inte med barnen så är det med gravidmagar. Det är som en boom runt mej just nu, det är väl åldern kan jag tänka. Alla kring 30 skaffar kids, alla utom jag.
Och nej, jag känner inte att jag skulle vilja ha en bäbis själv, men jag skulle vilja ha kompisar som är som jag. Barnlösa och fria, och flexibla.. sociala och intresserade av sin omvärld. Det känns som att min värld krymper på grund av kompisarnas livsval, och det gnager mej. Det stör mej att allt inte kan fortsätta vara som det alltid har varit, att man inte kan dricka öl och gå på krogen, fika mitt i veckan eller åka till någons stuga "bara så där". Det stör mej att folk växer om mej i nån slags mogenhet, att jag kommer att bli betraktad som nån slags halv-människa bara för att jag inte föder ett barn som de.
Det finns saker som skrämmer mej också. Att vi kanske kommer att glida ifrån varann eftersom vi inte har barn i samma ålder som kan leka, eller har en förlossning att samtala om och jämföra. Att jag aldrig till fullo kan förstå vad de gått igenom, vare sej de som fött barn eller de som fått barn. Att inte riktigt duga bara därför. Tänk om livet blir sånt? Ett barnlöst liv, fine...Men ett ensamt liv bara därför? Det hade jag inte räknat med.
Jag hade nog inte tänkt på att mitt val att leva med HH, utan att skaffa egna barn, även påverkar mina andra relationer. Både till mina föräldrar (som ju aldrig blir mormor och morfar) och till kompisarna som bildar familjer som aldrig förr... Mitt beslut kan vara det som skiljer oss åt. Visste jag det? Var det värt det?
För inte kokar det, inte är det okontrollerbart på något som helst sätt, det bara puttrar och bubblar lite grann, och vis av erfarenhet vet jag att det är bättre att släppa fram än att hålla tillbaka.
Vad är det som trycker mej?
Det är det där med barn igen.
Och egentligen är det inte mitt problem, jag själv klarar mej rätt så bra utan dem tycker jag.
Problemet är egentligen mer ett socialt dilemma. Om alla andra skaffar barn så förändras ju även mitt liv, även om jag är nöjd med det barnlösa livet. För att kunna fortsätta umgås med vänner och bekanta, tvingas..nej det är väl fel ord, men får man gilla läget och umgås med barnen hela tiden. Och är det inte med barnen så är det med gravidmagar. Det är som en boom runt mej just nu, det är väl åldern kan jag tänka. Alla kring 30 skaffar kids, alla utom jag.
Och nej, jag känner inte att jag skulle vilja ha en bäbis själv, men jag skulle vilja ha kompisar som är som jag. Barnlösa och fria, och flexibla.. sociala och intresserade av sin omvärld. Det känns som att min värld krymper på grund av kompisarnas livsval, och det gnager mej. Det stör mej att allt inte kan fortsätta vara som det alltid har varit, att man inte kan dricka öl och gå på krogen, fika mitt i veckan eller åka till någons stuga "bara så där". Det stör mej att folk växer om mej i nån slags mogenhet, att jag kommer att bli betraktad som nån slags halv-människa bara för att jag inte föder ett barn som de.
Det finns saker som skrämmer mej också. Att vi kanske kommer att glida ifrån varann eftersom vi inte har barn i samma ålder som kan leka, eller har en förlossning att samtala om och jämföra. Att jag aldrig till fullo kan förstå vad de gått igenom, vare sej de som fött barn eller de som fått barn. Att inte riktigt duga bara därför. Tänk om livet blir sånt? Ett barnlöst liv, fine...Men ett ensamt liv bara därför? Det hade jag inte räknat med.
Jag hade nog inte tänkt på att mitt val att leva med HH, utan att skaffa egna barn, även påverkar mina andra relationer. Både till mina föräldrar (som ju aldrig blir mormor och morfar) och till kompisarna som bildar familjer som aldrig förr... Mitt beslut kan vara det som skiljer oss åt. Visste jag det? Var det värt det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
